Så övertrött att det är svårt att somna, spänning i kroppen, ett malande långt ner i korsryggen som egentligen kommer från insidan, från den där tröga matsmältningen i den ledsna magen, den tröttar ut den där platsen på utsidan långt ner på ryggen, sådär som det är, sammanhangen som hänger ihop som pärlor på ett snöre, sammanhangen man måste känna till för att alls kunna se några samband.
Lyssnande på löven utanför som hetsigt blåser luftord till varann, bråkar och argumenterar, vad bråkar löv om, vad kan de ha att säga? Sitt inte bara där din dumma fan, hjälp till, rör på dig, erkänn att du prasslar med grannlövet hellre än mig, det gör jag inte alls, vi bara rör oss i takt. Jag måste sluta lyssna, annars kommer jag aldrig att kunna somna, och som en liten gåva från en omtänksam vind smäller fönstret igen och dämpar grälen.
Jag vänder mig om, trycker ihop kudden under kinden, ser och undrar över den där lilla nästan vita, genomskinliga spindeln som byggt ett nät, ett hem, i högerhörnet av mitt sovrumsfönster, jag undrar om jag ska låta henne stanna, om hon väntar barn, om det är ogint och rent ut sagt elakt att kasta ut en gravid spindel på gatan, eller ännu värre, suga upp henne i dammsugaren. Hon ser så ljus och ren ut, jag har hittills inte haft hjärta. Kanske att jag har blivit sambo utan att vilja erkänna det.
Jag märker inte när jag somnar.
När jag vaknar har jag sovit tio timmar och huvudet är både tungt och lätt alldeles samtidigt. När jag reser mig värker det, som alltid på morgonen, i ovansidan av vänsterfoten, kan man verkligen få bestående värk av ett skavsår efter en träsko? Det verkar så. Värkar. Verkar. Ja. Det är de där sammanhangen igen, nerverna, knutorna, skaven. Insidan och utsidan. Sambanden.
Jag äter frukost och lägger min egna inlagda gurka på knäckemackorna, syrligt salt sött aromatiskt, det är så gott att jag inte vet hur man slutar äta, och när posten kommer hoppas jag att det ska vara ett handskrivet brev men i stället är det information om att det analoga tv-nätet sjunger på sista versen och de talar om att jag borde skaffa digitalbox. Jag äter mer smörgåsgurka och längtar efter att andas in kall luft.
Det är måndag, en måndag i Sverige, en måndag i Stockholm hos en kvinna med underliga fötter och märkliga samband. I morgon är det första september.
Och ja. Apropå ansvar, och vems det är. I dagens DN är det en intervju med Elisabeth Åsbrink som gett ut en bok, om händelserna kring Lars Noréns pjäs Sju Tre som hon jämför med en grekisk tragedi. Och det var de ju. Jag läser ju nu samtidigt hans dagbok, som jag har pratat en del om, och det känns som att en hel del av de tankarna som väcks i mig handlar om just ansvar.
Är det rätt att en dramatiker ska påtvingas ett ansvar för att män han valt att arbeta med utför ett brott? Mitt svar på det är nej. Är det rätt att en dramatiker i Noréns position ska fråga sig själv vilket ansvar han har i fråga vem han väljer att arbeta med, varför och vad han släpper till tals på en scen? Mitt svar på det är ja. Där emellan finns det en massa andra led, där ingen riktigt har klivit fram och sagt klart och tydligt – det här är mitt ansvarsområde. Krävs det, om man väljer att arbeta med vad man kan kalla samhällsfarliga element, en annan slags kontroll och säkerhetsrutiner än kring ett vanligt teaterarbete? Ja, jösses, självklart ja. Är det rimligt att överlåta ansvaret för några uttalat farliga interner på en äldre kvinnlig teaterproducent som dessutom är på gränsen att bli utbränd? Nej, jösses, lika självklart nej. Det finns så många missade och obefintliga ansvarsled i det här man skulle kunna diskutera.
Vad det gäller det personliga ansvaret – när den här pjäsen hade premiär gick några av mina klasskompisar från Teaterhögskolan och såg den. Jag gjorde det inte, för även om jag respekterar att ett undersökande teaterarbete kan se ut på många sätt, gick det här emot vad jag tror på. Jag tycker inte att man ska ställa tre fångar dömda för grova brott på en scen och låta dem berätta – helt dokumentärt – att de har rasistiska åsikter och planer. Jag tyckte det var spekulativt. Jag såg däremot Personkrets 3:1 där skådespelare gestaltade uteliggare, prostituerade, sexköpare, alkoholister och missbrukare. Och jag tyckte att det var en fantastisk uppsättning som högg tag i magen, som fick mig att tänka och fundera över utsatthet och kedjor som leder till olika saker. Det är det som enligt mig är teaterns uppgift. Och hade Sju Tre spelats av skådespelare hade jag sett den utan minsta tvekan.
