Här på bloggen ska nu ske en för-första-gången-någonsin, nämligen att någon ska få tillbaka sitt namn i stället för alias. (Även om jag tycker att associationen mellan Nordpolen och Tomten var helt klockren och fortfarande gillar den. Barnsligt förtjust, faktiskt.) Efter en liten fråga igår, en liten diskussion och en liten politikersväng kring svaret, så får du heta ditt eget namn från och med nu. Du är den enda som gör det i hela bloggen, Jakob. Hej, kära.
En vacker sång och klipp ur en av de bästa filmer som någonsin gjorts om kärlek, ”Eternal sunshine of the spotless mind”. Varje gång jag ser den blir jag så rörd över det obändiga i viljan att älska, och det mystiska i att kärlek finns mellan vissa och inte kan härmas av någon annan. Jag har den i bokhyllan, vi kan se den ihop. Jakob.
Juice har tagit med sig en flaska färskpressad juice och medan vi äter frukost och dricker den säger hon plötsligt, på sitt raka nästintill burdusa sätt jag är gravid utan någon som helst förberedelse, nästan mitt i en annan mening. Sedan skrattar hon brett åt mitt chockleende nähä?! innan hon säger ja, det finns väl inte så många sätt att säga det mer än bara rätt på och jag skrattar till och håller med och grattar henne varmt. Jaha, Juice ska bli mamma. Juice, minsann. Som har varit så tvärnej på den fronten. Och när jag frågar om ringen på hennes hand, jag visste inte att hon var förlovad, visar det sig att hon inte bara är förlovad utan gift, efter en enkel rådhusceremoni i somras. Inga gäster, inget fuss, bara ett äktenskap och nu ett barn på väg. Det är faktiskt ganska typiskt Juice. Rakt på sak, inga sirligheter. Hon har aldrig varit mycket för pynt.
Det är bara jag i gamla gymnasiegänget som inte är mamma nu. Som inte ens har planer på det. Ja, och Lång, förstås, men eftersom hon ju dog förra året räknas det kanske inte. Det är du och jag, Lång. De två skeptikerna. Det har redan gått ett år, du kommer aldrig mer att vara äldre än jag, nu har jag vuxit om dig, hur lång du än var. Tiden går så fort. Och ändå på vissa sätt är det annat som står helt stilla.
Idag har jag gråtit. Känt mig lättrörd och lättrubbad. Oroat mig för sådant jag vet att jag måste försöka ta ansvar för, som jag vill ta ansvar för, sånt som faktiskt bara är mitt eget, som jag visst kan be om hjälp med men som jag ändå inte vet hur mycket jag klarar av att förändra. Sånt som gör mig arg och får mig att känna mig maktlös och trasig. Men det är samma sak med det som med allting annat – man kan bara försöka, försöka och hoppas på förståelse. Kanske att jag är den som dömer mig själv allra strängast. Så är det antagligen. Och då måste jag också försöka förlåta mig själv för att jag inte kan bättre än såhär just idag.
Läser ur Bruno K. Öijers ”Det förlorade ordet”.
om mej finns nedtecknat
att jag som barn
stack in mina armar i askträdets skugga
och drogs till vinden
när den rasslade som pilskaften i ett koger
man säjer att jag vägrade lyssna
att jag aldrig tog människor i hand
att jag flög om nätterna
och att allt det här
bringade olycka över trakten
Lönnen utanför mitt fönster är djupt, klart gul nu. En hel del av de gula bladen har samlats under den, på gräset, och trädet bredvid är helt kalt. Dagisbarnen har overaller igen när de är utomhus.
Jag funderar över rädsla. Igår undrade en vän om hon skulle ge bort en planerad julklapp med en gång nästa gång hon träffar personen hon köpt den till, för säkerhets skull. Tänk om något händer innan jul. Tänk om det aldrig blir av, tänk om han inte hinner få den annars. Men om man aldrig kan få bara följa med och slappna av i allt man inte vet, att man inte kan styra allt, då kommer man aldrig heller att få uppleva förväntan växa sig starkare, byggas upp och bli mer och mer. Att vara rädd för att förlora en glädje man inte hunnit få än är en slags förlust i sig själv, en förlust av tilltron till det goda man vill ska komma.
