Det snöar, märker jag när jag i min morgonensamhet tassat in i Tomtens kök för att koka mig kaffe och bre en macka. Ett ganska kompakt, halkigt snöfall som får mig att förundrat huttra till trots att jag är inomhus. Tomten är på jobbet och jag hoppar upp på köksbänken, sitter uppkrupen med kaffekoppen och mackan och lyssnar på radio. Jag ser ut på snöfallet medan radion spelar “hey, that’s no way to say goodbye”, inte med Leonard Cohen själv utan en kvinna, men det är sak samma. Budskapet går fram. Jag är varm där i köket, lika varm som kaffet.
Sedan ska jag hem, är det meningen. Och redan första biten på båten, omgiven av en rå, tydlig värld enbart målad i gråtoner, känner jag hur lite jag vill åka. Hem. Jag sitter och skriver ett brev till Konstnärinnan, och medan jag förklarar vad jag gör på Nordpolen och hur det kommer sig att jag sitter på en båt bredvid ett par brittiskengelskskotsktalande äldre lyssnar jag fortfarande på radio med lite själslig värk. Jag har lämnat lite hjärta på Nordpolen, hittat ett hörn jag hade velat stanna i och fortsätta skratta i.
Jag tittar ut genom bussfönstret. Det handlar egentligen inte om bekant eller obekant. Gränsen där emellan är så glidande just nu. Nu är exotiskt, annorlunda, ändå självklart och bekvämt som en gammal vältvättad tröja. När jag kliver på flygplanet igen kommer jag på mig själv med att undra om hem är en plats eller en känsla. Och i så fall vet jag inte längre om det är hem jag är på väg, eller bort från. Jag har lämnat också en skärva hem i ett hörn. Och inuti mig, denna underliga blandning av lycka och melankoli. Nej, vi har inte gjort det lätt för oss. Men jag står för att det på sätt och vis är det lättaste jag någonsin gett mig in i. Bara på ett annat sätt.
Det är inte bråttom. Vi vet det, bägge två. Vi lägger och lämnar små skärvor hos varandra, skärvor av hjärtan, hem, händer och skratt. Jag har redan hunnit fylla de första blanka sidorna med det som kommer att bli vår historia. Boken Om Oss. Och det kommer att komma en dag när vi säger du, minns du när och det som är nu kommer att vara länge sedan.
Så. Det är kanske lite melankoliskt ibland, att skiljas när man vill stanna lite till. Men det är inte bråttom. Det är inte det.
oktober 27, 2009 at 12:22 e m
Varje möte ett äventyr.
En varm vindil mot norr.
oktober 27, 2009 at 12:48 e m
Åh. Lycka.
oktober 27, 2009 at 6:24 e m
Det er noe med vennene dine, Suziluz, som jeg blir så rørt av. Jeg blir så glad av kommentarene. Men det vet du.
oktober 27, 2009 at 7:39 e m
Andningskutym: Ett äventyr och en långsam glädje.
Wettex: Ja. Enkel.
Jakob: Jag vet. Och jag blir glad av att du blir glad.
oktober 27, 2009 at 8:50 e m
Nordpolen er fint. Langt borte, men fint. Særlig når en har en Tomte som en kan besøke der.
oktober 27, 2009 at 9:09 e m
Vet du, min erfaring er at å dra hjem når man forlater et sted man har blitt glad i kan by på blandede følelser. Men når man kommer hjem og tenker seg om, ser man at man har hjem flere steder etterhvert og det er en berikelse! Man må bare venne seg til at tankene om hva som er ‘hjem’ forandrer seg litt med tida. Og det er helt greit, man kan gi seg selv tid. Den blir ikke borte.
Jeg har fem steder jeg tenker på som hjem, og jeg blir ikke lenger så trist når jeg reiser fra et av dem. For jeg reiser ikke FRA et hjem, jeg reiser til et hjem, og det jeg forlater vet jeg 100% sikkert at jeg vil vende tilbake til om ikke alt for lenge.
Kanskje er dette bare meg. Kanskje ikke. Jeg er spent på hvordan det utvikler seg for deg, begrepet ‘hjem’
Home is where the heart is, og når hjertet er flere steder har i alle fall jeg flere hjem. Heldigvis.
oktober 27, 2009 at 10:47 e m
Så många finstämda kommentarer. Som sig bör, till ett fint inlägg.
ALL AH WAN FO CHRISTMAS IS YOUUU.. YOOOUU..YOUU
Sorry, jag var bara tvungen
oktober 27, 2009 at 11:46 e m
Mm, det där tog mig till köket i en lägenhet i ett gammalt underbart hus i en liten stad i Nederländerna.
Och många underbara ankomster. Och många ledsamma avsked. Och mycken undran över rätt plats att vara på.
Jag hade aldrig tänkt att hem skulle vara här.
oktober 28, 2009 at 1:08 f m
“Så. Det är kanske lite melankoliskt ibland, att skiljas när man vill stanna lite till.”
Jag känner igen mig så väl. Jag och mitt Skrutt har två dygn i helgen. Sen blir det länge utan varandra igen.
oktober 28, 2009 at 12:34 e m
Nä det är faktiskt inte bråttom. Att ta livet som det som det kommer brukar hålla längst, va.
“It’s now or never” är för övrigt den fetaste jävla skitlögn som någonsin sjungits.
oktober 28, 2009 at 12:35 e m
“Ta det som det kommer”. Menar jag “Vara i nuet”? Jag vet inte. Så brukar jag inte tänka, men det kanske är samma sak.
oktober 28, 2009 at 7:48 e m
Tante Jul: Jag misstänker att jag inte hade varit riktigt lika förtjust i Nordpolen om det inte var för att man kan besöka Tomten där.
Elisabeth: Å, det är en tröstande tanke. Tack, fina du!
Helga: Hahahaha!
Annannan: Nej, det är ju just det där att man kanske inte alltid kan föreställa sig var det är möjligt att hamna. Så öppnar sig nya vägar och så finns de plötsligt som en möjlighet. Hm.
Knyttet: Jaa… suck. Det blir en del avsked, om man ska ha det så här. Men det ska man ju, ett tag. Det är värt det.
m: Ja, jag tror att leva i nuet men kunna diskutera var man skulle vilja hamna är en lysande kombination. Och det är skönt att vara såpass vuxen att jag vet att det är vi själva som bestämmer vad som är rimligt och inte, och hur världen ska formas. Det är fint, och det finns massor av tid.
oktober 29, 2009 at 12:21 e m
ååååhhhhh
november 1, 2009 at 2:46 e m
Hemma är en känsla. Jag vet.
Jag bor på en plats jag inte trivs. Min lägenhet, mina saker. Det är hemma, men inte på riktigt. Inte HEMMA.
Håll en tumme för att det snart blir ändring på det. Att inget så här i sista minuten gör att allt går i stöpet.
november 1, 2009 at 5:07 e m
Bonita: Alla tummar hålles. Lovar.
november 3, 2009 at 9:07 e m
I dag visade det sig. Du har utmärkta tummar. Jag får(förhoppningsvis)ett riktigt hem.
tack