Det finns alltid flera led, det finns alltid ställen där saker kunde vänt, det finns alltid beslut som kunde tagits eller inte tagits. Det förändras inte av att försöka skjuta skuld på någon. Men jag hoppas att en sådan här sak leder till gott på det sättet att man frågar innan, inte efter: Okej, hörni! Vems ansvarsområde är det här?
Efter att ha läst omkring på några olika bloggar började jag fundera. Jag funderade på det här med eget ansvar och andra människors ansvar. Man kan diskutera det från tusen olika håll, men jag återkommer till det i eget fall hela tiden. Jag tycker mycket om mitt liv. Jag tycker mycket om att leva. Jag älskar mina människor och har en ganska vänlig inställning till resten. Tycker om att samexistera. Jag gillar generositet, även mot respektive från människor som inte direkt hör mig till. Jag blir glad när världen överraskar mig med vänlighet och ledsen när den överraskar med ovänlighet. Jag ser på världen som ett pussel med miljarders fristående bitar där allting sitter ihop.
Men jag är också helt medveten om min ensamhet i det pusslet. Att mina gränser är tydligt utskurna trots att jag hänger samman med min omgivning. Att kärleken jag känner, ger och får inte förändrar det faktum att i grund och botten är jag den enda som är jag. Jag kan höra till, vara del av och känna gemenskap med. Men jag är den enda som är jag, jag kan aldrig gå upp i någon annan eller bli någonting annat än jag. Men - jag kan försöka vara mitt största jag. För mig innebär den här tanken att jag har ett ansvar. Gentemot mig själv och de människor som jag väljer att omge mig med. Jag tar ansvar för mig och mina svårigheter. Försöker göra det så lätt som möjligt för oss att leva med min slags svåra. Jag vill ge mina människor möjligheten att göra detsamma, så att vi kan komma varandra närmare i sanning, bygga trygghet och gemenskap som kan fortsätta växa. Stärka pusslet.
Jag är väldigt medveten om att ingen annan kommer att göra det jobbet åt mig. Och ibland går det inte bra. I det här med att ta ansvar ingår att be om hjälp när man behöver det. Att säga högt ”det här klarar jag inte”. Inte att kräva att någon annan ska ta över ansvaret för mig och min utveckling eller mitt liv, det går inte, men öppet erkänna mina begränsningar och be om hjälp att komma förbi dem, bli mer och större. Det finns hjälp att få. Ibland från håll man inte väntat sig det. Samtidigt handlar det ansvaret om att inte frigöra sig från det man faktiskt kan och har till egen uppgift att genomföra. Att inte sätta på sig offerkoftan och tala om att världen är så stor så stor, Suziluzi liten bara för att jag är rädd för att inte räcka till eller bli besviken. Vi är alla rädda för att inte räcka till och bli besvikna. Det är ingen ursäkt för att inte försöka.
Världen ÄR så stor, så stor. Suziluz är liten. Och det är en bra sak. För det innebär att jag faktiskt har en ganska god överblick över vad som är min räckvidd. Vad som är rimligt att förvänta sig. Ibland siktar jag högre än jag rationellt vet att det är möjligt att komma. Ibland har jag till min egen förvåning flugit ända dit trots att det är omöjligt. Och några smärtsamma gånger har jag kraschlandat totalt, spruckit och brustit och blött och sårats så djupt att jag trott att det är omöjligt att återkomma. Det är aldrig omöjligt att vare sig återkomma eller komma vidare. Men man kan inte kräva vare sig hjälp eller förståelse. Man kan bara be om den och hoppas att man får den.
Och det kanske är vackert så.
Jag tror att man väljer värld genom att själv vara den värld man vill ha.
För att avsluta med något helt annat, men ändå inte. Jag vill tipsa om en engelskspråkig blogg.
Jag tror inte att jag har vaknat så sent någonsin, någon gång. Eller så glupande hungrig att jag tyckte att varm mat var bra till frukost. Det här är dagen som kanske aldrig blir dag. För er som har överskottet att faktiskt ta er hemifrån spelar fina Sofia Karlsson gratis i Vitabergsparken idag, klockan sju. Gå dit. Gå nu. Det kommer att vara tjockt med folk. Men för er som kanske liksom jag inte riktigt känner lusten att resa sig. Stanna här. Kom. Vi lyssnar lite på James Yorkston i stället.
