Det vackraste danska namnet jag vet, ropat på en blond tonåring i vit tunn tunika med blått skärp. Snabbt talad spanska i kön på caféet. En liten pojke iklädd blågul vikingahjälm i sammet, synbart förtjust. Stockholm är fullt av turister. Överallt är de. Mängder av olika språk och bilar med skyltar från alla möjliga länder. Jag gick genom Gamla Stan idag, Västerlånggatan som jag brukar undvika såhär års men jag hade ett ärende till SF-bokhandeln, stillastående turister överallt. Jag kryssade mellan foträta sandaler, hopvikta kartor i svettiga händer och systemkameror på magar och var på gott humör. Två gånger erbjöd jag mig att ta en bild av en hel familj, så att inte en av dem alltid skulle fattas på alla foton från Sverigesemestern. Ena gången frågade jag på engelska, andra på franska, bägge gångerna tackade familjefadern (för bägge gångerna var det tydligen pappas ansvar att vara fotograf och osynlig på semesterbilderna) ja med en blandning av förtjusning och skepticism. Men det verkade som att bägge kom fram till att jag ser trevlig ut och inte som en typisk ficktjuv så bägge lät mig få ansvaret för dyrgripen en stund och tackade sedan översvallande på varsitt språk när kameran var tryggt tillbaka i band runt pappas hals. Så kryssade jag vidare med känslan av att på ett enkelt sätt ha gett någon något idag.
Jag har haft en sådan där dag när jag är vacker. Utan att ens försöka. Jag har gått genom stan i en gammal t-shirt och slappa byxor och helt osminkad och ändå varit den vackra varianten av mig själv, helt otvunget. Till och med rufset i håret var fint. Vad är det? Som gör att vissa dagar är man ett självklart blickfång för omvärlden, man syns verkligen, medan andra dagar finns det inget som kan lyfta en hur mycket man än anstränger sig, man är fast i sin egen alldagliga gråhet.
Fast det är klart. Vissa av blickarna jag fick idag var kanske mer förbryllade än något annat. Som när jag kom på mig själv med att glatt och ganska högljutt sjunga med i musiken jag lyssnade på utan att ha märkt det. Om ni åkte med den tunnelbanevagnen där det satt en mörklockig kvinna och stampade takten medan hon sjöng Melissa Horns ”Sen en tid tillbaka” så var det alltså jag. Hej på er.
Ja, jösses. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det trillar in diverse spörsmål i den Suziluziska sfären och det ser inte bättre ut än att det är dags att låta doktorn sträcka på ryggen och peta upp glasögonen uppåt näsryggen och harkla sig ett par gånger i ren förväntan. Denna förvirring som folk försöker lösa via google. Den är total. Lika bra att bara sätta igång.
1. ”är höjdrädsla medfött?” Nja. Det är svårt att säga, med tanke på att de flesta människor inte riktigt kan svara på hur de hade det som nyfödda och vad de eventuellt var rädda för redan då. Men doktorns gissning är faktiskt nej, bara baserat på att doktorn själv var en vildbasare till unge som gärna klättrade högt upp i berg, träd och bokhyllor men som vuxen känner djup respekt för höjder och gärna blundar när de är där. Gärna.
2. ”hur kan man irritera någon bäst”. Ja, det beror givetvis på vem du vill irritera, eftersom det är mycket individuellt det där, men ett ganska effektivt sätt att irritera de allra flesta är att upprepa ett enda ord om och om igen med ständigt stigande tonfall. Som hallå-hallå-hallå-hallå-hallå-HALLÅ-HALLÅ!-HALLÅ!! etc, i oändlighet, tills önskad irritationsnivå är uppnådd hos den andre. Vilket ord du använder är mer egalt än hur nära personens öra du går. Kan också kombineras med ett envetet pickande pekfinger mot personens arm eller axel.
3. ”vad har du på dig när du sover”. Vilken personlig undran. Men okej. Ingenting alls, faktiskt. Doktorn sover bäst enbart täckt av täcket och friska luften. Det är också bra mot diverse åkommor att lufta sin rattirajraj då och då.
