Lærke! Kom! Lærke!

Det vackraste danska namnet jag vet, ropat på en blond tonåring i vit tunn tunika med blått skärp. Snabbt talad spanska i kön på caféet. En liten pojke iklädd blågul vikingahjälm i sammet, synbart förtjust. Stockholm är fullt av turister. Överallt är de. Mängder av olika språk och bilar med skyltar från alla möjliga länder. Jag gick genom Gamla Stan idag, Västerlånggatan som jag brukar undvika såhär års men jag hade ett ärende till SF-bokhandeln, stillastående turister överallt. Jag kryssade mellan foträta sandaler, hopvikta kartor i svettiga händer och systemkameror på magar och var på gott humör. Två gånger erbjöd jag mig att ta en bild av en hel familj, så att inte en av dem alltid skulle fattas på alla foton från Sverigesemestern. Ena gången frågade jag på engelska, andra på franska, bägge gångerna tackade familjefadern (för bägge gångerna var det tydligen pappas ansvar att vara fotograf och osynlig på semesterbilderna) ja med en blandning av förtjusning och skepticism. Men det verkade som att bägge kom fram till att jag ser trevlig ut och inte som en typisk ficktjuv så bägge lät mig få ansvaret för dyrgripen en stund och tackade sedan översvallande på varsitt språk när kameran var tryggt tillbaka i band runt pappas hals. Så kryssade jag vidare med känslan av att på ett enkelt sätt ha gett någon något idag.

Jag har haft en sådan där dag när jag är vacker. Utan att ens försöka. Jag har gått genom stan i en gammal t-shirt och slappa byxor och helt osminkad och ändå varit den vackra varianten av mig själv, helt otvunget. Till och med rufset i håret var fint. Vad är det? Som gör att vissa dagar är man ett självklart blickfång för omvärlden, man syns verkligen, medan andra dagar finns det inget som kan lyfta en hur mycket man än anstränger sig, man är fast i sin egen alldagliga gråhet.

Fast det är klart. Vissa av blickarna jag fick idag var kanske mer förbryllade än något annat. Som när jag kom på mig själv med att glatt och ganska högljutt sjunga med i musiken jag lyssnade på utan att ha märkt det. Om ni åkte med den tunnelbanevagnen där det satt en mörklockig kvinna och stampade takten medan hon sjöng Melissa Horns “Sen en tid tillbaka” så var det alltså jag. Hej på er.