Jag åker till Oslo ett par dagar. Ikväll ser jag Systersjälen spela teater, förhoppningsvis sittande med Camus vid min sida, och om inte Finingen redan åkt upp till deras hytte med barnen hinner jag nog träffa honom också, eller åtminstone Fru Fining som jag vet måste jobba och inte kommer att åka med. Det blir fint, jag ser fram emot det, några timmar med en kopp kaffe och en bra bok på tåget och en glad och förväntansfull värme i kroppen.
Ni kan lyssna lite på Asha Ali så länge, så är jag tillbaka innan ni ens hinner märka det. Fridens, vänner.
Det är en morgon av irriterad frustration. Om det är någon som vet varför mitt Skype-konto vägrar fungera och påstår att jag inte har internetanslutning samtidigt som jag glatt kan surfa omkring lite här och lite där, toges svaret tacksamt emot. Hjälp mig, ni som vet. Det enda jag vet hur man gör är att frustrerat tugga fradga efter att ha avinstallerat och ominstallerat Skype utan något som helst resultat till det bättre. Tekniktroll.
Det blåser hårt idag. Och gatan är fortfarande lite våt efter nattens skyfall, det som väckte mig med sin våldsamhet. Ljudet var samtidigt omöjligt att ignorera och märkligt förtrollande. Och vätan sätter sig djupt, torkar inte upp på en halv dag ens, så mycket vatten har flödat nedför asfalten på min gata.
Alldeles nyss tryckte vinden till mot fönstret, som två kraftigt bestämda handflator som med ett segt knak möts av motståndet i spärren. Och mot mina ben, en kall smekning, som att den där ena handflatans hela vindhand flutit in genom glipan mellan rutorna och nu helt hämningslöst tar för sig. Jag ryser till, både av kylan och en pirrande njutning.
Om det inte var för det här med Skype skulle allt vara precis som det ska.
Det blåser ganska hårt när jag går till Favoritfiket och jag är glad för den gröna halsduken jag har på mig. På marken dör löven i en sista kraftig explosion av färgstark livskraft. I öronen Svante Thuresson och Emily McEwan, och jag blundar och doftar höst och känner mig för en stund som en människa som alla andra borde önska att de fick vara. Lycklig. Varm.
För mig började allt med en sång. Det var 2005, jag hörde Jolie Holland sjunga och den där meningen satte sig i huvudet på mig, som vissa saker gör, fastnar och frågar. Vem är hon? Vem är Isabelle Eberhardt? Och som att någon någonstans hörde den frågan bita sig fast i mig, namnet, råkade jag slå över på en dokumentär på tv en kväll inte långt senare som gav mig svaret på den frågan. Eller, svar och svar. Det väckte snarare mer nyfikenhet och fascination.
Isabelle Eberhardt. Född 1877 i Genève, dog 1904 i Aïn Sefra, Algeriet, av något så underligt paradoxalt som en översvämning i öknen. Bara 27 år gammal hade hon hunnit leva ett längre liv än de flesta, med mängder av underliga turer och ovanliga beslut, hon hade levt med både män och kvinnor, som både kvinna och man, konverterat till islam och gått med i en sufistisk orden under mansnamnet Mahmoud Saadi, skrev romaner, resedagböcker, artiklar om islam i franska tidningar och jobbade som krigsreporter, gifte sig till slut med en algerisk soldat som hon var separerad från under större delen av deras äktenskap, och var vid sin död en ganska tung morfinist.
Men om vi går tillbaka och börjar om. Isabelle Eberhardt. Dotter till Nathalie Moerder, hustru till en mycket äldre rysk general, hon befann sig i Schweiz för att föda sitt fjärde barn och återhämta sig från dessa täta barnafödslar. Bara några månader efter att Nathalie nedkommit med en son dog den ryske generalen av en hjärtattack, och hon valde att stanna i Schweiz med sina barn – och barnens informator. Fyra år senare föddes Isabelle. Hon registrerades som illegitim och fick moderns flicknamn, Eberhardt. Att den armeniske informatorn Trofimovskij var hennes far var något som redan från början ställde henne i en ensamhet gentemot syskonen, och dessutom ställde henne utanför arvsrätt och delaktighet i familjenamnet.
