Efter att ha läst omkring på några olika bloggar började jag fundera. Jag funderade på det här med eget ansvar och andra människors ansvar. Man kan diskutera det från tusen olika håll, men jag återkommer till det i eget fall hela tiden. Jag tycker mycket om mitt liv. Jag tycker mycket om att leva. Jag älskar mina människor och har en ganska vänlig inställning till resten. Tycker om att samexistera. Jag gillar generositet, även mot respektive från människor som inte direkt hör mig till. Jag blir glad när världen överraskar mig med vänlighet och ledsen när den överraskar med ovänlighet. Jag ser på världen som ett pussel med miljarders fristående bitar där allting sitter ihop.

Men jag är också helt medveten om min ensamhet i det pusslet. Att mina gränser är tydligt utskurna trots att jag hänger samman med min omgivning. Att kärleken jag känner, ger och får inte förändrar det faktum att i grund och botten är jag den enda som är jag. Jag kan höra till, vara del av och känna gemenskap med. Men jag är den enda som är jag, jag kan aldrig gå upp i någon annan eller bli någonting annat än jag. Men - jag kan försöka vara mitt största jag. För mig innebär den här tanken att jag har ett ansvar. Gentemot mig själv och de människor som jag väljer att omge mig med. Jag tar ansvar för mig och mina svårigheter. Försöker göra det så lätt som möjligt för oss att leva med min slags svåra. Jag vill ge mina människor möjligheten att göra detsamma, så att vi kan komma varandra närmare i sanning, bygga trygghet och gemenskap som kan fortsätta växa. Stärka pusslet.

Jag är väldigt medveten om att ingen annan kommer att göra det jobbet åt mig. Och ibland går det inte bra. I det här med att ta ansvar ingår att be om hjälp när man behöver det. Att säga högt “det här klarar jag inte”. Inte att kräva att någon annan ska ta över ansvaret för mig och min utveckling eller mitt liv, det går inte, men öppet erkänna mina begränsningar och be om hjälp att komma förbi dem, bli mer och större. Det finns hjälp att få. Ibland från håll man inte väntat sig det. Samtidigt handlar det ansvaret om att inte frigöra sig från det man faktiskt kan och har till egen uppgift att genomföra. Att inte sätta på sig offerkoftan och tala om att världen är så stor så stor, Suziluzi liten bara för att jag är rädd för att inte räcka till eller bli besviken. Vi är alla rädda för att inte räcka till och bli besvikna. Det är ingen ursäkt för att inte försöka.

Världen ÄR så stor, så stor. Suziluz är liten. Och det är en bra sak. För det innebär att jag faktiskt har en ganska god överblick över vad som är min räckvidd. Vad som är rimligt att förvänta sig. Ibland siktar jag högre än jag rationellt vet att det är möjligt att komma. Ibland har jag till min egen förvåning flugit ända dit trots att det är omöjligt. Och några smärtsamma gånger har jag kraschlandat totalt, spruckit och brustit och blött och sårats så djupt att jag trott att det är omöjligt att återkomma. Det är aldrig omöjligt att vare sig återkomma eller komma vidare. Men man kan inte kräva vare sig hjälp eller förståelse. Man kan bara be om den och hoppas att man får den.

Och det kanske är vackert så.

Jag tror att man väljer värld genom att själv vara den värld man vill ha.

För att avsluta med något helt annat, men ändå inte. Jag vill tipsa om en engelskspråkig blogg.