4. ”virkad toapapper”. Nu tycker jag att virkningsivern går lite för långt. Just toapapper är mycket praktiskt att inte behöva tvätta, anser doktorn. Om du är miljöivrare finns det andra, bättre sätt, och är du en människa som tycker om pynt på toaletten kanske du kan virka en liten spets och sätta runt toapappershållaren istället?
5. ”katt+situp”. Nej, katter tränar inte sina magmuskler på det viset, vad jag har kunnat se. Det är givetvis okänt för mig vad de sysslar med när människor inte ser, men då blir det ju ett filosofiskt spörsmål i stället. Om ingen hör trädet när det faller i skogen, finns det då ett ljud? Om ingen ser katten när den leker, gör den situps då?
6. ”blir lakan mjuka om man manglar dem??” Javisst! Jag förstår på ditt dubbla frågetecken att du känner dig djupt skeptisk till detta faktum, men så är det. Inte bara mjuka, de doftar lite annorlunda också. Dessutom är de så vackert släta när man bäddar rent. Det finns bara fördelar med det. (Vilket också måste vara svaret för dig som sökt på ”varför mangla”.)
7. ”kråkslott i morgongåva”. Hoppsan. Det är vad jag kallar höga förväntningar på brudgummen. Du kanske snarare skulle tänka i storleken ett smycke, eller något annat lite… mindre? Eller gifter du dig bara för att du vill ha någonstans att bo och inte nöjer dig med vad som helst? Hm. Oväntad effekt av Stockholms bostadspolitik.
8. ”jag har kikat lite på försäkringar bil”. Jättebra gjort! Nu är det bara att gå ut och kika lite på en bil att ha försäkringen till, också. Och… du kanske skulle kika lite i plånboken om du har ett körkort. Annars föreslår doktorn att du börjar om med den här kedjan och börjar bakifrån. Gör om, gör rätt.
*
Sådär ja! Som så ofta har doktorn en liten brasklapp till en specifik sökare, som har kommit hit med sitt ”jeg har unt i knä”. För det första, dr Suz är inte den slags doktor som håller på med fysisk medicin, för det andra är det enklast att du söker för den slags problem någonstans i ditt närområde, som faktiskt förbryllar mig en aning när jag ser på ditt val av ord. Har du Uppsala Nya Tidning i knät? Är du svensk, norsk eller dansk? Är det du som själv verkar ha löst den förvirringen med att söka på ”jeg er en skandinav!” I så fall – topp. Jag säger inte emot. Men få ut tidningen ur knät, hördu.
Små ljud genom den öppna balkongdörren. Operagrannens vindspel. Ett barn, någonstans långt borta, som ropar. En bil som kör förbi. Frasande löv när vinden drar genom dem. Sedan plötslig tystnad när den stannar av.
Jag har kokat sylt och saft. Raffinerat de där bären jag plockat till något annat, blänkande djuprödsvart bakom glittrande glas. Den tunga doften av sötma och värme ligger som en filt över lägenheten, sveper in, mjukar upp.
I morgon ska jag träffa en hoppfull som heter samma sak som min brorsdotter. Hon har sökt upp mig, vill bli skådespelare, vill att jag ska hjälpa henne med ansökningarna till scenskolan. Hon vill att jag ska vara hennes mentor. Mentor. Det är ett stort ansvar. Jag vet att jag kan hjälpa till, jag har gjort det förr, hjälpt fram andra hoppfulla, jag är bra på det. Bra på att se dem och deras specifika kvaliteer och rädslor. Det jag är rädd för nu är att jag ska spilla min egen ambivalens över arbetet, utstråla hur svårt det kan vara när man väl fått det där man trodde skulle göra en lycklig och det visar sig att det egentligen inte förändrar så mycket. Man vill fortfarande ha sådant man inte får.
Medan jag läser vidare i dagboken lägger jag små pappersstrimlor mellan sidorna för att kunna gå tillbaka till vissa sidor. Läser om. ”De försvinner alla fyra direkt efter repetitionen och jag känner mig mycket ensam, eller bara ensam. Det är ett ensamt yrke. Alla skådespelare jag känner är mycket ensamma. Efteråt är de borta som skuggor där ljuset dog.”