Men utbildning fick hon. Trofimovskij var en föredetta präst som både kallade sig anarkist och konverterat till islam, och i sann tidsenlig orientalism såg han till att den unga schweiziskan fick omfattande naturvetenskapliga kunskaper och bland flera andra språk talade flytande arabiska. Hon uppfostrades aldrig till den tidens begränsande kvinnoroll, hemmet besöktes ofta av progressiva tänkare och redan tidigt klädde sig Isabelle gärna som pojke för att få en ökad frihet. Som 20-åring reste hon för första gången till Algeriet tillsammans med sin mor och bägge kvinnorna konverterade till islam. Några få månader in i den vistelsen dog modern, begravdes under muslimskt namn och Isabelle sökte sig – mycket impopulärt – till den muslimska delen av landet i stället för den koloniserade. Det förde till en hel del problem, hon lämnade landet för att åka hem till sin dödssjuke far. Honom vårdade hon tills han dog, 1899, och kvar blev alltså Isabelle, som äntligen kunde återvända till det Algeriet hon förälskat sig i och saknat sedan hon lämnade det. Och där skapades den Isabelle Eberhardt som det skulle sjungas om ett sekel senare. En 22-årig kvinna klädd till man i Nordafrika, som rörde sig fritt mellan kolonialister och muslimer och påbörjade den nomadtillvaro hon skulle leva i resten av sitt liv, under flera olika namn, pseudonymer och könsidentiteter. Som utforskade öknen, sina sinnen och blev medlem av ett hemligt muslimskt brödraskap där ingen visste att hon var kvinna. Och paradoxalt nog var det först då Isabelle hittade ett hem i den stora ensamheten och särlingskapet som hon alltid haft att förhålla sig till. Kanske var det då hennes tillvaro för första gången blev förståelig och sann, i det flytande, ständigt möjliga att bända och förändra.
Det finns alldeles för mycket man skulle kunna skriva om Isabelle Eberhardt. Till exempel att hon blev utsatt för ett mordförsök där hon nästan fick ena armen kapad från kroppen, att det enda av syskonen hon hade en god relation till, den yngste brodern Augustin, gick in i Franska Främlingslegionen vilket gjorde henne förtvivlad och helt gick emot hennes ställningstagande för muslimerna, och att det länge spekulerades i om hon var suicidal och kanske valde döden under den där flodvågen, eftersom hon på senaste tiden innan fått en vana att irra omkring i öknen, ensam och påtänd. För mig spelar det inte så stor roll. För mig är Isabelle Eberhardt kvinnan som fullständigt formade sitt eget öde och i sanning gjorde det till sitt under en tid där kvinnor förväntades snöra sig och snöpa sig och vara dekorativa. Hon var motsägelsefull och medveten. Och hon var kanske inte lycklig, men hon var levande och viljestark och fick som hon ville. Ett av citaten som finns kvar efter henne är:
I am not afraid of death, but would not want to die in some obscure or pointless way.
Och det är då jag tänker att ja. Livet. Det är nog bara att gripa tag i det och gå mot stormarna, över sanddyner som gnistrar på natten. It was good enough for Isabelle Eberhardt, it’s good enough för me.