Mannen bakom disken frågade mig om jag vet vad mitt namn betyder på persiska, jag skrattade och sade ja, jag har hört det förr. Han log brett med snälla ögon, många skrattrynkor, och när hans telefon ringde svarade han med mjuk röst och frågade älleskeling, hurr gick det på tennis medan jag satte min oläsliga signaturkrumelutt på pappret och tog emot paketet. Han log varmt mot mig när jag gick och sade hejdå och mitt namn, på persiska.
Jag gick vägen genom skogen och bar nöjt på mitt paket, ett fniss, en present, en hemlighet i ett gult paket under armen. Jag kände på de blåbär som fortfarande finns kvar i snåren och de brast mot fingrarna som vattenballonger kastade mot asfalt från en balkong på tredje våningen, spred sin bläcklila färg över fingertopparna, jag slickade dem rena och tänkte att den är förbi nu för den här gången, blåbärstiden. Det kändes länge sedan jag var här ute, och när jag tänkte efter var det faktiskt det. Jag har varit så upptagen med nya siffror och ekonomiska termer och den lilla spänningsnervösa orosklumpen i magen att jag inte har gått ut i mitt ensamma. Jag har fått mycket gjort, mycket härligt också, skratt och värme och faktiskt genuin lycka tror jag, men det var länge sedan jag var ute i mitt ensamma ute. Och då såg jag den.
Den lilla samlingen gula löv mitt i den gröna väven. Och ett snäv av melankoli nuddade mig trots allt, trots fnisset, trots hemligheten, trots presenten i ett gult paket. Jag vill inte att den här sommaren ska ta slut. Jag vet att den måste, men jag vill inte. Jag önskar att den bara kunde fortsätta och fortsätta, den här märkliga märkvärdiga sommaren jag har haft, den här brytningen mellan det gamla och det nya, det här modet och viljan och den ljumma luften mot huden. Jag vill vidare, det är inte det, det vill jag, jag önskar bara att… jag önskar… att det gula tar lång tid på sig att spridas.
Några gula löv. Sedan såg jag ner på paketet under min arm, det gula paketet, leendet spred sig igen och jag lyfte blicken. Komma vad som komma må.
I morse vaknade jag med känslan av att jag tycker så mycket om mig själv.
Det var skönt.
Och lite sorgligt att jag vet att man inte kan konservera den känslan heller, lika lite som någon annan, det enda man kan göra är att låta sig sköljas över av den när den kommer, andas in den, låta den strömma genom armar och ben och njuta intensivt av de sekunderminutertimmarkansketillochmeddagar som man är
vacker
Och sedan går man upp och tänker att man kanske ska koka äpplemos.
Förresten. Den här butiken gick jag också förbi igår. Ganska nyöppnad? Jag har inte sett den förut. Men jag associerade till en artikel jag läste härom dagen som beskrev köerna utanför ett visst stenugnsbageri i Stockholm, långa köer ut på gatan, ibland blev det dålig stämning och lite handgemäng över surdegslimporna när de började sina. Hum. Hahum. Så… ryskt.
Det har blivit coolt att gilla bröd om man är storstadsbo. Är man en riktigt cool typ har man en egen surdeg i kylen som man vårdar som ett kylslaget barn. Bästisen, som i dessa sammanhang måste räknas som den coolaste av coola, gör sin egen vildjäst innan hon bakar underbart mönstrad och lika underbart god levain. Men hon bor på landet och odlar ekologiskt och har höns. Hon är helt enkelt utom tävlan.
Men alltså. För bara några år sedan var jag en sådan tönt. Jag gillar att baka, safta och sylta. Jag gillar att läsa böcker. Jag gillar att sticka. Ärligt talat trodde jag att jag var dömd till ohjälplig icke-coolness. Men nu finns stickgerillor som Knitta please, fem coola katter på Bokhora och som sagt – folk slåss om surdegsbröd. Ärligt talat, jag behöver inte ens försöka. Jag har alltid varit en tant och nu är det min tid. I’m hip to the hip.
Först. Vänner. Fika, fika och åter fika. Man hinner flera gånger en söndag. Folk överallt, folk och deras vänner, strosande, glada och lediga, fortfarande sommarvärme trots de lite kyliga vindarna. Långsam njutning i luften. All tid i världen. Glädje.
