Och ja. Apropå ansvar, och vems det är. I dagens DN är det en intervju med Elisabeth Åsbrink som gett ut en bok, om händelserna kring Lars Noréns pjäs Sju Tre som hon jämför med en grekisk tragedi. Och det var de ju. Jag läser ju nu samtidigt hans dagbok, som jag har pratat en del om, och det känns som att en hel del av de tankarna som väcks i mig handlar om just ansvar.
Är det rätt att en dramatiker ska påtvingas ett ansvar för att män han valt att arbeta med utför ett brott? Mitt svar på det är nej. Är det rätt att en dramatiker i Noréns position ska fråga sig själv vilket ansvar han har i fråga vem han väljer att arbeta med, varför och vad han släpper till tals på en scen? Mitt svar på det är ja. Där emellan finns det en massa andra led, där ingen riktigt har klivit fram och sagt klart och tydligt – det här är mitt ansvarsområde. Krävs det, om man väljer att arbeta med vad man kan kalla samhällsfarliga element, en annan slags kontroll och säkerhetsrutiner än kring ett vanligt teaterarbete? Ja, jösses, självklart ja. Är det rimligt att överlåta ansvaret för några uttalat farliga interner på en äldre kvinnlig teaterproducent som dessutom är på gränsen att bli utbränd? Nej, jösses, lika självklart nej. Det finns så många missade och obefintliga ansvarsled i det här man skulle kunna diskutera.
Vad det gäller det personliga ansvaret – när den här pjäsen hade premiär gick några av mina klasskompisar från Teaterhögskolan och såg den. Jag gjorde det inte, för även om jag respekterar att ett undersökande teaterarbete kan se ut på många sätt, gick det här emot vad jag tror på. Jag tycker inte att man ska ställa tre fångar dömda för grova brott på en scen och låta dem berätta – helt dokumentärt – att de har rasistiska åsikter och planer. Jag tyckte det var spekulativt. Jag såg däremot Personkrets 3:1 där skådespelare gestaltade uteliggare, prostituerade, sexköpare, alkoholister och missbrukare. Och jag tyckte att det var en fantastisk uppsättning som högg tag i magen, som fick mig att tänka och fundera över utsatthet och kedjor som leder till olika saker. Det är det som enligt mig är teaterns uppgift. Och hade Sju Tre spelats av skådespelare hade jag sett den utan minsta tvekan.
Det finns alltid flera led, det finns alltid ställen där saker kunde vänt, det finns alltid beslut som kunde tagits eller inte tagits. Det förändras inte av att försöka skjuta skuld på någon. Men jag hoppas att en sådan här sak leder till gott på det sättet att man frågar innan, inte efter: Okej, hörni! Vems ansvarsområde är det här?
augusti 30, 2009 at 8:57 f m
Just det, nu minns jag. De tre fångarna framförde ju sina egna rasistiska åsikter på scen. Det var DET jag uppfattade som provocerande då när det begav sig. Inte att de var dömda brottslingar. Förstod aldrig vitsen. Var fanns den konstnärliga dimensionen, vad skulle tillföras eller undersökas? Har ju inte orkat läsa Noréns bok, skulle vara intressant att få reda på hur han tänkte?
augusti 30, 2009 at 12:58 e m
Ja, det är samma för mig. Att låta brottslingar spela teater är inget nytt, det har gjorts förr, men att låta dem “spela” sig själva och sin övertygelse var Noréns idé. I sin dagbok skriver han inte hur han tänkte. Han skriver mest om att han inte kan ta ansvar för deras handlingar, att han tar avstånd från nazism och alltid gjort det, han tänker på det arbete de gjorde tillsammans, att han såg dem som de pojkar de varit en gång och som produkter av sina bakgrunder.
Noréns inställning till det här arbetet, om jag har förstått det rätt via andra kanaler än dagboken, har varit att “undersöka ondskans mekanismer”. Det är ju ganska vanligt inom olika slags konst, att man fascineras av och dras till samhällets utkanter och avvikelser. Men jag håller med dig i det här fallet, jag förstår inte den konstnärliga dimensionen i det här projektet. Jag hade kunnat förstå det, som sagt, om samma förarbete hade utmynnat i att pjäsen spelats av skådespelare. Då hade de uttalade orden inte blivit vare sig en arena för rasist-propaganda eller att ställa ut människor som faktiskt inte kan hantera ett massivt offentligt tryck, och den här uppsättningen fick kritik för bägge delar.
Jag tror personligen att det finns en ganska stor naivitet inom det konstnärliga området, jag säger det också vad det gäller mig själv. Konstnärer tror ofta att omvärlden ska förstå att deras syfte är “gott” och andra “till godo” utan att kunna se att vi ibland går över vissa gränser som borde hållas. Sju Tre är enligt mig ett lysande exempel på den naiviteten.
augusti 30, 2009 at 3:49 e m
Upplysande, tack för långt svar!