Mannen bakom disken frågade mig om jag vet vad mitt namn betyder på persiska, jag skrattade och sade ja, jag har hört det förr. Han log brett med snälla ögon, många skrattrynkor, och när hans telefon ringde svarade han med mjuk röst och frågade älleskeling, hurr gick det på tennis medan jag satte min oläsliga signaturkrumelutt på pappret och tog emot paketet. Han log varmt mot mig när jag gick och sade hejdå och mitt namn, på persiska.

Jag gick vägen genom skogen och bar nöjt på mitt paket, ett fniss, en present, en hemlighet i ett gult paket under armen. Jag kände på de blåbär som fortfarande finns kvar i snåren och de brast mot fingrarna som vattenballonger kastade mot asfalt från en balkong på tredje våningen, spred sin bläcklila färg över fingertopparna, jag slickade dem rena och tänkte att den är förbi nu för den här gången, blåbärstiden. Det kändes länge sedan jag var här ute, och när jag tänkte efter var det faktiskt det. Jag har varit så upptagen med nya siffror och ekonomiska termer och den lilla spänningsnervösa orosklumpen i magen att jag inte har gått ut i mitt ensamma. Jag har fått mycket gjort, mycket härligt också, skratt och värme och faktiskt genuin lycka tror jag, men det var länge sedan jag var ute i mitt ensamma ute. Och då såg jag den.

föraning

Den lilla samlingen gula löv mitt i den gröna väven. Och ett snäv av melankoli nuddade mig trots allt, trots fnisset, trots hemligheten, trots presenten i ett gult paket. Jag vill inte att den här sommaren ska ta slut. Jag vet att den måste, men jag vill inte. Jag önskar att den bara kunde fortsätta och fortsätta, den här märkliga märkvärdiga sommaren jag har haft, den här brytningen mellan det gamla och det nya, det här modet och viljan och den ljumma luften mot huden. Jag vill vidare, det är inte det, det vill jag, jag önskar bara att… jag önskar… att det gula tar lång tid på sig att spridas.

Några gula löv. Sedan såg jag ner på paketet under min arm, det gula paketet, leendet spred sig igen och jag lyfte blicken. Komma vad som komma må.