Bästisen och jag äter en fantastiskt god chokladkaka hon har bakat, dricker te ur de stora blå kopparna och skrattar båda högt när Woody Allen ackompanjerad av sitt sedvanliga armviftande utbrister here I’m a bum, there I’m a genious, thank God that the French exist och åker mot solnedgången med Téa Leoni. Vi konstaterar att han ser väldigt gammal ut utan sina glasögon, märkligt att glasögonen ger honom en föryngrande effekt, stänger av och gäspar oss fram till att det är dags att sova. Bästisen ger mig bäddmadrassen till gästsängen och sjunger en bäddmadrass, en bäddmadrass med melodin till ”en busschaufför” och jag fyller i är en madrass man bäddar på och sedan är det kört, melodin har satt sig och jag kan inte riktigt sluta nynna på den. Katten hoppar nöjt upp hos mig när jag lägger mig och kurrar några spinnande varv runt mina ben innan han slinker iväg till den rätta kvinnan i hans liv, jag bänglar runt tills jag hittar rätt sovläge mot kudden. Bästisen säger plötsligt att hon inte kan få en låt av Björn Skifs ur huvudet och jag svarar att det ändå smäller högre än en sång om en bäddmadrass, vi skrattar båda och jag hinner inte ens säga godnatt innan jag somnar, mitt i ett fnitter.
Jag vaknar av ett par kallblöta katt-tassar mot min arm och har för en stund problem både med att minnas var jag är och frigöra mig från en underlig dröm där någon har knutit ihop mina ben med ett par byxor. Det är en kall, vackert immig morgon, utanför Bästisens köksfönster visar termometern bara tre grader, dahlian utanför har vikt sig vilket betyder att det varit frost i natt. Katten följer med ut och stryker sig mot bildörrarna innan vi åker, sitter med kisande ögon på det lilla soldäcket och följer avfärden.
Inne i stan skiljs vi åt, jag går utmed stadens gator fortfarande lite trötthuttrande medan hon ska iväg på jobb. Jag tänker att jag ska leta efter en badrumsmatta av alla saker man kan leta efter, och det är då jag får syn på den äldre mannen på cykel. Han har en mörkblå vindjacka med reflexband på ärmarna, ett lite ansträngt ansiktsuttryck, och på huvudet har han en sammetsklädd ridhjälm. Jag skrattar förvånat till innan jag vänder mig om och följer honom med blicken och tänker att det är intressant att jag aldrig förut har funderat på om man verkligen behöver olika slags hjälmar i tillvaron eller om huvudsaken (haha) är att huvudet är skyddat.
Jag hittar bara runda så jag frågar expediten om de har fyrkantiga badrumsmattor och hon svarar nej, inte helt. Jag förstår ingenting, ser en mängd underliga former framför mig innan hon säger beskäftigt alltså, de är mer som en rektangel och jag måste hålla mig för skratt. Jag går dit hon pekar men hittar bara runda mattor där också. Det känns ganska rimligt.
Jag borde tvätta fönstren innan det blir kallt. Åtminstone i vardagsrummet. Så att utsikten ändå blir så klar som möjligt under mörkertiden som kommer, så att levande ljus innanför speglas i stället för dämpas. Jag har varit duktig idag. Kalkat av espressobryggaren och svintoskurat en inbränd glasform från gårdagens middag. Men fönstren, jag borde ta mig an fönstren. Eller åtminstone det i vardagsrummet.
Ett kort arbetspass och en busstur hemåt. Jag sitter och tittar ut åt bägge hållen, nästan som en turist, det händer så mycket överallt! Staden växer och förändras hela tiden, nya hus och nya krogar, en gammal kvartersbutik där frukten alltid var lite halvfräsch är plötsligt ett blänkande nytt café där skylten utanför bara förkunnar KAFFE, en ny ostbutik i ett utrymme där jag tror de sålde skor förut, men jag minns inte, jag kan inte minnas säkert. Bussen är full och mitt emot mig sitter en ung kvinna med en sirlig spegel på fot mellan fötterna, bredvid henne en gammal dam och en hund. Jag lägger armbågen mot rutan, lutar huvudet i handen och ser uppåt och för en sekund – -
det kan inte vara maskrosor, även om jag inte kan se vad det är, det måste vara något annat, något större, vitt och lätt som dun men det ser ut som vadd, som flytande vadd mot himlen, vita skyar som inte är moln, som är något annat men jag vet inte vad
och en sekund jublar mitt hjärta och tårarna tränger på, jag vet inte varför, bara för att det flyger vitt mot himlen, bara för att jag inte vet vad det är men det är där och det är oväntat och vackert och vitt vitt vitt
- – min telefon ringer och jag svarar, Småländskan säger att hon är klar hos läkaren och undrar var jag är, om vi ska träffas, och jag svarar att jag är på bussen, på väg hem, så vi får ses en annan dag. Jag lägger på och lägger tillbaka telefonen i väskan och lutar ansiktet i handen igen.