För en gångs skull är jag inte rädd. Jag ser fram emot framtiden med pirrig förväntan och tro. Jag har köpt min första julklapp till Tomten och har ingen aning om ifall han kommer att tycka om den eller inte, men jag ser fram emot att se honom öppna den oavsett. Som Bästisen så på pricken sade: det här är första gången på många år som jag ser fram emot jul. Och på något sätt innebär det att oavsett vad som händer framöver, är nu något väldigt bra. Jag känner tilltro.
Det snöar, märker jag när jag i min morgonensamhet tassat in i Tomtens kök för att koka mig kaffe och bre en macka. Ett ganska kompakt, halkigt snöfall som får mig att förundrat huttra till trots att jag är inomhus. Tomten är på jobbet och jag hoppar upp på köksbänken, sitter uppkrupen med kaffekoppen och mackan och lyssnar på radio. Jag ser ut på snöfallet medan radion spelar ”hey, that’s no way to say goodbye”, inte med Leonard Cohen själv utan en kvinna, men det är sak samma. Budskapet går fram. Jag är varm där i köket, lika varm som kaffet.
Sedan ska jag hem, är det meningen. Och redan första biten på båten, omgiven av en rå, tydlig värld enbart målad i gråtoner, känner jag hur lite jag vill åka. Hem. Jag sitter och skriver ett brev till Konstnärinnan, och medan jag förklarar vad jag gör på Nordpolen och hur det kommer sig att jag sitter på en båt bredvid ett par brittiskengelskskotsktalande äldre lyssnar jag fortfarande på radio med lite själslig värk. Jag har lämnat lite hjärta på Nordpolen, hittat ett hörn jag hade velat stanna i och fortsätta skratta i.
Jag tittar ut genom bussfönstret. Det handlar egentligen inte om bekant eller obekant. Gränsen där emellan är så glidande just nu. Nu är exotiskt, annorlunda, ändå självklart och bekvämt som en gammal vältvättad tröja. När jag kliver på flygplanet igen kommer jag på mig själv med att undra om hem är en plats eller en känsla. Och i så fall vet jag inte längre om det är hem jag är på väg, eller bort från. Jag har lämnat också en skärva hem i ett hörn. Och inuti mig, denna underliga blandning av lycka och melankoli. Nej, vi har inte gjort det lätt för oss. Men jag står för att det på sätt och vis är det lättaste jag någonsin gett mig in i. Bara på ett annat sätt.
Det är inte bråttom. Vi vet det, bägge två. Vi lägger och lämnar små skärvor hos varandra, skärvor av hjärtan, hem, händer och skratt. Jag har redan hunnit fylla de första blanka sidorna med det som kommer att bli vår historia. Boken Om Oss. Och det kommer att komma en dag när vi säger du, minns du när och det som är nu kommer att vara länge sedan.
Så. Det är kanske lite melankoliskt ibland, att skiljas när man vill stanna lite till. Men det är inte bråttom. Det är inte det.
Efter att ha besvarat en enkät utskickad från Teaterförbundet i samarbete med en psykologidoktorand vid Linköpings universitet om skådespelares fysiska och psykiska hälsa, (bara frågornas natur fick mig att inse en del om mitt jobb) blev jag så stressad att jag var tvungen att lugna mig med något väldigt handgripligt. Alltså.
Nej nej, ni behöver inte oroa er. Jag håller inte på att sticka en liten konstig tubtopp, så roligt ska vi inte ha, det ska bli en mössa. En jättestor mössa där alla tankar får plats och hålls varma under ett helt underbart chilenskt garn som heter Azapa och är en blandning av 30% alpacka, 45% merino, 15% silke och 10% donegal. Som en smekning över håret, känns det. Jag tänkte sticka klart till ikväll eftersom jag åker till Tomten i morgon, och som vi alla vet bor Tomten på Nordpolen. Där kan man behöva en stor och varm mössa.
