Debatten pågår. SD har fått tidningsutrymme och partiledaren som fortfarande använder uttryck som ”massinvandring” ler bakom välputsad fasad och försöker intyga oss alla att han inte alls är människofientlig, bara ”realist” och en av ”de vanliga”. Jag blir så rädd och ledsen, varför ska det vara så svårt att tro på att folk för det mesta är bra, vanliga folk, oavsett om de heter något som är svårt att uttala eller kommer någonstans ifrån där det inte riktigt är som här. SD påstår att muslimer är farliga, att invandrarna kostar samhället för mycket och att vi behöver vara rädda om ”oss själva”, folket som hör till det här landet. Och SD påstår att folk som jag inte finns. Nu ska jag berätta lite om folk som mig.
Mina föräldrar kom till Sverige med några års mellanrum, pappa kom först, 1971. Han blev rekryterad till en industri som behövde arbetskraft och han var svarvare. Pappa kom till Sverige den 14:e och stod på fabriksgolvet den 15:e. Något som han var väldigt stolt över var att han inte en enda dag i sitt liv levde på bidrag. Min mamma var (numera är hon ju pensionerad) en av de första kvinnorna som körde travers på en annan industri. Båda mina föräldrar var med andra ord emigranter, inte flyktingar. Arbetskraftsinvandrare. De flyttade hit för att de trodde på framtiden här, för att de ville, men omställningen var ändå stor. Mycket av seder och vanor i det här landet var märkliga för dem, för att inte tala om maten. Men de försökte. De köpte inlagd sill – det skulle ju vara en delikatess - och vi satt skeptiskt runt köksbordet med en öppnad burk. Alla skulle smaka, och pappa tog en enda bit innan han vägrade mer. Mamma hävdade att man vänjer sig nog! och petade envetet i sig ett par bitar med lidande min. Jag tyckte att det var det äckligaste jag någonsin hade smakat, tills jag började skolan och fick blodpudding med riven vitkål och lingonsylt. Den där söta, kvalmiga lukten, namnet, blod-pudding, det bara gick inte alls. Men vi försökte. Vi smakade alltid. Vi var med på alla gårdsfester, dansade runt midsommarstänger, vi sög på kräftmagar, vi hade roliga hattar och sjöng snapsvisor och DenBlomstertidNuKommer, och jag som är född i Sverige fick förklara för mina föräldrar vad saker och ting hette och betydde och hur det uttalades. Min pappa lärde sig aldrig säga ”sju”. Hela sitt liv sade han tcho. Mamma försökte förklara sje-ljudet, att det skulle vara ett mjukare, h-liknande ljud i början, men nej. Tcho.
Ingen av mina föräldrar idealiserade sitt hemland. Tvärtom. Min pappa var en stor beundrare av Palme och den svenska socialdemokratin, pratade gärna vitt och brett om hur välordnat och rejält det här landet var, hur rättvist det var med alla kösystem och hur skönt det var att alla behandlades lika. Detta trots att det skvallrades en del om svartskallarna på tredje våningen, som att den svenska grannfrun efter att ha vattnat mammas blommor en semester spred ut att det var så skitigt hos oss att mattorna hade grott fast i golvet. Men hon fortsatte att titta förbi på kaffe och de där små läckra söta bakverken mamma bjöd på och mamma ställde henne aldrig till svars för den lögnen, hur sårad hon än blev. Vi visste ju det också, att det krävdes mer av oss för att passa in. Jag har vetat hela mitt liv att vi inte är riktigt lika bra, och att det gäller att bevisa sitt värde, rätten att få ta del av. Jag har alltid känt ett krav på mig hemifrån att vara hel och ren och välkammad, duktig i skolan och väluppfostrad, trevlig mot vuxna och hjälpsam. Att göra rätt för mig.
