Det blåser ganska hårt när jag går till Favoritfiket och jag är glad för den gröna halsduken jag har på mig. På marken dör löven i en sista kraftig explosion av färgstark livskraft. I öronen Svante Thuresson och Emily McEwan, och jag blundar och doftar höst och känner mig för en stund som en människa som alla andra borde önska att de fick vara. Lycklig. Varm.
Tillhörande.
september 27, 2009 at 7:07 e m
Min søndagstur gikk over et fjell – en tur som tok fem timer og ca 12-13 kilometer. Vi hadde solskinn, regn, haglstorm, vindstille, storm og … alt slags vær opplevde vi. Et sted på toppen blåste det så sterkt at jeg måtte ha begge beina i bakken for å klare å holde stand mot vinden. Da jeg løfta beina for å gå bortover stien sammen med turfølget mitt, blåste vinden meg simpelthen ut av kurs! Men jeg ramla ikke.
Og fra fredag til i går kveld var jeg på hyttetur, til ei hytte som ligger helt nede ved havet. Et fantastisk sted. Og det blåste så mye at vannet blåste av bølgetoppene og føk bortover vannet som løsrevne skyer på evig jakt etter et sted å lande. Inne hadde vi fyr i peisen og god mat. Og godt selskap.
Det er så utrooolig godt å være ‘hjemme’ igjen og oppleve alt jeg savnet da jeg var i utlandet. Tilhørighet så til de grader, både til mennesker og til naturen og landskapet. Jeg vet jeg vil bli rastløs og full av reisetrang igjen. Det er uunngåelig. Men det å komme hjem vil bli noe helt annet enn det har vært på lenge.
Jeg kjenner meg også “för en stund som en människa som alla andra borde önska att de fick vara”. Vi er heldige, Suz!
september 28, 2009 at 3:03 f m
Själv lever jag i någonslags förnekelse och inbillar mig att allt det gula, orangea, knallröda är en slags förlängning av solenergin som välsignat oss de senaste dagarna. Till och med inatt, på väg hem i regnet, försökte jag intala Drasuten om att hösten minsann dröjer, eftersom regndropparna fortfarande är ljumma.
Alltså, jag vet att hösten är ett faktum och njuter av vindarna. Men.
Men.
september 28, 2009 at 11:49 f m
[...] har også blogga nydelig – og mer kortfatta – om [...]
september 28, 2009 at 1:56 e m
Elisabeth: Åh, vännen! Jag är så glad för din skull. Det här är så RÄTT. Och ja – vi är tursamma!
Loba: Haha… ja, jag brukar vara rätt dålig på att förhålla mig till höst. Eller snarare – jag brukar vara dålig på att förhålla mig till det annalkande mörkret. Jag vet att de mörka månaderna kostar mig mycket, att jag blir trött och orkeslös. Men nu. Nu är det ljus och den där slags början till kyla som pirrar skönt. Så länge det är ljusa himlar finns det hopp.