Och sedan. Till Vitabergsparken, där Cullbergbaletten skulle dansa två satser ur Johan Ingers avskedsverk ”Position of elsewhere”. Jag var tidig för att få en bra plats. Hann både bli lite regnad på, dricka mer kaffe, läsa i Noréns dagbok och se dansarna värma upp. Och sedan föreställningen. Dessa dansare. Som ger mig underliga reaktioner och associationer och får mig att känna. Dessa nästan magiska människor med denna fantastiska förmåga att göra saker med kroppen. Som med humor och allvar och koncentration och kroppskontroll berättar saker om livet, om hur det är att vara människa, här och där och någon annanstans. Position of elsewhere.
Och allra sist en promenad hemåt genom en sval stad, där folk fortfarande sitter kvar på uteserveringarna, bara med mat nu i stället för kaffe. Jag köper en brownie på 7-11 som jag äter medan jag går och jag möter en höggravid kompis från förr, en nyseparerad kollega och ser en affisch om att Theodor Jensen ska ha spelning i september. Hans mamma kallar honom Teddi, jag tänker alltid på det när jag ser hans namn. Teddi. Det är söndag i augusti och jag känner att jag är så lugn och glad, trivs så självklart, är så hemma jag kan vara.
Det är tyst. Bara ljudet av datorfläkten inne, några som spelar fotboll ute. Det är svalare och asfalten fortfarande fläckvis våt efter morgonens regn. Jag tröttnar aldrig på att lyssna på regn. Om man kunde översätta det ljudet till musik skulle man kunna spela den för människor som behöver lugnas. Jag vet inte varför jag tror att en inspelning av själva regnet inte skulle ha samma effekt. Jag vet inte, jag bara tror inte det. Antingen det verkliga fallande regnet i nuet eller musik, tror jag att det måste vara. Musiken har jag inte hittat än. Det är kanske därför jag aldrig tröttnar på ljudet, det låter sig inte fångas.
Jag är tyst. Lyssnar på min egen andning, på vinden i löven utanför, ett flygplan, ett barn som ropar till. Känner mina dofter blandas med nya och bilda annat, bilda ett nytt jag. Vi är ständigt i förändring, alla är vi det, trots att vi gör samma saker om och om igen. Vi vet exakt var lampans knapp sitter, var i skåpet skålen står, vilken hylla handdukarna ligger på. Men de där cirklarna vi ritar är så lätta, hur tydliga streck vi än tycker oss markera är de som av tunn sand som man kan blåsa bort. När jag var på turné vaknade jag med hjärtklappning på nätterna och undrade var jag var och det tog alltid flera livstidslånga minuter att minnas och lugna. En slags sanning, där i nattmörkret på olika hotell – du vet inte var du är. Du vet bara att du är.
Jag hittade en gammal anteckningsbok igår full med något man kanske kan kalla dikter. Korta rader, tankar, ingen längre än några meningar. Det är länge sedan jag skrev dem. Bara några sidor från slutet hittar jag den här.
Det var länge sedan jag snuddade vid
det oundvikliga
länge sedan jag tog på mig skorna
som suger sig fast vid ovanhuden
och vandrar iväg längs förutbestämda spår
Jag gungar i sidled längs båtens sida
har tappat känslan för fart och styrriktning
När jag gick på scenskolan var jag helt övertygad om att jag aldrig skulle få jobba som skådespelare. Detta trots att jag, liksom de flesta andra som håller på med någon form av kreativt artistiskt arbete, ägnade mig åt det ständiga växlandet mellan gigantisk hybris och ett fullkomligt förkastande av allt som kunde liknas vid minsta förmåga. Det handlade egentligen inte om det, om ifall jag var bra nog eller inte, om verkligheten. Det handlade mest om rädsla. Rädslan att förlora något jag älskade innan det ens egentligen hade hunnit komma igång ordentligt.
Jag hade fått en överraskande biljett in i en värld jag någonstans trott var omöjlig att få tillgång till. Någon hade etiketterat mig, legitimerat mig och sagt att jag skulle få titulera mig och höra till. Det var nästan ofattbart, när det hände. Jag blev lika rädd som jag blev glad, visste inte om jag kunde leva upp till det, hade ingen aning om ifall den tilltron var befogad eller bara tagen ur luften, om de i juryn hade sett något verkligt som fanns i mig eller om jag bara lyckats lura in mig på min charm och extrema ambition. För dem var jag säkrare på, min charm och min ambition. Jag hade varit beredd att hoppa från ett bord ner i golvet med huvudet först och utan att ta emot mig med händerna, om det hade krävts under ansökningarna. Jag hade gjort vad som än hade krävts av mig för att visa hur mycket jag ville.
