Skattjakt

Det krävs förberedelse. Man måste ha fulbyxor som tål en del och skor som man inte är rädd om. Man sätter på sig en liten schalett för att inte få skräp i håret, för det kommer att krypas under och igenom sly och grenar. Man packar ryggsäcken med fika och laddar mp3:n. Men viktigaste förberedelsen av alla är ändå den här.

Jag har köpt den av mannen som gör den, och det är tammetusan det bästa myggmedlet som existerar. Man riktigt ser myggorna vända i panik när de kommer i närheten. För människor luktar den gott, citron och sandelträ är det som känns mest. Och salvan innehåller bara naturliga ämnen, så man blir inte konstig i huden eller får klåda, utan det är bara att smörja på. Glöm inte nacken och bakom öronen.

Sedan promenerar man ut, och är det en dag som idag, med drygt tjugo grader och lite sol och lite moln, är det egentligen det bästa vädret man kan få för ändamålet. Jag har mina ställen, jag vet hur bra plockmarker ser ut och var blåbären växer, men om ni är nybörjare på det här med bärplockning ska jag lära er några trick. Såhär. Man får inte ha bråttom. Det fungerar inte. Man kan liksom inte leta efter blåbär, man ska helt enkelt bara sätta sig ner någonstans i ett skogsbryn där det silar ner en del sol mellan träden (blåbär gillar sol) och sedan ska man vänta ikapp dem. Det låter kanske lite underligt, men det fungerar, jag lovar. När man på det här viset får syn på ett blåbärsris, stegar man rätt in i det, och sedan sätter man sig på huk. Och väntar lite igen. Först ser man bara ris. Sedan kommer man plötsligt att se att det är alldeles fullt av bär. Och det är då man börjar plocka. Hur enkelt som helst. Och det är då man gärna kan drabbas av en sådan där stormande släng av lycka som bara bubblar fram i takt med att man fyller påsen eller korgen eller vad man nu plockar i.

Mitt ställe ligger nära en promenadstig, ändå är det som att ingen annan plockar där. Idag blev en kvinna som promenerade förbi lite inspirerad när hon såg mig kravla omkring inne i skogen och tog ett par steg ut från stigen, sedan undrade hon om jag verkligen hittade något. Hon såg dem inte, bären. Bråttom. Jag log och sade att hon bara skulle stanna till och titta rakt ner där hon stod. Hon gjorde det, och efter en stund hajade hon till och sade att de väl inte kunde vara mogna, de var ju så små. Jag log igen och tänkte att det är klart, är man van vid importerade bär så kanske de är små, de riktiga, svenska skogsblåbären. Men faktum är att storleken inte har med mognaden att göra. Det är färgen som avgör. Här kommer en liten pedagogisk lektion.

               omogen                                     på gång                             klar att plockas

Med andra ord. Ser du något som ser ut som ett typiskt blåbär är det moget att plockas och ätas. Var inte diskriminerande mot de små bären. Vissa är stora, vissa är små, det har inget med kvaliteten att göra. Det är som med folk. Det är annat än storleken det hänger på. Och kom ihåg, som sagt, det där med att inte ha bråttom. Det är halva jobbet.

Efter ett tag tog jag en liten paus. Satte mig på en stenknalle, tittade ut över vattnet. Plockade upp min lilla kaffetermos för en, där jag hade smaksatt med lite kakao och kardemumma idag, utöver mjölk. Sträckte ut benen. Njöt.

Sedan plockade jag en stund till, tills solen började gå i moln och jag kände att det började darra i benen av att sitta så mycket på huk. Min påse var ganska tung, skulle tippa att jag plockat ungefär två liter. Och jag plockar bara med fingrarna, rensar samtidigt, så att allting är klart när jag kommer hem. När jag kände mig färdig promenerade jag hemåt, funderande över vad jag skulle hitta på med skatten. Paj? Sylt? Muffins? Nej. Inte idag. Ibland är det enklaste också det man längtar efter mest.