Debatten pågår. SD har fått tidningsutrymme och partiledaren som fortfarande använder uttryck som ”massinvandring” ler bakom välputsad fasad och försöker intyga oss alla att han inte alls är människofientlig, bara ”realist” och en av ”de vanliga”. Jag blir så rädd och ledsen, varför ska det vara så svårt att tro på att folk för det mesta är bra, vanliga folk, oavsett om de heter något som är svårt att uttala eller kommer någonstans ifrån där det inte riktigt är som här. SD påstår att muslimer är farliga, att invandrarna kostar samhället för mycket och att vi behöver vara rädda om ”oss själva”, folket som hör till det här landet. Och SD påstår att folk som jag inte finns. Nu ska jag berätta lite om folk som mig.
Mina föräldrar kom till Sverige med några års mellanrum, pappa kom först, 1971. Han blev rekryterad till en industri som behövde arbetskraft och han var svarvare. Pappa kom till Sverige den 14:e och stod på fabriksgolvet den 15:e. Något som han var väldigt stolt över var att han inte en enda dag i sitt liv levde på bidrag. Min mamma var (numera är hon ju pensionerad) en av de första kvinnorna som körde travers på en annan industri. Båda mina föräldrar var med andra ord emigranter, inte flyktingar. Arbetskraftsinvandrare. De flyttade hit för att de trodde på framtiden här, för att de ville, men omställningen var ändå stor. Mycket av seder och vanor i det här landet var märkliga för dem, för att inte tala om maten. Men de försökte. De köpte inlagd sill – det skulle ju vara en delikatess - och vi satt skeptiskt runt köksbordet med en öppnad burk. Alla skulle smaka, och pappa tog en enda bit innan han vägrade mer. Mamma hävdade att man vänjer sig nog! och petade envetet i sig ett par bitar med lidande min. Jag tyckte att det var det äckligaste jag någonsin hade smakat, tills jag började skolan och fick blodpudding med riven vitkål och lingonsylt. Den där söta, kvalmiga lukten, namnet, blod-pudding, det bara gick inte alls. Men vi försökte. Vi smakade alltid. Vi var med på alla gårdsfester, dansade runt midsommarstänger, vi sög på kräftmagar, vi hade roliga hattar och sjöng snapsvisor och DenBlomstertidNuKommer, och jag som är född i Sverige fick förklara för mina föräldrar vad saker och ting hette och betydde och hur det uttalades. Min pappa lärde sig aldrig säga ”sju”. Hela sitt liv sade han tcho. Mamma försökte förklara sje-ljudet, att det skulle vara ett mjukare, h-liknande ljud i början, men nej. Tcho.
Ingen av mina föräldrar idealiserade sitt hemland. Tvärtom. Min pappa var en stor beundrare av Palme och den svenska socialdemokratin, pratade gärna vitt och brett om hur välordnat och rejält det här landet var, hur rättvist det var med alla kösystem och hur skönt det var att alla behandlades lika. Detta trots att det skvallrades en del om svartskallarna på tredje våningen, som att den svenska grannfrun efter att ha vattnat mammas blommor en semester spred ut att det var så skitigt hos oss att mattorna hade grott fast i golvet. Men hon fortsatte att titta förbi på kaffe och de där små läckra söta bakverken mamma bjöd på och mamma ställde henne aldrig till svars för den lögnen, hur sårad hon än blev. Vi visste ju det också, att det krävdes mer av oss för att passa in. Jag har vetat hela mitt liv att vi inte är riktigt lika bra, och att det gäller att bevisa sitt värde, rätten att få ta del av. Jag har alltid känt ett krav på mig hemifrån att vara hel och ren och välkammad, duktig i skolan och väluppfostrad, trevlig mot vuxna och hjälpsam. Att göra rätt för mig.
Jag har aldrig bott i något annat land än Sverige. Det här är mitt land. Jag hör hemma här. Jag är svensk. Och numera är jag trygg i det, jag har slutat bevisa. Jag är kulturarbetare, akademiker, svenska språket är mitt specialområde, jag är helt enkelt svensk. En svensk brunett med föräldrar som aldrig riktigt lärde sig grammatiken, visserligen, men ändå. Jag är resultatet av invandring när den faktiskt är något så när välfungerande, när människor känner sig välkomna. När de får jobba och leva, försörja sig själva, känna en stolthet över att bidra till sitt nya samhälle och så gott som det går ta till sig ett land på sina egna villkor. Jag kan inte känna igen mig i beteckningen ”andra generationens invandrare”, den är dum. Jag har inte vandrat någonstans. På franska heter det fille d’étranger, dotter till en främling. Det är bättre, mycket mer adekvat. För det är jag. Jag har fått växa in i mitt samhälle med föräldrar som var främmande för det, på många sätt, men som ville och försökte passa in. Och vet ni, numera älskar jag inlagd sill.