Jag har aldrig bott i något annat land än Sverige. Det här är mitt land. Jag hör hemma här. Jag är svensk. Och numera är jag trygg i det, jag har slutat bevisa. Jag är kulturarbetare, akademiker, svenska språket är mitt specialområde, jag är helt enkelt svensk. En svensk brunett med föräldrar som aldrig riktigt lärde sig grammatiken, visserligen, men ändå. Jag är resultatet av invandring när den faktiskt är något så när välfungerande, när människor känner sig välkomna. När de får jobba och leva, försörja sig själva, känna en stolthet över att bidra till sitt nya samhälle och så gott som det går ta till sig ett land på sina egna villkor. Jag kan inte känna igen mig i beteckningen ”andra generationens invandrare”, den är dum. Jag har inte vandrat någonstans. På franska heter det fille d’étranger, dotter till en främling. Det är bättre, mycket mer adekvat. För det är jag. Jag har fått växa in i mitt samhälle med föräldrar som var främmande för det, på många sätt, men som ville och försökte passa in. Och vet ni, numera älskar jag inlagd sill.
Faktum är att jag håller med SD i en sak, och det är att Sverige inte har en välfungerade invandrarpolitik idag. Det är faktiskt sant. Men det handlar varken om att vi tar in för många invandrare eller om att folk med andra religioner är farliga eller mindre bra folk än svenskar. Problemet med vår flyktingpolitik är att vi sätter människor i ett moment 22. Vi klagar på att de lyfter bidrag, men vi tillåter dem inte att jobba innan de fått uppehållstillstånd, vilket kan ta flera år. Vi är väldigt dåliga på att ta reda på vad invandrade människor har för yrkeskompetens, eftersom vi bara litar på inhemska betyg går enormt mycket kunskap och förmåga till spillo, som skulle kunna vara till nytta för samhället i stort. Det är alldeles för många poliser och ingenjörer som kör taxi, faktiskt. Och vi är ett inskränkt land på det sättet att vi, trots att de flesta svenskar faktiskt är döpta medlemmar av svenska kyrkan utan att vara aktivt troende, har svårt att tro på att det finns sekulariserade medlemmar av andra slags trosinriktningar.
Jag får sådan lust att bara ställa mig upp och skrika att folk är väl för faan folk överallt! Det finns bra folk och det finns rötägg, vare sig de är svenskfödda eller inte. Och alla människor, var de än bor, i land de är födda i eller inte, vill ha möjligheten att känna sig viktiga. Att bidra, att dela och få vara med. Det är djupt mänskligt. Och ett samhälle som inkluderar, som bjuder in på allvar, kommer att skapa många fler människor som jag. Det kommer att skapa välkomna främlingar, och barn till främlingar som känner sig fullständigt hemma och som deltar i samhället med själ och hjärta. Varför ska det vara så svårt att tro på det?
oktober 21, 2009 at 3:39 e m
Har du sett ”se upp för dårarna?” Bare sånn a propos ingeniörer som kjörer taxi.
oktober 21, 2009 at 3:49 e m
Själv var jag 3 månader när vi kom hit tidigt på sjuttiotalet och jag var den enda mörkhåriga ungen på vår gård rätt länge. Min mor, som var specialistsjuksköterska, stod på golvet i en gummifabrik i fem år för att ha råd med en försvenskad kortvariant av utbildningen, eftersom hennes högskoleexamen inte räknades här.
Sverige är mitt älskade hem, mitt land. Jag har aldrig bott någon annanstans. Jag är svensk och stolt över det. Att småsmå människor som Jimmie Åkesson samlar makt genom att göra mig och andra svenskar genomskinliga, gör mig vansinnig.
Tack för att du sätter ord på allt detta!
oktober 21, 2009 at 5:28 e m
Reagerar på debatten. T ex i TV i dag
Hr Åkesson (lät han inte lite skånsk?? ska såna verkligen få…) har tränat.
Och muslimangreppet är verkligen genomfört med precision.
Ska man ta upp kampen med en så medveten maktspelare måste man vara lika vältränad som Jimmie. Och det är debattörerna inte. TV-folket har t ex inte längre nåt patos eller nån yrkesstolthet, utan sysslar bara med att synas. Intellektuell skärpa är inte heller en gångbar punkt att ta upp i en CV för en anställning vid TV.
