I pocketversion är den så tjock att de delat den i två, och ändå är varje del för sig tjockare än alla andra pocket jag har i bokhyllan. Jag har precis köpt den och inte kommit så långt än. Jag läser den långsamt för att stå ut. Jag känner människor han skriver om på ett ganska nådeslöst sätt. Jag känner honom själv och känner igen hans sätt att uttrycka sig. Ibland är han så kall, ibland är han alldeles genomträngande närvarande. Jag själv har alltid varit lite rädd för honom, beundrat och känt stor respekt men aldrig känt mig säker i hans sällskap. Det är med rätta, känner jag när jag läser. Antagligen är det så att jag finns med i likartade anteckningar, bara lite senare när vi blev på förnamnsbasis med varandra.
Han skriver så vackert att det skrämmer mig ibland, det också. Jag vet inte om skönheten i hans sätt att skriva ger honom rätten att skriva det, ger honom rätten att klä av andra människor på det sättet. De är ju verkliga människor, många med små, såriga själar, människor som litat på honom och gett honom sin litenhet. Han skriver så nådeslöst om dem, och vackert. Man kan gömma grymheten bakom skönhet, men det gör den inte mindre grym. Samtidigt minns jag ett tillfälle när han rent fysiskt tappade balansen och nästan ramlade där på gruset, hur hon som stod bredvid honom högg tag i hans arm och stagade upp, hur jag tänkte att han var stel och skör som sockerstärkt spets och kunde knäckas om han inte var försiktig. Att han inte var rädd om sig. Det var innan jag visste att hans dagbok skulle säljas och läsas. Det var innan jag visste. Ändå visste jag tillräckligt, tänker jag nu när jag läser och får veta så mycket mer.
Människor är komplexa och skrämmande och storartade. Vissa kanske i ännu högre grad än andra. Eller så verkar det bara så för att de inte är rädda om sig själva eller varandra, inte tillräckligt försiktiga. Många av oss är av glas. Detta material som blåses upp av luft och kan formas till vad som helst, men inte håller ens för en liten stöt om det byggts upp en spänning i det. Så vackra, genomskinliga, glittrande och lockande. Och kan gå sönder för ingenting. Jag vet inte om man får vara nådeslös när man ser det, Lars. Jag vet inte.
juli 28, 2009 at 12:49 e m
Å, tack, nu påminde du mig om vad jag vill köpa i nästa bokus-paket.
Det är ett fasansfullt och spännande ämne du tar upp. Gick någon sönder i efterdyningarna i det här fallet? Människor kan ju också vara förvånansvärt robusta.
juli 28, 2009 at 1:32 e m
Ja, det är enormt mycket text, men mycket av det är också väldigt läsvärt.
Jag har precis läst “Myggor och tigrar” innan, av Maja Lundgren, som ju hamnade i ungefär samma problematik, men som jag upplevde helt annorlunda. Hennes bok kändes illvillig, som att hon namngav folk för att hon hoppades att de skulle fara illa. Jag läste inte klart den.
Lars bok är annorlunda. För det första är det ingen skildring av något annat än hans vardag. Han regisserar, skriver, shoppar, äter, tränar. Möter människor. Förälskar sig. Och han skriver om dessa människor, helt osorterat, som man gör i en dagbok. Det är givetvis åsikter och känslor, som han har rätt till. Det otäcka med det, och som svar på din fråga, är att han har den slags position i min bransch att de som faktiskt farit illa inte vågat säga det högt av rädsla för att bli utfasade. Gemenskapen är skör. Och det man glömmer när man läser är att han är subjektiv och kanske inte alltid särskilt sanningsenlig, eftersom allt är beroende av minne och tolkning – något han själv vare sig funderar över eller reflekterar kring. För det är en dagbok, hans absoluta sanning just den dagen. Jag känner flera människor som känner sig väldigt ljugna om, förnedrade, samtidigt som det är svårt att bemöta någons dagbok med en dementi. Dessutom är en del av det han skriver saker som människor berättat för honom i förtroende. Hans roll i ett teaterarbete är ju att leda och ta hand om, skapa ett kärleksfullt utrymme. Och jag tycker att han i och med den här boken missbrukar sitt förtroende. Men samtidigt är den som sagt otroligt vacker. Mannen är ju poet.