Faktum är att jag håller med SD i en sak, och det är att Sverige inte har en välfungerade invandrarpolitik idag. Det är faktiskt sant. Men det handlar varken om att vi tar in för många invandrare eller om att folk med andra religioner är farliga eller mindre bra folk än svenskar. Problemet med vår flyktingpolitik är att vi sätter människor i ett moment 22. Vi klagar på att de lyfter bidrag, men vi tillåter dem inte att jobba innan de fått uppehållstillstånd, vilket kan ta flera år. Vi är väldigt dåliga på att ta reda på vad invandrade människor har för yrkeskompetens, eftersom vi bara litar på inhemska betyg går enormt mycket kunskap och förmåga till spillo, som skulle kunna vara till nytta för samhället i stort. Det är alldeles för många poliser och ingenjörer som kör taxi, faktiskt. Och vi är ett inskränkt land på det sättet att vi, trots att de flesta svenskar faktiskt är döpta medlemmar av svenska kyrkan utan att vara aktivt troende, har svårt att tro på att det finns sekulariserade medlemmar av andra slags trosinriktningar.
Jag får sådan lust att bara ställa mig upp och skrika att folk är väl för faan folk överallt! Det finns bra folk och det finns rötägg, vare sig de är svenskfödda eller inte. Och alla människor, var de än bor, i land de är födda i eller inte, vill ha möjligheten att känna sig viktiga. Att bidra, att dela och få vara med. Det är djupt mänskligt. Och ett samhälle som inkluderar, som bjuder in på allvar, kommer att skapa många fler människor som jag. Det kommer att skapa välkomna främlingar, och barn till främlingar som känner sig fullständigt hemma och som deltar i samhället med själ och hjärta. Varför ska det vara så svårt att tro på det?
Bästisen pratar om självaste Förgängligheten med stort F. Familjen hon bor så nära inpå, de som nästan är hennes egen, ska delas på. Frun i paret har tappat bort kärleken någonstans bland jobb och barn och nystartade livsprojekt, mannen och hon är fortfarande de bästa av vänner men förvirringen är total, vart tog kärleken vägen, är detta allt det blev, och nu ska hon bo för sig själv ett tag för att försöka reda ut om den är borttappad för gott eller kommer att sopas fram från under någon gammal soffa. Mannen vill fortsätta och hoppas verkligen på den där soffan. Tre barn ska börja leva varannanveckasliv. Bästisen är ledsen för dem alla. Och för sig själv, för att de hittills stått för den där kontinuiteten hon själv inte haft, men varit välkommen i och kunnat ta del av. Förgängligheten. Vart är livet på väg, vad är det som händer?
Jag har så svårt att se. Novembermörkret närmar sig med stora blöta kliv i kall strumpfukt. Det känns som att jag skulle kunna börja gråta när som helst, men jag är väl inte ledsen, inte egentligen, det är bara det här förrädiska blötkalla nästanmörkret som drar mig ner i något. Suger ork. Matar oron med ny ved. Samma tyngd varje år. Jag vet det. Spjärnar emot tröttheten, försöker hålla mig uppe. Promenerar. Jobbar. Köper godis för att lätta upp stämningen. Skämtar och skrattar. Tänder ljus. Längtar efter Tomten, efter varma fingrar om mina kalla händer, efter att få ligga intill, sura tyst och bli klappad på. Jag blundar och tänker på det, att han finns där, och då känns det faktiskt lite bättre.
Jag är trött, trots alla mina försök. Det bullrar i magen av allt uppätet socker.
Efter duschen stod han kvar framför den igendimmade spegeln och försökte få syn på sig, det var bara otydliga konturer och färgskiftningar, inget annat, genom glipan vid dörrkarmen slank det in kalluft från det öppna fönstret i hotellrummet, den fick honom att huttra till och dra den tjocka handduken tätare om höfterna. Sakta, sakta började bilden att klarna, ta form, nerifrån och upp försvann imman från spegeln, lämnade bara ett fuktigt spår av pyttesmå droppar runt träramen.
