Jag borde tvätta fönstren innan det blir kallt. Åtminstone i vardagsrummet. Så att utsikten ändå blir så klar som möjligt under mörkertiden som kommer, så att levande ljus innanför speglas i stället för dämpas. Jag har varit duktig idag. Kalkat av espressobryggaren och svintoskurat en inbränd glasform från gårdagens middag. Men fönstren, jag borde ta mig an fönstren. Eller åtminstone det i vardagsrummet.

Ett kort arbetspass och en busstur hemåt. Jag sitter och tittar ut åt bägge hållen, nästan som en turist, det händer så mycket överallt! Staden växer och förändras hela tiden, nya hus och nya krogar, en gammal kvartersbutik där frukten alltid var lite halvfräsch är plötsligt ett blänkande nytt café där skylten utanför bara förkunnar KAFFE, en ny ostbutik i ett utrymme där jag tror de sålde skor förut, men jag minns inte, jag kan inte minnas säkert. Bussen är full och mitt emot mig sitter en ung kvinna med en sirlig spegel på fot mellan fötterna, bredvid henne en gammal dam och en hund. Jag lägger armbågen mot rutan, lutar huvudet i handen och ser uppåt och för en sekund – -

det kan inte vara maskrosor, även om jag inte kan se vad det är, det måste vara något annat, något större, vitt och lätt som dun men det ser ut som vadd, som flytande vadd mot himlen, vita skyar som inte är moln, som är något annat men jag vet inte vad

och en sekund jublar mitt hjärta och tårarna tränger på, jag vet inte varför, bara för att det flyger vitt mot himlen, bara för att jag inte vet vad det är men det är där och det är oväntat och vackert och vitt vitt vitt

- – min telefon ringer och jag svarar, Småländskan säger att hon är klar hos läkaren och undrar var jag är, om vi ska träffas, och jag svarar att jag är på bussen, på väg hem, så vi får ses en annan dag. Jag lägger på och lägger tillbaka telefonen i väskan och lutar ansiktet i handen igen.

och det är fortfarande vitt men jag ser det inte längre

Jag borde tvätta fönstren innan det blir kallt. Åtminstone i vardagsrummet.