och det är fortfarande vitt men jag ser det inte längre
Jag borde tvätta fönstren innan det blir kallt. Åtminstone i vardagsrummet.
Jag brukar inte missionera, jag vet ju att det är upp till var och en, men nu vill jag slå ett slag för det här med blodgiveri. Det är ofta brist på blod, det är ju en färskvara, och idag såg jag på skylten på väggen att just den här blodcentralen inte har nått upp till sitt mål en enda gång under den gångna veckan. Det behövs fler som kan tänka sig att dela med sig.
Såhär. För att förklara. Det är lätt att ge blod, det går fort, det gör inte ont och du känner dig inte konstig efteråt. Själva tappningen tar ungefär tio minuter, och om det är första gången du är där sitter en sjuksköterska med dig hela tiden och kollar av så att du mår bra. Du får till och med en liten tetra med saft under tiden och en liten hjärtformad boll att krama. Sedan bjuder de på fika och du får välja en liten gåva som tack för att du bidrar. Alla är alltid väldigt snälla när du kommer dit och du känner dig som en schysst världsmedborgare efteråt. Det är ett lätt och trevligt sätt att göra en insats för ditt samhälle, och det kostar dig egentligen väldigt lite. Det enda du behöver tänka på efteråt är att dricka mycket och så får du järntabletter att ta i ett par veckor, för att kompensera för förlusten. Om det här låter som något du kan tänka dig att göra, finns det mer info på Geblod.nu. Gå in och titta.
Jag gav alltså blod idag, satte i mig två goda danska rågbrödmackor med skinka och paprika efteråt, sköljde ner alltihop med en kopp te och promenerade ut i det gråvita, småspiksregnande Stockholm. När jag gick nerför Skeppsbron var det en stor måskoloni där, måsar i alla storlekar och färger, gående, sittande, flygande, guppande i vattnet. Några av dem hängde bara helt stilla i luften med vingarna utbredda från spets till spets, hängde i blåsten som en bild, bara någon meter eller två över marken. De är så stora på nära håll, måsarna. Och deras ögon är så klara och svarta mot vingarna och himlen. De verkar inte rädda för någonting.
Jag ser henne på ganska långt avstånd där hon sitter. I en ljusgrå, lite smutsig jacka, ett lite för långt, spretklippt gråsprängt hår, och över bröstet hänger en sliten väska som ser ut att vara hemvävd, i gula och – just det – grå toner. Hon sitter på avsatsen, har ställt ner en Konsumkasse bredvid fötterna, lutar sig mot den cementgrå pelaren bakom ryggen och har lagt upp ena armen på räcket. Hon blundar och lyfter hakan mot ljudet ovanför, hennes ansikte ser ut som att hon lyssnade på en klassisk aria, avslappnat, nästan aningen hänfört. Det enda ljud jag kan höra är från biltrafiken, pelaren hon lutar sig mot håller upp Essingeleden. Ändå. Jag förstår att det finns något värt att höra där. Jag går långsamt förbi henne, undrar om hon kommer att öppna ögonen när hon hör mina steg mot asfalten, men det gör hon inte. Hon lyssnar hänfört på något som inte jag förstår. Jag föreställer mig av någon anledning att det är Puccini.