När han såg sitt ansikte i helhet strök han med fingrarna över dragen. Åldrandet. Plötsligt kändes ansiktet främmande, han visste inte om det var hans längre. Fingrade över pannan, hårfästet hade stigit, djupa rynkor, de ljusa, borstiga ögonbrynen, näsan, fårorna över de lite raspiga kinderna, läpparna, den kantiga hakan med den tydliga fördjupningen. Huden stramade över det rentvättade ansiktet och han sträckte sig långsamt efter den lilla burken med exklusiv hudkräm för män som han egentligen inte tyckte var särskilt bra. Inget kunde stoppa förfallet, han visste det ju, ändå köpte han de där burkarna varje gång han var på en flygplats och hade en halvtimme att slå ihjäl. Han skruvade av det tunga porslinslocket, doppade långfingrets topp och gned långsamt in krämen över samma ställen han nyss känt efter, utan att släppa sig själv med blicken. Det främmande ville inte försvinna, ansiktet flöt ut, förändrades, för en sekund blev han tvungen att blunda eftersom det kändes som att höger ansiktshalva gled uppåt, iväg från den sjunkande vänstra, att proportionerna fullständigt förändrades. Tittade han tillräckligt länge på sig själv var det som att han inte längre hade ett ansikte som det gick att se eller ens känna med händerna. Ju mer han försökte se, desto mer omöjligt blev det. Han försvann ofta när han letade efter sig.
Mitt på högerkinden såg han ett litet mörkt streck, petade på det och fick loss en tappad ögonfrans. Den låg som ett leende på fingertoppen, en liten gråbrun halvmåne. Han mindes plötsligt hennes ansikte, hur hon hade med lätt finger strukit honom över just den kinden, sedan sträckt fingret mot honom och med allvarligt leende blick bett honom önska sig något och blåsa. Hur hennes skratt hade klingat genom rummet när han följde hennes uppmaning och sedan undrat vad som skulle hända nu. Underligt att hennes ansikte var tydligare än hans eget, trots att han stirrade på det rakt framför sig, hennes ansikte kunde han se klart och rent och det stack till i bröstet på det där hjärtattackliknande sättet som han hatade så mycket. Han sänkte blicken mot fransen på sitt finger, bestämde sig för att ge efter för den lite sentimentala impulsen, blundade och önskade och blåste. Ingenting hände. Fransen var lite klibbig av dyr antirynkkräm för män och rörde sig inte ur fläcken. Efter att ha försökt en gång till, blåst hårt, gned han av den med tummen med en blandning av sorg och irritation. Men det var lika så gott, kanske. Det var ingen idé att önska längre.
Degen är strax färdigjäst och ska bakas ut till limpor och bullar, men innan jag griper tag i det kära kladdet måste jag svara på en fråga som google har skickat ut till dr Suz, nämligen:
• ”varför dör grannarna”. Kära, kära sökande. Grannarna dör för att de blir gamla. Eller så händer det något fuffens i en lägenhet i din närhet, om du ser liksäckar med jämna mellanrum bäras ur huset, då ska du inte fråga dr Suz utan snarare i all försiktighet ringa polisen. Ett tredje alternativ är att ni har alldeles för mycket radon i huset, och i så fall är det dags att flytta. Nu. Innan du själv blir en av grannarna någon undrar vad de egentligen dog av.
De sade att det skulle bli snöstorm. Bokarens röst i mitt öra, upphetsad och ivrig, alltså jag måste komma från jobbet så fort som möjligt så jag hinner hem innan snön, vinterdäcken ligger kvar i garaget! och jag som tänkte att jag inte har några däck att fundera över som tur är. Jag behöver bara hänga fram vinterjackan i hallen så är jag beredd på stormarna.