Det här kommer att gå illa.
Att kalla Jimmie Å för en liten människa missar poängen; han ljuger med ett medvetet mål för ögonen.
Förstå att människor aldrig är små eller stora av egen kraft, utan enbart som ett resultat av det stöd eller den beundran de får. Detta är faktiskt själva grunden för demokratins mekanismer.
Vill man att hans lögnbaserade åsikter inte ska få ett stort inflytande i daglig politik, så måste man se vilket stöd han söker, på vilken grund, och hos vilka. Sedan måste man diskutera just dessa grunder med just dessa grupper, och med argument som just dessa människor finner relevanta.
Att en i fysik och matematik välutbildad akademiker med lång erfarenhet av dataindustrin, eller en utbildad skådespelerska med ordet i sin makt inte charmas av Jimmies argument är totalt irrelevant.
Man måste få just de människor som är just hans målgrupp att se hans lögner som de lögner de är och varför, och dessutom få just dom att inse varför ett genomslag för dessa lögner inte ger just dom de fördelar eller den upprättelse de så förtvivlat söker.
Alla försök att reducera hans status utan argument som är relevanta för just de grupper i vilka han söker stöd, alla försök att marginalisera honom på emotionella grunder bara för att slippa debatten kommer att sopa banan åt honom.
oktober 21, 2009 at 6:19 e m
Problemet med SD et consortes är att de inte drar sig för att uttala rena lögner, om de vet att de tjänar på det.
Och eftersom de lögnerna bekräftar de fördomar som gemene – i ordets gemenaste betydelse – man bär på, är det nästintill omöjligt att kontra med fakta.
För mig är det helt omöjligt att förstå den där rädslan för det okända. Det är väl bara att lära känna det, så är det inte okänt längre?
oktober 21, 2009 at 6:46 e m
Du ställde dig just nu upp och röt med besked. Fast jag vet inte hur långt det rytandet räckte.
En virtuell hedersmedalj för föräldrar som dina, som gjorde en heroisk insats för att integrera sig själva. Det var förstås mindre svårt för dem eftersom det fanns en uppenbar plats för dem I samhället, och antagligen färdades de inte över lika många kulturgränser från sina hemländer till Sverige som många av de senare invandrarna gjort. Men enkelt var det naturligtvis inte.
Andra generationens invandrare är ett märkligt dumt uttryck. (Victoria, Carl-Philip och Madeleine är andra generationens invandrare. Silvia är både första och andra generationen, för hennes mamma kom från Brasilien till Tyskland.)
Men det behöver berättas många historier som dina. För dom som tenderar att lyssna på Åkesson (mycket klok analys av andningskutym ovan). I Aftonbladet och Expressen. Det finns ju många sådana historier att berätta.
Många kilar behöver slås in i främlingsfientligheten. Men många kilar behöver också slås in i de växande ghettona. Jag är född och uppvuxen i Sjöbo kommun, och i mitt första val fick jag rösta i en folkomröstning om huruvida flyktingar skulle tas emot i kommunen. Det var 21 år sedan. Jag är minst lika övertygad idag som jag var då att om det var någonstans flyktingar skulle tas emot så är det i små landsortskommuner – där det åtminstone teoretiskt sett finns möjlighet till riktig integration och ghettoisering är svårt.
oktober 21, 2009 at 10:21 e m
Det har sagts mycket klokt här ovan, och jag är för trött för att bidra till klokheterna. Men jag vill tacka för ett mycket bra inlägg. Och så skulle jag gärna vilja läsa en utveckling av Andningskutyms analys, hur övertygar man de som SD siktar in sig på.
oktober 22, 2009 at 7:53 f m
Tante Jul: Ja! Och även om det är en komedi är den faktiskt ett lysande exempel på det. En människa som är van att bli sedd på med respekt som plötsligt inte är vatten värd, det är inte underligt om det leder till depressioner och annat farligt.