Dokumentärer. Jag är oerhört förtjust i dokumentärer. Det är någonting rörande med det där att få komma närmare någons specifika verklighet, bli inbjuden i ett livsöde eller tidsskede, någonting som är alldeles ohippt och ickespekulativt och aldrig någonsin handlar om annat än liv, på ett eller annat sätt. Det handlar om det väsentliga, alltid något djupt personligt och nära.
Igår såg jag dokumentären ”Ruths gubbar” på SVT. Ruth är en 82-årig dalkulla som har skurit berättelsen om sitt liv i trä. Jag grät och skrattade och kände att jag tycker så mycket om Ruth och hennes gubbar, att jag är så glad över att ha fått ta del av Ruths liv. Den är en knapp timme lång, vackert och respektfullt berättad och mycket sevärd. Och det allra bästa med internet är att den ligger på SVT Play i några veckor så att alla som vill kan se den.
När jag ser hennes foto lysa på min mobildisplay börjar jag le innan jag ens har svarat. Systersjälen, min fina, skratthälsar och i slutet av mitt namn lägger hon alltid till -mor vilket jag tycker så mycket om, det är något så oändligt kärt över det. Hon undrar om jag kan komma till Oslo, hon saknar mig, och jag säger tveklöst ja! och känner hur det bubblar värme under orden. Månadsskiftet är inte långt borta, vi ses alldeles snart, hennes barn kommer att vara bortresta och då ska vi prata om allt som hunnit hända och inte hända sedan sist. Om hennes inre och om mitt, om vår ängslan och vår glädje, om det man kan och inte kan styra. När jag säger att jag har en romans jag ska berätta om svarar hon med ett lyckligt uuu! och jag småskrattar och säger att hon kommer att bli förvånad. Hon skrattar nyfiket med och jag skrattar ännu mer, för bådas vår skull. Vi bestämmer att vi ska gå en långpromenad och dricka varm choklad. Så fort vi lagt på köper jag tågbiljetter.
Min ängslan. Den ligger där och vrider sig under täcket, någonstans i grunden, som för det mesta. Men glädjen ligger högre och närmare och det ska jag nog vara tacksam för. Det är jag tacksam för. Det finns människor som inte kommer att tillåta att jag faller. Mitt pussel håller. Jag vet ju det. Fallet är långt borta, mer hypotetiskt än någonsin. Världen kommer inte att explodera, men jag är fortfarande ängslig för det, dansar fortfarande i en gammal takt då och då. Jag tror jag bara måste förlåta mig själv för det.
Åh, ljuva värld med alla dina nyanser. Det nyklippt mjuka håret som lockar sig mot mina kinder, solen som handlöst kastar sig in mot golvet, en spänning över magen som gör lite ont, doften av kaffe ur en halvt urdrucken kopp. Det bara halvt uttalade, men ändå någotsånär hörda som ligger som en värmande kula långt inuti. Lätt tryck över pannan, en gammal ängslan någonstans under bröstkorgen, ljudet av en fotbollsmatch där människor skriker jaaa! med sina djupaste magröster. Och doften av mig själv, varm och bekant, den plötsliga minnesinsikten att det är Revisorns födelsedag idag. Jag skickar honom ett meddelande där jag grattar och hoppas att han har det fint. Jag har det fint. Jag har det faktiskt väldigt fint.
Jag pratar med min elev, pratar om mitt arbetssätt, förklarar varför jag vill att hon ska göra det jag ber henne om, ger henne uppgifter och kramar henne adjö. Hon skriver ner en hel del av det jag säger, inte bara uppgifterna, och innan hon går säger hon med ett blygt leende att hon blir så inspirerad av mig. Jag blir glad och lite ledsen samtidigt. Jag behöver jobba själv nu, saknar det, är trött på att försöka hitta andra lösningar på den saknaden. Jag behöver ett jobb men jag vet ju att det inte är det som avgör i den finanskrisdrabbade frilansvärlden, mitt behov. Eller för att säga som Kristina Lugn: att jag behöver kärlek är inget skäl att älska mig. Kristina, Kristina. Du har så rätt. Det är andra krafter än det egna behovet som styr vad man får.