Hela eftermiddagen gick åt till att spana ut genom rutan efter den där första flingan som aldrig kom. Det fortsatte bara att regna, stillsamt. Det blåste inte ens, bara det där lilla envisa regnet från en gråvit, lågt hängande himmel. När jag släppte ner persiennen för att sova blänkte asfalten blöt i gatlyktornas ljus. Ändå. När jag vaknade fanns det en del av mig som väntade sig att världen utanför skulle vara vit när jag drog upp persiennen igen. De sade ju det, att det skulle bli snöstorm. De sade att alla som inte bytt till vinterdäck borde göra det samma eftermiddag. Jag tror på när de säger sånt, hinner bli förväntansfull trots att det regnar flera dagar i sträck.
Det har fortsatt regna hela dagen idag, envetet, stillsamt. Ingen blåst, inte ett snöfnugg så långt ögat kan nå. Däremot är dagen som att gå omkring med huvudet inlindat i ett blött moln, som att man måste skeda sig ur gråtjockan en slev i taget. Tungt och halvvaket har jag gäspat mig igenom dagen hittills, gäspat mig igenom ett besök i en dataaffär med Låtsasbrorsan som hatar att handla teknik och bara pekar på vad som helst och säger jag tar den utan att ha en aning om vad han precis köpt, trots att han har rätt specifika behov som jag flikade in till försäljaren mellan pekandena. Till slut vände sig försäljaren lika mycket till mig eftersom Låtsasbrorsan slutat förstå vad han pekat på eller nickar till, och det är lika rörande som uppenbart att jag kommer att få återberätta alltihop om ett par dagar när maskineriet dyker upp hemma hos honom. Vännen.
De sade att det skulle bli snöstorm, men det stämde ju inte alls. Tvärtom segar sig den här dagen sakta fram mot november i vanlig stil. Grått, tungt, tjockt och blött och alldeles långsamt. Om en stund ska jag hem till Låtsasbrorsan på middag, jag ska bara baka en paj att ta med först. Så kan vi tända en brasa, äta och prata och vänta på att regnet ska förvandlas till den där stormen det varslades för igår. De kanske bara var tidigt ute.
Om det stämmer, Verner, så kommer jag sakta att bli havsskum och chokladflingor, prasslande boksidor och skratt i röster, melodier och mjuka tröjor, varma händer och varma öron under leende munnar, doften av lakan som torkat utomhus i sommarnätter, stickade sockor, spinnande katter, suckar som avslöjar förståelse och medkänsla
och helt enkelt kommer jag sakta att bli livet i alla sina små underbart subtila nyanser
jag kommer att förvandlas till kanelbullar om jag inte redan är en.
Adeptens ben trampar andlöst över beundrade tiljor, lätt trots kängor på fötterna, fjäderlikt. Jag har lånat oss en replokal på Dramaten och jag kan se på henne att det ger henne en helt annan koncentration, hon är lite högtidlig och spänd av att vara så nära där det sker på riktigt, det omfantiserade. Själv slappnar jag bara av och känner mig hemma. I växeln hälsar de på mig med förnamn och jag springer ihop med inspicienten som kallas Maffi, han trycker mig hårt mot sitt italienska bröst. Jag känner att jag saknar huset som på många sätt varit min hemmascen, dit jag oftast återkommit i mitt yrkesliv, nycklarnas tyngd är bekant i handen. Hissen upp. Sedan jobbar vi i ett par timmar, Adepten och jag. Jag förklarar intensivt, viftar med armarna, berättar och beskriver, hon nickar med koncentrerad min och försöker känna i kroppen vad jag menar, jobbar hårt, och efter ett tag händer det, det där efterlängtade släppet som jag har sett att hon har i sig. När det händer är det något som andas ut i mig också, något som kommer på plats med ett nöjt aaah. Sådär, ja. Så. Så!
Efteråt är hon både lättare och tyngre och jag tycker så mycket om att se det. Skillnaden det gör när insikter sjunker in, när ett arbetssätt landar och ger resultat. Det är djupt tillfredsställande för oss båda och vi fortsätter diskussionen på tunnelbanan efteråt, pratar med glödande kinder om prestationsångest och rädsla för misslyckande och jag ger henne både mina tankar om hur jag hanterar det och uppgifter till nästa gång. Hon kramar mig hastigt men hårt när vi skiljs åt.