Loba: Ja, du vet precis vad jag pratar om med andra ord. Och jag vet inte riktigthur, men kanske att det går att på något sätt lyfta fram folk som oss. SD argumenterar ju för att för många invandrare kommer att ”ta över” även om retoriken är snyggare än så, och folk som vi är det levande beviset på motsatsen, att människor snabbt integreras om de får en möjlighet. Om de släpps in i samhället. Vi är inte andra generationens invandrare, vi är första generationen svenskar i våra familjer.
Andningskutym: Väl formulerat och jag tror att du har helt rätt. Vad vi måste ta på allvar är det stigande missnöjet i vårt samhälle eftersom det bäddar för skuldbeläggande och behov av syndabock, vilket sopar banan för extremister. (Det går fort att påminna om att nazisterna var oerhört populära eftersom de drev en alla-tyskar-ska-ha-jobb-politik i ett land som stapplade efter första världskriget.) Vi måste ta tag i det på riktigt med lättfattliga frågor och visa på hålen i SD:s argumentation. Till exempel hoppas jag att det blir debatt med SD kring andra frågor än invandringen – som jordbrukspolitik, miljöfrågor, utbildning och kultur… det vore intressant att se om de alls har ett fullständigt partiprogram, eller bara förlitar sig på missnöjet och sitt specialområde ”farliga muslimer”.
Malinka: Helt rätt. Det främmande är bara främmande så länge man håller det på avstånd. Alltså behövs en ny invandringspolitik som redan från början integrerar på ett annat sätt, där folk inte kan hålla varann på just avstånd.
Annannan: Javisst, det var lättare för mina föräldrar att vilja rota sig just eftersom de var välkomna, och det är ju hela grunden för mina åsikter. Jag är övertygad om att känner man sig välkommen, blir man själv mer vänligt inställd till de konstigheter man möter och mer beredd att testa och kompromissa.
Och jag tror att du har helt rätt. Ghettoiseringen leder till isolat i samhället som inte är bra för någon. Att sprida människor är också att ge dem plats att bli sedda som individer, att låta dem jobba medan de väntar på behandling av sin ansökan är att ge dem ett riktigt skäl att lära sig språket (och en möjlighet att göra det i en för dem relevant kontext. Visst är det beundransvärt med SFI men det är ofta extremt stor skillnad på elevernas kunskapsnivå, allt från analfabeter till forskare ska samsas kring en och samma läroplan.)
Helga: Tack själv. Och ja, det här ämnet tål att utvecklas. Varsågod, AK – gerillablogga, om du vill.
oktober 23, 2009 at 12:01 e m
Takk for kloke ord. I mitt hjemland, Norge, er desverre diskusjonen lik den dere har i Sverige. Sist søndag hadde vi den årlige innsamlingsaksjonen som i år gikk til organisasjonen CARE som arbeider for å gi kvinner i U-land et bedre liv. Og vi nordmenn slår oss på brystet og roser hverandre for vår store gavmildhet. Jeg sier vi er avstandssnille. Vi gir gjerne smuler av vår overflod, men kommer du hit til oss, er vår hånd lukket. Jeg skammer meg!
oktober 25, 2009 at 3:03 e m
Gretha Igeltjørn: Jag tror att det är ungefär samma mentalitet i hela Skandinavien, vi är små länder med ganska självgoda inställningar till hur högt på attraktivitetslistan vi står, och i förhållande till länder och människor ”långt borta” är vi rätt övertygade om att vår livsstil är den utan tvekan mest eftertraktade. Jag vet inte riktigt hur sant det är, men sättet att förhålla sig till det främmande går igen.
Oavsett – tack för din kommentar och välkommen hit!
oktober 26, 2009 at 11:23 f m
Suz o Gretha: Jag tror inte längre på det där med att det är relevant med att vi skulle vara små och självgoda – alltså, VI ÄR jättesmå och oerhört självgoda, men det gör oss snarare till vanliga civiliserade nationer. Bland de stora.
Frankrikes Front Nationale med Le Pen, Berlusconiregimens folkkära behandling av zigenare från östländer, ryska nationalisters ligistbeteende, Pianisterna i Danmark, BNP i UK…. Japaners främlingshat är komplett aningslöst och skapar direkta katastrofer för barn i blandäktenskap.