Bygget i kvarteret är nästan klart. I det förra jag brukade gå förbi och titta på hur det framskred bor det redan folk, lägenheterna är fyllda. Det förvånar mig att det går så fort att göra ett hopklickat legoskal till hem. Gardiner och lampor och infällda ugnar. Utanför växer ljusgrönt, tunt, blänkande nytt gräs, jag sätter mig på huk och stryker över det med handen innan jag går vidare. Bygget i kvarteret kommer att bli ännu ett vitt nyfunkishus med grå detaljer och stora plexiglasbalkonger. Stan håller på att tätas till i luckorna, överallt där det är möjligt byggs det nya hus. Det här huset har övertagit platsen där samhällets lite mer skeva existenser satt på den lika skeva bänken eller direkt på gräset och drack den billigaste spriten från Systemet runt hörnet. När jag flyttade hit var det ett lite smårufft kvarter. Nu är alla husen stambytta och fasadrenoverade, det ligger en matbutik med fräscha grönsaker i gamla Systemets uppiffade lokaler och de skeva existenserna har jag inte sett på länge. I kvarteret huserar mest mammagrupper som dricker latte och pappor med alldeles lagom höfthängande jeans som matchar BabyBjörnen på magen. Och varför säger jag det här? Jag menar inte att jag saknar det gamla, egentligen, jag konstaterar bara förändringen, återigen, den ständiga förändringen.
I natt fick jag ett sms från en man som åt spenat. Jag småskrattade en stund innan jag somnade om. Det finns goda delar även i det oväntade och ostyrliga. Det är bra att allting inte blir som man tror.
Du. Det är såhär det är. Att jag stod där på Västerbron och försökte ta en bra mobilbild för att skicka till dig, men att jag blev så besviken när jag såg den. Det blev mest vatten och det Stockholm som är så nära blev en bild av väldigt långt borta, intill den där blå himlen med några få fjädermoln på. Den kylslagna luften kom inte med på bild, inget av hur det känns när den blåser in i örat så att det drar ett kallt rysfinger utmed käken, eller hur lågt ovanför mitt huvud planen flyger på väg in mot Bromma flygplats. Inget av det kom med, så jag raderade bilden och gick vidare lite besviken, jag ville ju att du skulle få se just det just där och just då. Men jag tänkte på dig, på din röst mot mitt öra och den där varma surrande tyngden den lägger i min korsrygg.
Du. När jag gick mot de nybyggda husen bredvid eller liksom ovanför Rålambshovsparken tittade jag ner, och man skulle kunnat tro att det fortfarande är sommar. Skejtare i den lilla asfaltsparken, och en skolklass spelade volleyboll på den där sandplanen de anlagt mitt i gräsmattan. Vissa av dem gick barfota med upprullade byxor trots att den där sanden måste varit höstkall, de spelade med en neongul boll och plötsligt visslade läraren i en pipa för att de skulle byta sida. Jag antar att de turades om att ha solen i ögonen.
Och du! När jag kommit förbi Fridhemsplan, gick över ännu en av alla dessa broar, den över Karlbergskanalen, så var vattnet nedanför fyllt av kanoter och kajaker, visst heter dubbelkanoter kanadensare, varför gör de det? Är de från Canada? Hur som helst, i vattnet låg de och pilade fram i olika färger och tempon, alla hade blå flytvästar som såg ut som täckjackor och jag tror säkert de hade matsäckar. Det såg så lugnt och fint ut. Lite kallt, men fint.
Du, jag såg flera skyltar och affischer som verkade intressanta. En av mina vänner har snart releasekonsert på Strand på sin nya skiva. Rufus Wainwright kommer och spelar på Konserthuset. Och det är en Salvador Dalí-utställning på Moderna Museet. Tycker du om Dalí? Jag tycker om Moderna Museet.
