Bästisen och jag äter en fantastiskt god chokladkaka hon har bakat, dricker te ur de stora blå kopparna och skrattar båda högt när Woody Allen ackompanjerad av sitt sedvanliga armviftande utbrister here I’m a bum, there I’m a genious, thank God that the French exist och åker mot solnedgången med Téa Leoni. Vi konstaterar att han ser väldigt gammal ut utan sina glasögon, märkligt att glasögonen ger honom en föryngrande effekt, stänger av och gäspar oss fram till att det är dags att sova. Bästisen ger mig bäddmadrassen till gästsängen och sjunger en bäddmadrass, en bäddmadrass med melodin till “en busschaufför” och jag fyller i är en madrass man bäddar på och sedan är det kört, melodin har satt sig och jag kan inte riktigt sluta nynna på den. Katten hoppar nöjt upp hos mig när jag lägger mig och kurrar några spinnande varv runt mina ben innan han slinker iväg till den rätta kvinnan i hans liv, jag bänglar runt tills jag hittar rätt sovläge mot kudden. Bästisen säger plötsligt att hon inte kan få en låt av Björn Skifs ur huvudet och jag svarar att det ändå smäller högre än en sång om en bäddmadrass, vi skrattar båda och jag hinner inte ens säga godnatt innan jag somnar, mitt i ett fnitter.

Jag vaknar av ett par kallblöta katt-tassar mot min arm och har för en stund problem både med att minnas var jag är och frigöra mig från en underlig dröm där någon har knutit ihop mina ben med ett par byxor. Det är en kall, vackert immig morgon, utanför Bästisens köksfönster visar termometern bara tre grader, dahlian utanför har vikt sig vilket betyder att det varit frost i natt. Katten följer med ut och stryker sig mot bildörrarna innan vi åker, sitter med kisande ögon på det lilla soldäcket och följer avfärden.

Inne i stan skiljs vi åt, jag går utmed stadens gator fortfarande lite trötthuttrande medan hon ska iväg på jobb. Jag tänker att jag ska leta efter en badrumsmatta av alla saker man kan leta efter, och det är då jag får syn på den äldre mannen på cykel. Han har en mörkblå vindjacka med reflexband på ärmarna, ett lite ansträngt ansiktsuttryck, och på huvudet har han en sammetsklädd ridhjälm. Jag skrattar förvånat till innan jag vänder mig om och följer honom med blicken och tänker att det är intressant att jag aldrig förut har funderat på om man verkligen behöver olika slags hjälmar i tillvaron eller om huvudsaken (haha) är att huvudet är skyddat.

Jag hittar bara runda så jag frågar expediten om de har fyrkantiga badrumsmattor och hon svarar nej, inte helt. Jag förstår ingenting, ser en mängd underliga former framför mig innan hon säger beskäftigt alltså, de är mer som en rektangel och jag måste hålla mig för skratt. Jag går dit hon pekar men hittar bara runda mattor där också. Det känns ganska rimligt.