Människor ÄR robusta. Och de kommer oftast igen. Men vissa får en hel del tillit söndertrasad av sånt här.
juli 29, 2009 at 3:10 f m
Det er fascinerende å lese hvor ambivalent du er til dette, og hvor mye dette er opp til bokens lesere. Gjennom mange år med skriving, og lesing, har jeg blitt mer og mer sikker på at enkelte mennesker ikke greier å la være å skrive. Det gjør mer vondt å la være enn å sette seg ned og la ordene finne plassene sine. Det betyr naturligvis at det kan bli vondt for oss som leser, også.
juli 29, 2009 at 2:37 e m
Jakob: Ja, jag är mycket ambivalent. För skrivbehovet, det har ju jag också, men jag tycker inte att det ger mig rätten att offentligt lämna ut andra. Som här på bloggen till exempel, om jag skulle få för mig att sluta skriva anonymt kommer jag ändå att behålla alla “mina” människors alias, för deras skull. De ska inte behöva lida för min skrivklåda.
Jag tror att om man är en skrivande människa, så kommer en hel del av det man skriver ur tankar och associationer som är djupt personliga, kanske privata. Men sedan tycker jag att man också har ett ansvar, om det inbegriper andra människor, att lämna dem personligen utanför min upplevelse av dem. Alltså tycker jag att Lars givetvis får skriva vad han vill om vem han vill, men att han borde vara medveten om sin position och borde ha skyddat människorna han skriver om, kanske genom att till exempel ge dem ett alias, en siffra, en bokstav eller vad som helst. Man behöver inte veta vilka de är för att kunna ta till sig mänskligheten i det Lars skriver om.
Jag inser också att den som inte är så bevandrad i den svenska kulturvärlden kan läsa den här boken med helt andra ögon än jag, se deltagarna som fiktiva personer och bara njuta av språket. För mig blir det en dubbel upplevelse.
juli 29, 2009 at 5:34 e m
Det krever et klokt menneske for å kunne skrive kloke, lesverdige bøker. Det krever et enda klokere – og større – menneske å kunne overholde fortrolighet gjennom alle fristelser, også gjennom fristelsen til å sette seg selv og egne behov foran andre mennesker og deres krav på beskyttelse. (Enten fristelsen er intens skrivetrang, synlighet og berømmelse, gleden over en god formulering eller ønsket om å komme med ‘sin versjon’ av forgangne tider og hendelser…) Genialitet rettferdiggjør ikke etisk tvilsomme valg. Det kan være godt gjort uten å være rett gjort eller handling.
Hvis man utleverer andre uten at de har sjanse til å hindre det, forsvare seg eller ta igjen på noe vis, er man ikke noe annet enn Se&Hør, bare med annen innpakning og andre formuleringer.
En bok blir ikke dårligere av at man ikke vet hvem personene egentlig er. Tror jeg.
juli 29, 2009 at 10:19 e m
Elisabeth: Precis så. Väl uttryckt. Att något är bra behöver inte betyda att det är rätt. Och ingen genialitet i världen ursäktar elakhet.
augusti 3, 2009 at 10:48 f m
Jo, där kan man vrida och fundera minsann. Onekligen en intressant och otäckt vacker bok. Jag och Filmstjärnan kallade den “Hänt Extra de Luxe”.
augusti 3, 2009 at 10:40 e m
Huskorset: Hänt Extra de Luxe är precis vad det är. “Och sen sa han och så sa hon”, bara i en snyggt utformad kontext. Men jag läser vidare i alla fall, fascinerad av hur det är möjligt att skriva på det sättet han gör.