En annan regissör jag känner sade en gång att han aldrig hade träffat en skådespelare som blivit tillräckligt älskad som barn. Han var skådespelare själv i grunden, så det kändes inte som något annat än ett faktamässigt konstaterande. Jag känner igen mig i bägge de där beskrivningarna. Många av oss har det så. Vi är oälskade trots all kärlek vi numera får, vi är ensamma i rum där många vill vara med oss. Men vissa ögonblick lyckas vi bryta igenom och känna oss delaktiga, älskade, värdefulla. Jag tror att min ambivalens handlar om att jag bryter igenom oftare privat än på scenen numera. Jag vet inte om det är ett sundhetstecken eller en förlust. Kanske både och.
I pocketversion är den så tjock att de delat den i två, och ändå är varje del för sig tjockare än alla andra pocket jag har i bokhyllan. Jag har precis köpt den och inte kommit så långt än. Jag läser den långsamt för att stå ut. Jag känner människor han skriver om på ett ganska nådeslöst sätt. Jag känner honom själv och känner igen hans sätt att uttrycka sig. Ibland är han så kall, ibland är han alldeles genomträngande närvarande. Jag själv har alltid varit lite rädd för honom, beundrat och känt stor respekt men aldrig känt mig säker i hans sällskap. Det är med rätta, känner jag när jag läser. Antagligen är det så att jag finns med i likartade anteckningar, bara lite senare när vi blev på förnamnsbasis med varandra.
Han skriver så vackert att det skrämmer mig ibland, det också. Jag vet inte om skönheten i hans sätt att skriva ger honom rätten att skriva det, ger honom rätten att klä av andra människor på det sättet. De är ju verkliga människor, många med små, såriga själar, människor som litat på honom och gett honom sin litenhet. Han skriver så nådeslöst om dem, och vackert. Man kan gömma grymheten bakom skönhet, men det gör den inte mindre grym. Samtidigt minns jag ett tillfälle när han rent fysiskt tappade balansen och nästan ramlade där på gruset, hur hon som stod bredvid honom högg tag i hans arm och stagade upp, hur jag tänkte att han var stel och skör som sockerstärkt spets och kunde knäckas om han inte var försiktig. Att han inte var rädd om sig. Det var innan jag visste att hans dagbok skulle säljas och läsas. Det var innan jag visste. Ändå visste jag tillräckligt, tänker jag nu när jag läser och får veta så mycket mer.
Människor är komplexa och skrämmande och storartade. Vissa kanske i ännu högre grad än andra. Eller så verkar det bara så för att de inte är rädda om sig själva eller varandra, inte tillräckligt försiktiga. Många av oss är av glas. Detta material som blåses upp av luft och kan formas till vad som helst, men inte håller ens för en liten stöt om det byggts upp en spänning i det. Så vackra, genomskinliga, glittrande och lockande. Och kan gå sönder för ingenting. Jag vet inte om man får vara nådeslös när man ser det, Lars. Jag vet inte.
Du sade att jag skulle tycka om den här filmen. Och det hade du rätt i. Dessutom inte bara tyckte jag om musiken utan blev helt besatt av den här låten. Jag har nynnat på refrängen hela dagen. Take this sinking boat and point it home / we’ve still got time / raise your hopeful voice you had a choice / you’ve made it now… Man skulle kunna säga att det här kanske är vår låt. Den tredje.
Tankar rusar om varandra. Goda och mindre goda men envetna. Avlöser varann utan att hänga samman. Ord som sagts, ord som aldrig sagts men tänkts tusen gånger, den bekanta oron över det obekanta, vad ska ske framöver, agentens röst lite hackig från en dålig mobillinje på landet. Finingens ansikte på Skype med hans föräldrahem i bakgrunden, inramade bilder av honom och hans systrar. En flyktig doft av lavendel mot huden.