Sverige och Finland är två självgoda små nationer där främlingsfientligheten haft jämförelsevis svårt att få fäste.
Norge och Danmark, med liknande missuppfattningar om sina egna trevlighetsnivåer (dansk gemyt gör mig bara trött frampå småtimmarna och ger mej rökhosta, norsk hurtbullighet gör samtal svårt p g a andfåddheten…
jag har inga fördomar alls, nädå! 
) som Sverige och Finland, har helt annan folklig acceptans för vidriga åsikter.
Se rutor där rutor finns, och ränder där plogen gått fram.
oktober 26, 2009 at 7:10 e m
Demokratiets forbannelse : Du trenger ikke å ha rett , du trenger bare å ha flertall.
Har noen sett Invasion of the Bodysnatchers? : Oppdager du en som ”ikke er som oss” , så pek på ham og skrik så vi kan ta ham .
oktober 27, 2009 at 9:40 f m
Jag har sett båda utgåvorna: det var väldigt renodlade propagandafilmer, fast utan Leni Riefenstahls hantverkskunnande.
Nu riktade sig den första väldigt tydligt mot kommunism i McCarthy’s anda, dvs kommunister == själlösa robotar.
Men du har mer rätt om den andra, som jag minns mycket sämre.
oktober 27, 2009 at 11:17 f m
Kära Suz,
Har egentligen inte mycket att tillägga i själva diskussionen. Men vill säga att du satte väldigt fina och vettiga ord på någonting väldigt viktigt!! Jag önskar att fler läser detta!!
Sen vill jag säga tack för en bra definition – första generationens svensk inom en familj. Det är en mycket bra och framför allt mer inkluderande definition. Får jag låna den vid tillfälle?
oktober 27, 2009 at 7:45 e m
Lady: Helt rätt. För att demokrati ska fungera riktigt bra måste verklig information fram, inte bara propaganda. Och det är svårt.
Andningskutym: Jojo, men se saker i förhållande till exempelvis Tyskland eller Canada, som båda har policyn att kan du försörja dig själv, är du välkommen i landet. Det är två stora civiliserade länder med hög standard både på utbildning och BNP, som inte har den självgoda inställningen till sig själva i invandringsfrågor. (Tyskland arbetar väl fortfarande av på en del gammal skuld, men Canada kan ju inte förklaras med det?)
Sociologen: Kära vän, du får låna alla mina definitioner när det än passar. Det vet du. Liksom tröjor, eller ett paraply när det regnar…
oktober 28, 2009 at 11:20 f m
Tyskland har mycket mer främlingsfientlighetsacceptans än vi. Kanada är ett undantag. Men min vän, som kommer från Kanada men har barn med svenskt skärgårdsefternamn säger lite desillusionerat att det beror på att Les Quebecois and the Canucks kan hata varandra i stället. Så invandrare är potentiella bundsförvanter i det viktiga hatet.
oktober 28, 2009 at 11:37 f m
Jag är inte säker på att hon är allvarlig när hon säger det där om Kanada. Hon gillar egentligen sitt gamla Kanada, och sitt gamla Tyskland innan dess.
Hon trivs i Sverige i alla fall.
Men verklig individuell frihet att uttrycka sig sexuellt, socialt, intellektuellt, och till det en slags grundtrygghet (som nog handlar om att bli sedd och kravlöst älskad och är materiell bara i den mån kärleken kräver det) verkar vara det som gör människor öppnare och lyckligare.
Och gör att fler människor blir välkomna in i värmen.
Och ondska sänker.
Men omtanke lyfter.
I botten ligger den lilla jägarstammens behov att fördela det nyfällda bytet efter behov, inte efter styrka. Säger zoologerna på radion nyss. Kanske det.
Till slut innefattas väl då bytet självt i omtanken, och då börjar man odla i stället.
Komså lilla kisse! Fiiin svans…… Här får du en skinkbit. …. Stackars Nasse…