Små ljud genom den öppna balkongdörren. Operagrannens vindspel. Ett barn, någonstans långt borta, som ropar. En bil som kör förbi. Frasande löv när vinden drar genom dem. Sedan plötslig tystnad när den stannar av.
Jag har kokat sylt och saft. Raffinerat de där bären jag plockat till något annat, blänkande djuprödsvart bakom glittrande glas. Den tunga doften av sötma och värme ligger som en filt över lägenheten, sveper in, mjukar upp.
I morgon ska jag träffa en hoppfull som heter samma sak som min brorsdotter. Hon har sökt upp mig, vill bli skådespelare, vill att jag ska hjälpa henne med ansökningarna till scenskolan. Hon vill att jag ska vara hennes mentor. Mentor. Det är ett stort ansvar. Jag vet att jag kan hjälpa till, jag har gjort det förr, hjälpt fram andra hoppfulla, jag är bra på det. Bra på att se dem och deras specifika kvaliteer och rädslor. Det jag är rädd för nu är att jag ska spilla min egen ambivalens över arbetet, utstråla hur svårt det kan vara när man väl fått det där man trodde skulle göra en lycklig och det visar sig att det egentligen inte förändrar så mycket. Man vill fortfarande ha sådant man inte får.
Medan jag läser vidare i dagboken lägger jag små pappersstrimlor mellan sidorna för att kunna gå tillbaka till vissa sidor. Läser om. “De försvinner alla fyra direkt efter repetitionen och jag känner mig mycket ensam, eller bara ensam. Det är ett ensamt yrke. Alla skådespelare jag känner är mycket ensamma. Efteråt är de borta som skuggor där ljuset dog.”
En annan regissör jag känner sade en gång att han aldrig hade träffat en skådespelare som blivit tillräckligt älskad som barn. Han var skådespelare själv i grunden, så det kändes inte som något annat än ett faktamässigt konstaterande. Jag känner igen mig i bägge de där beskrivningarna. Många av oss har det så. Vi är oälskade trots all kärlek vi numera får, vi är ensamma i rum där många vill vara med oss. Men vissa ögonblick lyckas vi bryta igenom och känna oss delaktiga, älskade, värdefulla. Jag tror att min ambivalens handlar om att jag bryter igenom oftare privat än på scenen numera. Jag vet inte om det är ett sundhetstecken eller en förlust. Kanske både och.
juli 28, 2009 at 3:25 e m
“Det jag är rädd för nu är att jag ska spilla min egen ambivalens över arbetet, utstråla hur svårt det kan vara när man väl fått det där man trodde skulle göra en lycklig och det visar sig att det egentligen inte förändrar så mycket. Man vill fortfarande ha sådant man inte får.”
Så sant, för mig också. Särskilt sant ofta i juli då tröttheten förminskar mig till torr cynism (fast det har inte riktigt hänt i år, kanske för att jag dök i en missmodets dal tidigare i år, och kom upp ur den med förnyade krafter).
Jag önskar jag kunde se med distans inte bara på den andra personen som jag ska handleda, utan också på den person som är jag nu, där jag klättrar på, med mindre tvivel om var fotfäste finns, men fortfarande med en karta som jag ritar medan jag klättrar. Jag ser fram emot att en gång – om den ynnesten ges mig – få ha tjugo års erfarenhet till.
Men då kommer antagligen ångesten över den annalkande ålderdomen och vacklande hälsan, eller något annat.
Och tålamod och klokhet får man nog öva aktivt på, inte bara vänta på, om man är angelägen om dem.
Så har jag gerillabloggat egna tankar hos dig igen. Ditt rum inbjuder till sådant.
juli 28, 2009 at 10:13 e m
“Jag tror att min ambivalens handlar om att jag bryter igenom oftare privat än på scenen numera. Jag vet inte om det är ett sundhetstecken eller en förlust. Kanske både och.”
Kanskje er det et tap, en förlust. Men jeg tenker at det er også en mulig dør inn til noe annet. Med å bryte oftere igjennom privat utvikler du deg selv, og dermed utvikler – utVIDER – du også registeret som du har å spille på i jobben din. Du får simpelthen flere strenger å spille på, både privat og i det profesjonelle. Det blir nok til det gode på sikt, det der. Du er dyktig nok til det, mener jeg.
juli 29, 2009 at 12:47 f m
annannan: det här rummet inbjuder så sjukt mycket till sådant. Friskaste bloggen i stan!
juli 29, 2009 at 2:50 e m
Annannan: Jag är mycket förtjust i gerillabloggande, fortsätt med det! Men ja, herregud, distansen. Det goda med den här slags möten är att jag inser, när jag pratar med någon som vill in i världen jag på många sätt tar så för givet numera, att jag inte längre oroar mig för rätten att delta. Jag tror inte längre att någon ska “avslöja” mig eller att jag inte kan något. Det vet jag att jag kan. Det jag är osäker på är om jag kan uppmuntra någon in i något jag själv har så mycket svårigheter med, en värld med vidriga villkor, orättvisor, den ständiga ekonomiska och praktiska osäkerheten. Samtidigt är det häftigt att möta någon som vill så mycket, kosta vad det kosta vill. Men jag känner mig gammal och trött när jag ser det, inser att illusionerna är borta.
Elisabeth: Fina, fina du. Jag hoppas så att du har rätt. Tack. (Och tack för berömmet!)
m: Hahaha… jovars. Kram på dig.