Är jag ledsen eller glad? Jag vet inte riktigt. Både och eller inte riktigt något av dem. Någonstans där emellan, kanske, med möjlighet att lätt falla åt vilket håll som helst. Det kommer att lösa sig, jag har redan tagit några viktiga kliv mot det som skulle kunna stavas s t a b i l i t e t. Men jag är inte där än och det oroar. Agentens röst, med knasterglapp i orden som jag får fylla i på egen hand. Denna underbara kvinna att hålla i när det känns som att man är ett litet barn på en segelbåt, som helst bara vill äta smörgås och blir så rädd när någon vrålar att man måste ducka innan det viner till av bommen att man tappar mackan. Med sylten nedåt. Hon är som den där föräldern som bara rycker på axlarna och ger en en ny smörgås och säger att man inte ska gråta över den tappade.
Ut, utomhus, solen lite osäker bakom slöjor av dis, värme. Jag plockar en hink full med tung väldoft, fyller den med dammiga varma svarta vinbär som är så mogna att de nästan sprängs när man tar i dem. Känner ron få tillbaka greppet om mig medan jag sitter där, och när jag går tillbaka hemåt smyger sig plötsligt en ljummen doft av sjövatten in i mina näsborrar, fortsätter upp genom huvudet och svalkar tankarna till tystnad. Det doftar sommarlov och frihet. Jag blundar en stund, drar in djupt, håller kvar i den svala känslan av att saker är vad de är. Även jag, jag kanske bara får förlåta mig själv för det, för min otålighet.
Jag måste köpa syltsocker nu. Mitt kök är alldeles fullt av bär.
Ja, lite nervöst var det kanske. Men samtidigt helt naturligt. Vi känner ju varandra, eller vi gjorde ju i alla fall det förr. Det tog en liten stund innan jag slappnade av helt, men det hjälpte att han var så lugn. Jag hade glömt det. Det där stora lugnet han har. Som han faktiskt alltid har haft, och som jag numera till skillnad från då både förstår att se, landa i och uppskatta.
Lite mat, lite prat. Uppdateringar. Han har barn numera. En annan stolthet än förr. Ett nytt jobb som han uppenbarligen är duktig på, uppskattad, man ser det på hur nedre delen av hans rygg liksom sträcks till när han pratar om det. Men han pratar inte länge om sig själv utan efter det mest nödvändiga säger han och du? hur har du det? och jag drar efter andan och vet inte ens riktigt var jag ska börja. Men jag gör det bara, börjar i nuet, inte dået, och det känns alldeles rätt. Om jag ska börja i dået krävs mer tid än vi har just idag. Vid ett tillfälle ser vi varandra i ögonen och börjar skratta, och det är då jag känner det. Att ja. Det där lugnet, det är attraktivt. När vi släpper varandras blick sveper jag med blicken över honom, över brunbrända, seniga underarmar och känner det igen. Ja. Armar, det är något visst med mäns armar. Det är något talande över dem.
Vi går bredvid vattnet, och plötsligt, utan att veta varför, ser jag honom för mig som gammal, kutryggig. Kanske det är att jag upplever honom så skyddslös för en stund och det ömmar till i mig. När vi ska skiljas åt ser vi varandra i ögonen, länge. Hans ögon är vackert fläckiga, skiftande i färgen. Ljusare än jag minns dem. Sedan kramar vi varandra adjö, en längre kram än när vi möttes. Våra kinder trycks mot varann och jag känner det där raspet.
Vi måste fortsätta prata.
Ja. Kom och hälsa på.
Vi tar ett sådant där Michelangelo-adjö, där våra händer inte släpper förrän armarna sträckts ut helt och fingrarna tappar kontakten. Jag går därifrån utan att se mig om. Vet inte vad som kan eller inte kan komma ur det här. Men jag minns hans läppar som mjuka och jag tror att jag skulle kunna tänka mig att undersöka om det fortfarande stämmer. Det finns ingen stor rörelse i mig, det finns det inte. Det vispar ingenstans, bubblar inte, spritter och fräser inte. Men han lämnar efter sig en känsla av sitt lugn. Det är också fint, bara annorlunda.
Det krävs förberedelse. Man måste ha fulbyxor som tål en del och skor som man inte är rädd om. Man sätter på sig en liten schalett för att inte få skräp i håret, för det kommer att krypas under och igenom sly och grenar. Man packar ryggsäcken med fika och laddar mp3:n. Men viktigaste förberedelsen av alla är ändå den här.
