Dragspelarens första fotdopp för året.
Sötnosen. Hatt och allt.
Han skrattar när jag säger att det mest är barn och hundar som badar här, vi vuxna hoppar från bryggan. Han undrar om jag alltså tycker att han är en bebis och skrattar ännu mer när jag snabbt replikerar “nä, en hund!”
Vi sitter i skuggan och dricker varsin öl från Nils Oscar. Det singlar ner rosa blad från trädet som skuggar oss. Bladen lägger sig på framsidan av min klänning och jag plockar upp dem ett efter ett, river dem i mjuka bitar som jag släpper på marken. När vi går därifrån ger han mig en av de finaste komplimanger jag har fått på länge.
Det är sommar och två veckor kvar till min födelsedag. Michael Jackson är död, Willy Kyrklund är död. Jag dricker öl med en vän och känner att jag lever.
juni 29, 2009 at 11:53 e m
Kan man vara annat än levande på en sådan plats? “Di e så levannes grant” säger min far om våren, och det kan man ju säga om din sommarvik också. Lite smågeggigt så där på botten, kanske, är det därför ni hoppar från bryggan?
Själv är jag alltid lite tveksam om jag verkligen lever så här års. Men om jag inte gjorde det så skulle jag väl inte känna mig så trött och härjad.
juni 30, 2009 at 12:40 f m
Nej, jag tror att för att inte känna livet när det är så här måste man vara död… och jag vet faktiskt inte hur botten känns här. Vid bryggan är det djupt.
Håll i, vännen. Det blir alltid bättre på något sätt.
juli 2, 2009 at 9:08 e m
Jeg husker et slikt sted, eller noe lignende i alle fall, ganske nær Sundsvall. Det var som å komme inn i en annen tid, et slags eventyr som forlengst er over, men som lever likevel. Takk for påminnelsen.
juli 3, 2009 at 10:20 f m
Jakob: Varsågod. Och det här stället delar jag gärna med mig av, det finns alltid väntande.