Så övertrött att det är svårt att somna, spänning i kroppen, ett malande långt ner i korsryggen som egentligen kommer från insidan, från den där tröga matsmältningen i den ledsna magen, den tröttar ut den där platsen på utsidan långt ner på ryggen, sådär som det är, sammanhangen som hänger ihop som pärlor på ett snöre, sammanhangen man måste känna till för att alls kunna se några samband.
Lyssnande på löven utanför som hetsigt blåser luftord till varann, bråkar och argumenterar, vad bråkar löv om, vad kan de ha att säga? Sitt inte bara där din dumma fan, hjälp till, rör på dig, erkänn att du prasslar med grannlövet hellre än mig, det gör jag inte alls, vi bara rör oss i takt. Jag måste sluta lyssna, annars kommer jag aldrig att kunna somna, och som en liten gåva från en omtänksam vind smäller fönstret igen och dämpar grälen.
Jag vänder mig om, trycker ihop kudden under kinden, ser och undrar över den där lilla nästan vita, genomskinliga spindeln som byggt ett nät, ett hem, i högerhörnet av mitt sovrumsfönster, jag undrar om jag ska låta henne stanna, om hon väntar barn, om det är ogint och rent ut sagt elakt att kasta ut en gravid spindel på gatan, eller ännu värre, suga upp henne i dammsugaren. Hon ser så ljus och ren ut, jag har hittills inte haft hjärta. Kanske att jag har blivit sambo utan att vilja erkänna det.
Jag märker inte när jag somnar.
När jag vaknar har jag sovit tio timmar och huvudet är både tungt och lätt alldeles samtidigt. När jag reser mig värker det, som alltid på morgonen, i ovansidan av vänsterfoten, kan man verkligen få bestående värk av ett skavsår efter en träsko? Det verkar så. Värkar. Verkar. Ja. Det är de där sammanhangen igen, nerverna, knutorna, skaven. Insidan och utsidan. Sambanden.
Jag äter frukost och lägger min egna inlagda gurka på knäckemackorna, syrligt salt sött aromatiskt, det är så gott att jag inte vet hur man slutar äta, och när posten kommer hoppas jag att det ska vara ett handskrivet brev men i stället är det information om att det analoga tv-nätet sjunger på sista versen och de talar om att jag borde skaffa digitalbox. Jag äter mer smörgåsgurka och längtar efter att andas in kall luft.
Det är måndag, en måndag i Sverige, en måndag i Stockholm hos en kvinna med underliga fötter och märkliga samband. I morgon är det första september.
augusti 31, 2009 at 1:56 e m
“…sammanhangen man måste känna till för att alls kunna se några samband…”
Så sant! Precis så är det.
Nån gång kanske jag ber att få citera dig på det.
augusti 31, 2009 at 3:55 e m
Hun er nok ikke gravid på denne tiden av året. Kanskje hun derimot er en ung og uerfaren tenåring som har flyttet inn i sin allerførste egne bolig i vinduet ditt. Blir det lettere å kaste henne ut da?
augusti 31, 2009 at 4:45 e m
Snäll skall man vara mot våra minsta bundsförvanter.
Spindlar är komplexa och mest nyttiga djur.
Behandla den väl: man kan fånga upp nätet mellan två pinnar i en grenklyka och bära iväg den en liten bit. Kanske ner i en källare, till ett fönster nära en värmeledning och en ventil. Den blir inte stressad eller ledsen av sånt. Så kan den fortsätta samarbeta med oss mot allas våra gemensamma mål.
TV: Skaffa digitalbox, ja. det måste man till slut. Eller sluta titta på TV. Man måste välja. Vilket kan vara ett skäl att låta bli.
Växterna grälar.
Djuren begrundar.
augusti 31, 2009 at 11:26 e m
Vill bara säga hej, jag är här.
Mycket nu.
Tysk teater va. Hm. Och femte repveckan.
Ville ha en kram. Smyger in här och tar en.
september 1, 2009 at 10:28 f m
Å, dette løvet. Som kommer og går, år ut og år inn. Jeg hørte nøyaktig den samme lyden som du forteller om da jeg gikk oppover bakken her, en kveld jeg var kaffetørst. Jeg la merke til den lyden fordi den er så ekstremt flyktig. Om bare en måneds tid, i alle fall her, er den lyden ikke der mer for i år.
Edderkoppen – la henne få bli. Se det litt i proporsjoner, Suziluz: Tenk om det stod en nittitre meter høy kjempe foran deg, med eksempelvis et rør på fem meter i diameter, og truet med å suge deg inn i en diger tank. Please.
september 1, 2009 at 12:32 e m
Sociologen: Du får citera mig när du vill! Och jag kommer antagligen att använda en del av dina uttalanden också – baby, du är så smart.
Tante Jul: Nej, hon är tydligen inte gravid. Vi har pratat nu.
Andningskutym: Jag och spindeln har kommit fram till en gemensam lösning nu. Och vad det gäller tv:n så, ja, det är väl bara att följa med sin tid. Man bestämmer ju trots allt sjlv om man ska titta på den eller inte.
Huskorset: Kära. Det förstår jag. Här finns en kram, alltid. Ta två!
Jakob: Ja, vi har nog ljuden kvar lite längre här. Förra året fascinerades jag ju av envisheten hos enstaka löv att hålla kvar och hålla i.
Haha! Vad det gäller proportioner: jag tror att jag låter henne vara. Hon gör ingen skada. Faktum är att det är trevligt med lite sällskap…