Du. Det är såhär det är. Halvtok och heltok, du och jag. Jag berättade ju om lönnfrönäsan, och här är den. Jag kanske är heltok, men det gör mig inget att någon skrattar. Särskilt inte om någon är du. Jag tycker mycket om ditt skratt.
Medan jag diskar berättar de på radion att vår hårfagra finansminister Borg får bassning för att han velat göra alldeles för mycket avdrag på sin skatt. Felberäkningen beror på att Borg har använt sig av de avdragsregler som gällde innan han själv drev igenom de nya förändringarna.
Say what?
Ursäkta, men är det inte så att om man tycker att det var bättre som det var innan - varför driver man då igenom en förändring? Och ursäkta, men är det någon i detta avlånga land som inte kan skylla på att man inte kände till ändringarna, så är det trots allt mannen som är ansvarig för deras tillkomst. Med andra ord, antingen är finansminister Borg en hycklare eller smygsosse.
Ett tips, Borg. Det är hur man agerar i slutänden som säger något om var man står, i verkligheten. Ord är bara varm luft format till särskilda knorrar.
Jag promenerar sakta nerför vägen och det är som att hela världen bara består av tre färger, svart, lavendelblå och orange, men eftersom de flyter in i varandra så skapas allt möjligt nytt, färger som bara kan beskrivas med nypåhittade ord, som mörk sammetslavendel, jag kommer på mig själv med att tycka synd om alla som sitter inne ikväll och inte ser himlen sakta skifta nyanser. Nere vid bryggan står en ensam man, stilla och länge, jag ser honom på långt avstånd och han rör sig inte ur fläcken medan jag sakta går förbi och vidare. Han tittar ut över vattnet där solen går ner, ute på den andra bryggan står några pojkar och leker med fjärrstyrda båtar, i vattnet ligger det tre små skepp som pilar in och ut mellan de stora, verkliga, som stillsamt ligger och guppar från sida till sida och knarrar sitt saktmodiga språk till varann. Det är kyligt om händerna och jag sätter på mig mina stickade halvvantar.
Idag läser jag att Patrick Swayze har dött. Jag kanske gick i sammetslavendel när mannen som var det hetaste i ett par skor när jag var tolv-tretton och såg ”Dirty Dancing” dog av cancer i bukspottkörteln. Nobody puts baby in a corner, I carried a watermelon, odödlighet i ett par trånga jeans. Han dansade på en fallen trädstam och krossade en bilruta, trotsade en pappa och mimade med i musiken, allt för kärleks skull, och nu är han död och livet går vidare.
De blir bara fler och fler, de vi minns som vi kommer att få förklara en dag vilka de var. Allt går vidare och nya färger föds. Sammetslavendel och dimapelsin, skugglila och kvicksilvervatten.
Jag har ju flera gånger talat om hur usel jag är på blommor. Och det är inte något omvänt koketteri. Jag har verkligen varit helt utan talang på att hålla liv i blommor. Det är så uppenbart att de vänner som bor nära har slutat be mig vattna när de reser bort. Min talang har snarare varit att lyckas ta livet av åtminstone en av deras krukväxter på imponerande kort tid. Man kan nog säga att mitt deltagande har varit av sorten att de krukväxter jag haft tillfällig vårdnad om har förstått hur bra de har det hos sin verkliga ägare.
Men nu. Jag vet inte hur jag ska tolka detta extremt förvånande.
För lite sedan fick jag en miniros i minikruka i present. Och min vana trogen gjorde jag ett försök att få den att leva så länge det bara gick. Jag planterade över den i en större och väntade på att den sakta, trots eller tack vare mina ömma ansträngningar, skulle svarta döden dö. Och så imorse såg jag.
Jag inser att jag måste omvärdera mig själv nu. Jag har ingen aning om var det här kommer att sluta.