Det är så vackert. Isblå himmel. Den här isande kylan utmed benen, jag har tagit fram vinterjackan och virar in mig flera varv i halsduk när jag går ut för att plocka det sista jag kommer få ut i bärväg i år. Medan jag drar en gren mot mig för att komma åt stannar det till ett äldre par, vackra tillsammans är de, stolta i ryggen, hon ler mot mig och frågar om det ska bli gelé och hur man i så fall gör det, egentligen. Jag svarar glatt att det är lätt, ler tillbaka och tänker att de har skrattat ofta tillsammans, de där två, man ser det på dem. Sedan ger jag dem receptet.
Enkel rönnbärsgelé
1 kg rönnbär
0,5 kg sura äpplen, gärna kart i bitar
ca 7 dl vatten
ca 1 dl socker per dl saft
Koka rönnbär och äpplen i vattnet under lock på svag värme tills bären spricker sönder och äppelbitarna mjuknat. Låt självrinna i saftsil. Mät saften. Koka upp och låt koka 5 minuter. Lyft från värmen och ös i sockret. När sockret löst sig kokas saften upp igen utan att röra om. Låt koka 15 minuter. Pröva gelén genom att droppa lite på ett fat och låta stå någon minut. Dra ett streck genom gelén. Om strecket går ihop, låt koka lite till och gör sedan om provet. Om strecket blir kvar är gelén klar. Häll på burk.
Där sitter vi, på ett av våra stamlokus, ett rustikt och rejält och snällt ställe, äter svampsoppa och dricker öl när Peji plötsligt studsar upp ur det lilla båset han egentligen är alldeles för lång och ranglig för och utbrister upphetsat men tammefan, ser jag fel eller snöar det, Suziluz? Och jag vänder huvudet bakåt och ser dem, de stora mjuka flingorna som sveper förbi fönstret, blåser snett ner åt höger och lägger sig att smälta mot asfalten. Snö. Jag kände det redan på väg dit, det luktade minusgrader, men jag trodde det ändå inte riktigt förrän jag såg det. Men det är ju bara oktober! fortsätter Peji som att man kan argumentera med snön i det läget, som att snön skulle ha stannat upp i sitt fallande och sagt med stora troskyldiga ögon att nämen, sade du oktober? Sorry, sorry, då är jag alldeles fel ute! och liksom vänt och sugits tillbaka upp i den nattmörka molnhimlen. Nej, det finns nog inga argument som biter på snö när den väl bestämt sig för att falla. Den faller, antagligen tyst jublande av fröjdefull skräckblandad förväntan.
Vid bordet intill oss sitter tre män som när de reser sig för att gå tar på sig varsin exakt likadan liten lustig mössa, en liten åtsittande lädermössa med ett slags uppåtstående tipp mitt på huvudet, som en ekollonshatt. Vi fnittrar och undrar om de är ett hemligt sällskap, och vad som skulle hända om det kom in en fjärde man i likadan hatt men som de inte kände. Om de skulle ha börjat göra mystiska signaler med fingrar och ansikte för att ta reda på om han tillhörde samma loge, eller om de med ett hotfullt tonfall skulle fråga var är Karl-Axel?! och det skulle uppstå en underlig, mörk stämning bland männen med lustiga små hattar.
Peji har en skrällande rökhosta och cigarettetuiet i silver som han nyligen fått i present är tomt. När vi bestämmer oss för att gå har de stora snöflingorna försvunnit och ersatts av halvfrusna regndroppar, tungt klaskande ner på våra axlar och ansikten. Vi går mot tunnelbanan och pratar om att november är den mest omänskliga månaden vi har, det är då mörkret är som tyngst. Och jag vet att det är sant, men jag vet också att det går att göra något åt det. När jag kliver upp ur tunnelbanan igen och ensam går längs min gata lyfter jag ansiktet mot gatlyktan, ser det som varken är regn eller snö eller snarare bäggedera fylla luften med kall fukt och glittrande plocka upp ljuset. Jag kan inte låta bli att le.
Det blåser så hårda vindar nu att det ser ut som att träden utanför mitt fönster vinkar envetet, det är någonting de vill få sagt. Jag tror att det kan ha något att göra med att det är dags att plocka de där stackars kvarvarande rönnbären innan de fryser på grenarna, om det alls ska bli någon gelé.