Jag har köpt den av mannen som gör den, och det är tammetusan det bästa myggmedlet som existerar. Man riktigt ser myggorna vända i panik när de kommer i närheten. För människor luktar den gott, citron och sandelträ är det som känns mest. Och salvan innehåller bara naturliga ämnen, så man blir inte konstig i huden eller får klåda, utan det är bara att smörja på. Glöm inte nacken och bakom öronen.
Sedan promenerar man ut, och är det en dag som idag, med drygt tjugo grader och lite sol och lite moln, är det egentligen det bästa vädret man kan få för ändamålet. Jag har mina ställen, jag vet hur bra plockmarker ser ut och var blåbären växer, men om ni är nybörjare på det här med bärplockning ska jag lära er några trick. Såhär. Man får inte ha bråttom. Det fungerar inte. Man kan liksom inte leta efter blåbär, man ska helt enkelt bara sätta sig ner någonstans i ett skogsbryn där det silar ner en del sol mellan träden (blåbär gillar sol) och sedan ska man vänta ikapp dem. Det låter kanske lite underligt, men det fungerar, jag lovar. När man på det här viset får syn på ett blåbärsris, stegar man rätt in i det, och sedan sätter man sig på huk. Och väntar lite igen. Först ser man bara ris. Sedan kommer man plötsligt att se att det är alldeles fullt av bär. Och det är då man börjar plocka. Hur enkelt som helst. Och det är då man gärna kan drabbas av en sådan där stormande släng av lycka som bara bubblar fram i takt med att man fyller påsen eller korgen eller vad man nu plockar i.
Mitt ställe ligger nära en promenadstig, ändå är det som att ingen annan plockar där. Idag blev en kvinna som promenerade förbi lite inspirerad när hon såg mig kravla omkring inne i skogen och tog ett par steg ut från stigen, sedan undrade hon om jag verkligen hittade något. Hon såg dem inte, bären. Bråttom. Jag log och sade att hon bara skulle stanna till och titta rakt ner där hon stod. Hon gjorde det, och efter en stund hajade hon till och sade att de väl inte kunde vara mogna, de var ju så små. Jag log igen och tänkte att det är klart, är man van vid importerade bär så kanske de är små, de riktiga, svenska skogsblåbären. Men faktum är att storleken inte har med mognaden att göra. Det är färgen som avgör. Här kommer en liten pedagogisk lektion.
omogen på gång klar att plockas
Med andra ord. Ser du något som ser ut som ett typiskt blåbär är det moget att plockas och ätas. Var inte diskriminerande mot de små bären. Vissa är stora, vissa är små, det har inget med kvaliteten att göra. Det är som med folk. Det är annat än storleken det hänger på. Och kom ihåg, som sagt, det där med att inte ha bråttom. Det är halva jobbet.
Efter ett tag tog jag en liten paus. Satte mig på en stenknalle, tittade ut över vattnet. Plockade upp min lilla kaffetermos för en, där jag hade smaksatt med lite kakao och kardemumma idag, utöver mjölk. Sträckte ut benen. Njöt.
Sedan plockade jag en stund till, tills solen började gå i moln och jag kände att det började darra i benen av att sitta så mycket på huk. Min påse var ganska tung, skulle tippa att jag plockat ungefär två liter. Och jag plockar bara med fingrarna, rensar samtidigt, så att allting är klart när jag kommer hem. När jag kände mig färdig promenerade jag hemåt, funderande över vad jag skulle hitta på med skatten. Paj? Sylt? Muffins? Nej. Inte idag. Ibland är det enklaste också det man längtar efter mest.
Hon säger att hon är orolig idag. Jag frågar varför. Hon svarar barn, barnlöshet, styvbarn, teatern, livet, människorna, framtiden, åldrandet, pengarna, jaget, kroppens förfall, döden och avslutar med ja, du vet. När hon uttrycker det så är det ju nästan omöjligt att förstå hur vi orkar leva. Jag får fylla i och jämna ut med de andra orden, de lugnande, som kärleken, maten, musiken, gemenskapen, naturen, orden. Det blir bra, det blir ju det. Orden, orden, orden.
