Jag blev lite orolig när jag såg att någon kommit till min blogg genom att söka på ”Ricky Bruch död”. Orolig för att Ricky skulle ha gått och dött sådär lite i skymundan, inte alltför ålderstigen, men kanske inte räknades som någon längre som man behövde informera svenska folket om ifall han försvunnit. Majoriteten av svenska folket föds ju och dör utan att det skrivs om det, man vet aldrig. Och det är ju ett tag sedan man hörde något om honom, det kanske inte var så intressant med en gammal diskuskastare.

1977_Ricky_o_Riggan

Inte nu för att jag egentligen har en så djupgående relation till Ricky Bruch. Men han var ju stor på alla sätt och vis när jag var barn. Stort skägg, stor kropp, stor idrottsman, stor i käften (han tyckte till exempel att kvinnor skulle hålla sig inom en femmetersradie från spisen samt hade uttalade rasistiska åsikter) och stort ego. Jag vet inte om ni minns löpsedlarna från 80-talet. Skandaler, skandaler. Men framför allt när jag tänker på Ricky Bruch så tänker jag på den där gången han försökte komma tillbaka, OS-satsade efter sitt uppehåll och trots att han varit världsledande på träning lämnade tävlingen gråtande med en handduk över ansiktet. Den där enorme, raggige mannen grät som en liten liten pojke över sin oförmåga att prestera när det verkligen gällde. Jag tror att många kunde känna igen sig i det, känslan av att veta att man faktiskt är världsbäst när ingen ser på, men att prestationsångesten är starkare än man själv och man bara inte kan. Bara. Kan. Inte.

Det är det tillfället, och det faktum att han var en av Mattisrövarna som sprang naken i snön i ”Ronja Rövardotter” (ja, han spelade Labbas) som gör att jag hoppas att Ricky Bruch lever och mår bra. Jag tror inte att han är död, jag letade i NE på nätet och där stod det bara att han är född 1946. Men jag hittade lite annan info som jag kontemplerade. Han hade ju en liten kort skådespelarkarriär, där, en sväng. Det var ”Ronja” och en gladporrfilm på danska.

Människor är mysterier, det kan inte sägas tillräckligt. Deras liv och vägar och beslut, så fort man kommer närmare är de mysterier. Jag kom plötsligt att tänka på J.M. Coetzee, som fick nobelpriset härom året, även om hoppet från Bruch till Coetzee kan tyckas långt och lateralt. I en av Coetzees böcker, ”Onåd”, försöker en man övertala sin vuxna dotter att flytta från landsbygden där hon har blivit våldtagen i sitt eget hus. Hon vägrar. Marken är viktigare för henne än tryggheten. Han blir rasande. Men hon står på sig och säger: ”Tvärtemot vad du inbillar dig är människor inte uppdelade i huvudroller och biroller. Jag har ingen biroll. Jag har ett eget liv som är lika viktigt för mig som ditt är för dig, och i mitt liv är det jag som fattar besluten.”

Ricky Bruch har fortfarande det svenska rekordet i diskus.