Tankar rusar om varandra. Goda och mindre goda men envetna. Avlöser varann utan att hänga samman. Ord som sagts, ord som aldrig sagts men tänkts tusen gånger, den bekanta oron över det obekanta, vad ska ske framöver, agentens röst lite hackig från en dålig mobillinje på landet. Finingens ansikte på Skype med hans föräldrahem i bakgrunden, inramade bilder av honom och hans systrar. En flyktig doft av lavendel mot huden.
Är jag ledsen eller glad? Jag vet inte riktigt. Både och eller inte riktigt något av dem. Någonstans där emellan, kanske, med möjlighet att lätt falla åt vilket håll som helst. Det kommer att lösa sig, jag har redan tagit några viktiga kliv mot det som skulle kunna stavas s t a b i l i t e t. Men jag är inte där än och det oroar. Agentens röst, med knasterglapp i orden som jag får fylla i på egen hand. Denna underbara kvinna att hålla i när det känns som att man är ett litet barn på en segelbåt, som helst bara vill äta smörgås och blir så rädd när någon vrålar att man måste ducka innan det viner till av bommen att man tappar mackan. Med sylten nedåt. Hon är som den där föräldern som bara rycker på axlarna och ger en en ny smörgås och säger att man inte ska gråta över den tappade.
Ut, utomhus, solen lite osäker bakom slöjor av dis, värme. Jag plockar en hink full med tung väldoft, fyller den med dammiga varma svarta vinbär som är så mogna att de nästan sprängs när man tar i dem. Känner ron få tillbaka greppet om mig medan jag sitter där, och när jag går tillbaka hemåt smyger sig plötsligt en ljummen doft av sjövatten in i mina näsborrar, fortsätter upp genom huvudet och svalkar tankarna till tystnad. Det doftar sommarlov och frihet. Jag blundar en stund, drar in djupt, håller kvar i den svala känslan av att saker är vad de är. Även jag, jag kanske bara får förlåta mig själv för det, för min otålighet.
Jag måste köpa syltsocker nu. Mitt kök är alldeles fullt av bär.