Jag åker iväg och jobbar en timme med en ung tekniker som flirtat lite med mig från dag ett. Han är som kolasås på glass, så sockersöt att det ilar i tänderna. Han är tio år yngre än jag och säger att han tycker att jag är cool. Herregud. Jag undrar om han ens tänker på framtiden eller döden. Jag tror inte det, han är fortfarande odödlig. Jag tänker på den där drömmen jag hade härom natten om att livet sakta rann ur mig. Sedan ler jag tilbaka mot hans släta panna och varmbruna ögon, skrattar och flirtar tillbaka. Efter att vi har jobbat klart snubblar jag på en tröskel på vägen ut från studion och spiller vatten på mig själv. Cool. Verkligen.
Kroppen hade rätt igår. Idag har vädret slagit om, det ligger tyngd i luften. Det har hunnit regna några gånger och över himlen seglar halvtunga moln fram i ganska hastig takt. Jag tror att jag ska koka mig lite kola att stilla sockersuget med.
Det blåser annorlunda idag. Det sätter sig i min kropp direkt. Jag är beredd att sätta pengar på att det blir kallare nu, väderleksrapporter har inte mycket att sätta emot mina handleder, hade det inte varit för att min milt hypokondriska sida tänker reumatism när jag blir gammal! så är det ju ganska praktiskt att känna det så tydligt i kroppen. Omslaget. Det annalkande, nya, årstidernas ständiga växlande. Visst, det är fortfarande varmt i luften, men det är snart augusti, snart höst, snart kallt, det är som ett hjul som aldrig slutar snurra vidare, vi har lärt oss det och lärt oss njuta av förändringarna, längta efter dem till och med. Jag tror inte att jag skulle kunna bo någon annanstans än i Skandinavien mer än några år, jag skulle sakna det alldeles för mycket, det rörliga, ständigt föränderliga. Naturen i människan och människan i naturen, för oss är det ju det naturliga, oavsett om vi sätter på oss sneakers mitt i vintern och noggrant kammar frisyrerna på plats under mössorna och leker stadsbor så är det naturen och skiftningarna vi har i oss och med oss. Jag tror att vi fortfarande doftar av blåbär och granskog vart vi än åker.
Idag har jag fått brev med en massa natur i. Obekant, vild och vacker natur, ändå bekant för att jag alltid vetat att den finns så pass nära. Jag tittar på bilder som får mig att darra lite över hur stort det är, alltihop, hur liten man är som människa i jämförelse, och ändå så övertygad om sin plats som ingen annan. Jag skriver ett svar med min älsklingspenna, den man måste specialbeställa bläcket till, bläcket rinner lika fort som mina tankar. Medan jag skriver, liggande i min soffa, känner jag plötsligt att jag tycker synd om människor som varken skriver brev för hand längre eller får några. Det är meningen att vissa tankar man delar med andra ska ta lite tid att skriva och vara exklusiva, att man ska få vänta lite på svar. Allt ska inte gå så fort. Det finns mening i det.
Min kropp gnäller lite över ändringarna och svullnar i protest, men mitt hjärta trivs med föränderligheten. Det är som den här bilden jag såg på en husvägg idag. Man kanske brister lite på vägen, men det betyder inte att det är över. Det finns så mycket runt omkring, på väg närmare.
Alla mina anteckningsböcker är fulla av dem, iakttagelserna, associationerna, tankarna, alla mina historier kan spåras till någon av de där snabbt nerklottrade meningarna, ofta så kladdiga att de kan vara svåra att tyda vid första anblicken. Alla de där människorna och dagarna som jag plötsligt minns när jag lyckas bokstavera fram dem ur klottret, dofterna och smakerna och de olika temperaturerna. Alla frågor som jag svarat på. Alla frågor som jag ställt.