Ändå. Ett tag undrade jag om jag bara hade tur som fick det jag ville. Om det var en slump. Jag bestämde mig för att ta reda på det, rent empiriskt. Under andra året på scenskolan köpte jag en Triss-lott varje måndag. Det var i samband med att folk började skrapa lotter i direktsändning i tv och man kunde vinna 25 tusen i månaden i 25 år. Jag såg det framför mig. Hur jag kanske inte skulle få jobba, någonsin, men bli försörjd av Svenska Spel ett bra tag framöver. Men inte då. Ett helt års lotter, regelbundet en lott varje måndag, 52 stycken. Jag vann som mest 75 kronor. Då och då en femtilapp. Småvinster. Jag gick nästan jämnt upp i lottpengar det året. Inte riktigt, men nästan. Och efter ett år slutade jag. Jag tyckte mig kunna konstatera att jag med andra ord och rent empiriskt alltså inte var en särskilt tursam person. Men jag fick jobb efter skolan. Jag fick flera jobb. Många jobb. Och visst handlade det en del om tur och slump och en massa annat sånt man inte kan styra. Men inte bara. Det handlade också om mig, vem jag var i verkligheten och att jag inte räknat med mig själv på ett rättvist sätt.
Nu sitter jag här, med all min charm och ambition, och försöker skriva en affärsplan och räkna på tre olika budgetar. Jag försöker förstå begrepp som inte existerat förut i min värld, har bestämt mig för att ta storklivet och alltså bli min egen. Utan skyddsnät, men jag har ett namn på företaget som jag själv tycker är tokfyndigt. Och lite sitter jag med samma rädsla som då. Klarar jag det här? Kan jag räkna med världen? Finns det plats för mig i den? Vill ni ha det jag kan ge? Kommer jag att kunna försörja mig så här?
Det finns en liten del av mig som funderar på om jag borde gå och köpa en lott, för att få ett slags kosmiskt pekfinger åt endera hållet. Men nej. Jag vet ju. Jag har aldrig varit en särskilt tursam person, jag är snarare en slitvarg som fortfarande hoppas och tror att man ska få lön för hårt arbete, att kosmos ska vara rättvist någonstans. Jag är det jag är och har det jag har, jag får förlita mig på det. På min förmåga. Och fortfarande, antar jag, på min charm och ambition. Det är faktiskt inte det sämsta att ha i bakfickan.
Ögontjänare. Jag inser att det är det man måste kalla mig. Här har jag ränt runt i mitt anletes svett med dammsugare och trasa och grönsåpa och den där särskilda skrubbsvampen som man inte får blanda ihop med andra städsvampar eftersom det är äckliga toasvampen. Gniss gniss här och tork tork där. Jag hittar saker under mina soffkuddar. Utöver de obligatoriska smörgåssmulorna som dammsugaren tacksamt äter upp hittar jag två hårspännen, en femtioöring, en glaspärla och en klämma till ett gör-det-själv-halsband som jag trodde inte fanns med i förpackningen när jag köpte det. Jag gick tillbaka till butiken dagen efter och fick en till. Hm. Jag är alltså inte bara ögontjänare, jag är en girig tjyv.
Och allt det här bara för att jag ska få en kompis på besök. Som att mina kompisar bryr sig om ifall jag har smulor i soffan eller ej. Det är så fånigt, men det är den där lilla slags självgodhet som jag pyntar mig med då och då. Jag tycker om att folk tror att jag alltid har det så rent och fint hemma. Mellan besöken kan det se ut lite hur som helst, men jag låtsas när folk kommer att jag är världens ordentligaste. Och jag gillar den lilla hemmafruleken, pyntar mig lite självgott med den. Tramspella. Det är jag det.
Medan jag gnissar omkring tänker jag på ord. Ord jag säger, ord jag blir sagd, ord jag skriver och ord jag läser. Och jag tänker på allting som ligger under och över och mellan alla dessa ord. Kanske är de allra viktigaste orden de som inte riktigt kan formuleras. Orden som inte riktigt ens finns. Och jag tänker att jag tycker om att det finns tillfällen när orden faktiskt tar slut.
Jag vet inte. Om jag vågar gå på dejt med en singalr.