Varje gång en anteckningsbok är full lägger jag den i en låda, jag kan inte med att kasta dem. De är ofta ganska fransiga och skrynkliga då, de har fått åka med i mina olika väskor och fickor och ryggsäckar, och de är fulla av spåren därifrån, mina dammiga fotsteg genom dagarna. Kanske använder jag några av minnena och meningarna framöver, kanske finns det på en av sidorna en skrynklig mening som kommer att vara förlösande för något, för någon i någonting jag skriver, för mig. Eller så är det bara en otydlig tanke, några snabbt nerklottrade ord på väg nerför en tunnelbaneperrong, skrivna med en handstil som vittnar om att jag har bråttom att inte glömma, så mycket som redan är glömt, så mycket jag inte hunnit skriva ner.
Anteckningsboken jag håller i är svart, tunn, med lätt vaxat pappersomslag. Jag slår upp en sida på måfå och läser Während des sitzens bitte anschnallen. Fasten seat belts while seated. Jag vet precis när jag skrev det. Jag minns smörgåsen, den tyska osten, den lilla mjölkförpackningen till kaffet.
På den allra första sidan, de allra första orden. Och så frågade jag vad kärlek är och hon sade att det enda viktiga är vad det är för mig. Och jag sade: ‘Det är både förlamande och den största rörelse som finns.’ Och så började jag gråta.
Det händer mycket på musikfronten i Stockholm, det är ett av skälen till varför jag trivs så bra med att bo här. Utöver stora arenaspelningar kommer det många bra band och spelar på mindre ställen runt om i stan, det finns klubbar som Strand och Debaser som tar hit smalare grejer och dessutom är jazzscenen aktiv med storklubbar som Fasching men också ställen som Glenn Miller café och Landet där unga nya förmågor får en chans. Det finns flera bra festivaler, jazzfestivalen till exempel är ju i full fart nu. Och ändå finns det inget (enligt mig i alla fall) som går upp mot ”En ljummen i gräset”.
”Ljummen” är en minifestival som händer några gånger varje sommar i Vintervikens trädgård. Konceptet är enkelt. 60 kronor i inträde, en pytteliten träscen, tre-fyra artister per kväll, familjevänlig stämning med folk sittande på picknickfiltar nedanför den lilla träscenen, en enorm wok som brassas hela kvällen lång och billig öl (och läsk för barnen.) Det är otroligt sympatiskt, alltihop, med en snäll stämning, som lindad i velour. Minst en Ljummen-kväll är ett måste för mig, varje sommar. Här har jag lyssnat på indiepärlor som Jens Lekman, Ane Brun (förstås), Tobias Fröberg, Asha Ali, Oscar Schönning, The Tiny… för att bara nämna några genom åren.
Igår spelade les Issambres, Tvärvägen, Palpitation och – det största skälet till att jag var där – Romeo Stodart från the Magic Numbers. Mannen med den lurviga frisyren och den mjuka rösten stod ensam med sin gitarr på den lilla träscenen medan natten föll, upplyst av några gamla lampskärmar, och sjöng både Numbers-låtar och covers av olika slag. Det märktes att han trivdes lika bra som publiken, som nynnade med i den lena kvällen, sjöng körpartierna åt honom eftersom han inte hade något band. Faktum var att det då och då var alldeles magiskt. A magic number. Ibland är just det enklaste det allra, allra bästa.
Jag önskar att jag kunde ge er hur det kändes att sitta här i natt, på en orangerödrutig filt med Nussnuss och Fideli på varsin sida om mig, med ljuskronorna från växthuset intill lutande sig ut mot gräset som något slags hemligt rum, och Romeo Stodarts mjuka, mjuka röst och subtila gitarrspel som känns så nära örat. Men jag får nog nöja mig med att ge er Romeo och hans vänner i Magic Numbers stället. Det är nog det absolut näst bästa, även om det är något helt annat.
Under det stora parasollet satt vi, proppmätta, jag fick en ”födelsedagsdrink” som såg ut att höra hemma i någon slags alternativ verklighet, illande röd, enorm, fullstoppad med jordgubbar och mynta och lime. Patten parodierade Tomas Ledin så att vi vred oss av skratt, Låtsasbrorsan och Arkeologen hämtade filtar när vi började frysa lite och Bästisen tog tidig kväll. Det är så lätt att ha det bra, tänkte jag plötsligt, det är så lätt att ha det bra.
Jag har tänkt mycket på besvikelse på sista tiden. Vi pratade om det igår också, alla dessa glada frilansare runt ett bord. Om förhoppningarna och allvaret i riktningen, om viljan att göra något bra. Och besvikelsen i att inte riktigt få möjligheten. Det är ett återkommande tema i mina kretsar, eftersom det är det som upprepas för oss alla hela tiden. En eventuell möjlighet, en provfilmning, en väntan, en förhoppning, ett ja eller nej. Ett ja ger en kort tids trygghet och samhörighet, ett nej ger en skarp tagg av besvikelse och så börjar allting om. Och det går minst tio nej på varje ja. Besvikelsen flåsar oss i nacken hela tiden. Ändå sitter vi där och skrattar utan bitterhet med våra förhoppningar fortfarande lika starkt levande.
Ingen kommer undan besvikelsen, så är det väl. Det behöver inte vara jobb, det kan lika gärna vara en människa man trodde sig kunna älska som visar sig vara någon annan, ett förtroende som inte hålls, en semester som regnar bort eller… hrm… något man tror är en tappad ögonfrans på hakan som visar sig sitta fast. Men antingen lever man rädd för besvikelsen eller så lever man levande. Det finns inte så många andra alternativ.
Patten berättade att den underbare gamle skådespelarräven Ingvar Hirdwall sagt till henne en gång att man alltid ska ta ut allting i förskott. Att man alltid ska tro att man får det man vill. För besviken blir man ju ändå om man inte får det. Alltså är det bättre att ta ut det i förskott, och får man det verkligen får man njuta två gånger, annars har man åtminstone fått njuta en gång. Och jag lyssnade på henne, skrattade och tänkte att det kanske faktiskt är så lätt, egentligen.
I natt drömde jag att jag skulle dö. Jag låg i en sjukhussäng och det rann oupphörligt en underlig, klar vätska ur min näsa. Så kom han in och lade sig bredvid mig. Jag knäppte upp de översta två knapparna i hans skjorta för att kunna lägga min kalla kind mot huden på hans bröst. Han lade armarna om mig, höll fast, och där låg vi, bröst mot kind, jag torkade och torkade bort vätskan som rann ur mig. Visste att jag inte kunde ändra på det faktum att livet inte var oändligt för mig längre. Men jag visste också att han inte tänkte lämna mig ensam med det, att han skulle stanna. Jag kände mig lite rädd, men inte särskilt ledsen. Jag var lugn, och han var där. Jag var fortfarande levande.
Idag påbörjar jag alltså mitt trettiofjärde levnadsår. Inte så illa. Som Låtsasbrorsan uttryckte det – det håller ju på att bli folk av dig också.
Jag har inlett min födelsedag med att se mig ordentligt i spegeln. Inse att jag har ganska gott om silverhår i det mörka. Inse att jag gillar silverhår. Och tur är väl det.
Ikväll äter jag middag med några vänner, firar mig, bygger grundstenar för framtiden och vad den nu ska innebära. Några gamla trådar har redan knutits ihop och avslutats och några nya trådar kommer att nystas upp.
Jag tror att goda saker ligger framöver. Det känns så, och då är det så.
Och jag har ett blänkande nytt halsband som jag älskar. Grattis på mig.
I natt drömde jag att jag var i ett mycket märkligt, mörkt, nästan vulkaniskt landskap för att bada i en kristallklar sjö tillsammans med Jakob Arvola. Han var sig exakt lik från bilden på sin blogg, halsband och allt. Sjöns vatten var iskallt, och genom det klara vattnet såg jag mina fötter sjunka ner i något som såg ut som svart, glasartat blänkande sand som tillrade upp mellan mina tår. Jakob frös. Jag doppade mig först, han var fegare. Sedan var vi plötsligt i en hamburgerrestaurang på en enorm färja med röda heltäckningsmattor. Oändligt hav utanför de små fönstren. Vi var fortfarande frysande, och hungriga.
Ja, vad säger man om det här? Eftersom vi aldrig träffats har jag ju ingen aning om ifall Jakob är en äkta badkruka eller inte, och det finns väl bara ett sätt att ta reda på det. Jakob, wanna go for a swim?