Vad är det? En singalr? Är det ett slags djur, eller är det ett land jag inte känner till? Singalrien? Och det finns tydligen gott om dem i MIN stad. Singalrna. Tänk om de är som utomjordingarna i ”V”. Man är på dejt, man tror att det är en vanlig kille, och så börjar han plötsligt ömsa skinn och det visar sig att han inte alls är en vanlig kille utan en typisk singalr. Den risken tar jag inte. Det verkar ju som att de dessutom är särdeles sugna, singalrna. De väntar och väntar på den där dejten. Men hur slutar den, det är ju det jag undrar? Äter singalrna människor? Eller är det som med vampyrer, att om man blir biten av en så smittas man och blir en av dem?
Nej, jag vet inte jag. Jag stannar nog hemma och tittar på VM i grimaser.
* Uppdatering: (som jag har gått och fnissat åt hela morgonen och irriterat mig på att jag inte kom på redan igår när jag skrev)
”Är det inte Singalr Olsson som sitter där borta?”
”Nej, han rör ju PÅ sig!”
Jag får ett mail från USA som inte svarar på frågan jag skickat dem utan bara säger att det är svårt att förutse. Jag tänker att det om något väl är ett onödigt svar på en fråga. Det är bara snäppet bättre än att mötas av tystnad, men det är ju så det är med mycket. Det kanske var en onödig fråga till att börja med. Vad vet vi, vad kan vi veta. Jag rycker på axlarna och går ut på stan, går mina små ärenden, fyller långsamt tygpåsen med småsaker som jag behöver eller vill ha av olika skäl.
Överallt ser jag dessa människor som jag önskar att jag kunde fråga vart de är på väg. Den höggravida kvinnan i en pyttekort liten klänning och balanserande i så högklackade skor att jag hisnar av att se på. Den alldeles uppenbart förälskade målaren med vit färg på byxorna och en inslagen blombukett i leende händer. Den ängsliga farmorn med det klåfingriga barnbarnet som med naglarna försöker ta loss något som ser ut som ett intorkat tuggummi. Och så jag. Jag har på mig min svarta kavaj och ett ganska tungt halsband. Jag bestämmer att idag är det höst. Det är ju det. Jag ser mig själv speglas i ett skyltfönster och tänker förvånat och glatt att jag av alla ser ut att veta vart jag är på väg idag. Jag har skarpa konturer och fladdrande hår, blicken leder framåt. I morgon ska jag ansöka om ett företagsnamn.
Regn idag igen, men ett helt annat regn. Ett sådant där blygt, nästan diskret regn som ber lite om ursäkt för sig. Ursäkta, ursäkta, jag ska bara förbi här, bry er inte om mig, ursäkta, jag kan nog bara smita igenom utan att det märks. Och det gör det, smiter förbi, regnet smyger ner på oss så att jag nästan inte märker det. Försiktiga små pyttedroppar, men många. De lägger sig som ett glittrande strössel över kavajen. Solen skiner fortfarande, de delar luften idag. Jag gör en liten piruett på trottoaren, försöker se om det finns en regnbåge någonstans, snurrar ett varv med blicken i himlen. Nej. Ingen regnbåge. Men snurren får det att kittla till i maggropen så att ett oväntat skratt bubblar ut. Höst. Ja, varför inte? Bring it on, världen.
det överraskade mig mitt på bron. Snabba pilande kalla stickor mot ansiktet, det grävde sig ner med blixtsnabba giriga fingrar mot hårbotten, slog mot den magra bröstkorgen och jag fick plötsligt nästan svårt att andas,
det kom för mycket luft, den där starka smaken av syre, skarpt och rent, ozon, blött, kallt. För mycket luft, för kallt, för blött, lungorna är för små.
Jag stack ner handen i väskan och kramade om stenen jag köpte igår, stenen de sommarklänningsklädda flickorna sålde för två kronor, stenen som skimrande av kattguld kändes som att jag gjorde ett av sommarens stora fynd. - Hej vill du köpa något? – Vad säljer ni då? – Snäckor och stenar! Och mitt på bordet, mitt på den där trätunnan på cykelbanan på väg till affären, låg en svartvit sten skimrande av kattguld och jag köpte den för två kronor, lade den i väskan och kände att jag blev så glad
jag blev så glad
Men idag hann jag inte undan regnet. Jag gjorde bara inte det. Och mina lungor är alldeles för små för den här stora tunga luften. Jag kan öppna balkongdörren och låta den hälsa på, men jag kan inte vara ute i den, frysande, oskyddad. Min bröstkorg är för mager. Det gör lite ont.
