Juice har tagit med sig en flaska färskpressad juice och medan vi äter frukost och dricker den säger hon plötsligt, på sitt raka nästintill burdusa sätt jag är gravid utan någon som helst förberedelse, nästan mitt i en annan mening. Sedan skrattar hon brett åt mitt chockleende nähä?! innan hon säger ja, det finns väl inte så många sätt att säga det mer än bara rätt på och jag skrattar till och håller med och grattar henne varmt. Jaha, Juice ska bli mamma. Juice, minsann. Som har varit så tvärnej på den fronten. Och när jag frågar om ringen på hennes hand, jag visste inte att hon var förlovad, visar det sig att hon inte bara är förlovad utan gift, efter en enkel rådhusceremoni i somras. Inga gäster, inget fuss, bara ett äktenskap och nu ett barn på väg. Det är faktiskt ganska typiskt Juice. Rakt på sak, inga sirligheter. Hon har aldrig varit mycket för pynt.
Det är bara jag i gamla gymnasiegänget som inte är mamma nu. Som inte ens har planer på det. Ja, och Lång, förstås, men eftersom hon ju dog förra året räknas det kanske inte. Det är du och jag, Lång. De två skeptikerna. Det har redan gått ett år, du kommer aldrig mer att vara äldre än jag, nu har jag vuxit om dig, hur lång du än var. Tiden går så fort. Och ändå på vissa sätt är det annat som står helt stilla.
Idag har jag gråtit. Känt mig lättrörd och lättrubbad. Oroat mig för sådant jag vet att jag måste försöka ta ansvar för, som jag vill ta ansvar för, sånt som faktiskt bara är mitt eget, som jag visst kan be om hjälp med men som jag ändå inte vet hur mycket jag klarar av att förändra. Sånt som gör mig arg och får mig att känna mig maktlös och trasig. Men det är samma sak med det som med allting annat – man kan bara försöka, försöka och hoppas på förståelse. Kanske att jag är den som dömer mig själv allra strängast. Så är det antagligen. Och då måste jag också försöka förlåta mig själv för att jag inte kan bättre än såhär just idag.
Läser ur Bruno K. Öijers “Det förlorade ordet”.
om mej finns nedtecknat
att jag som barn
stack in mina armar i askträdets skugga
och drogs till vinden
när den rasslade som pilskaften i ett koger
man säjer att jag vägrade lyssna
att jag aldrig tog människor i hand
att jag flög om nätterna
och att allt det här
bringade olycka över trakten
oktober 30, 2009 at 5:17 e m
Har aldrig kommenterat tidigare, men funnits i skuggorna ganska länge och läst mycket av vad du har skrivit.
Vill bara tacka för att du delar med dig. Du skriver så oerhört gripande och träffande.
Vackert.
oktober 31, 2009 at 1:04 f m
Det var eit vakkert dikt. Eg har ei slik datter, ho er ingens, men samtidig mi, ho er kjøleg og klok og er berre så varm som ho vil vere. Ho tek menneske i handa når ho forstår at ho må, men mest av alt er ho sin eigen. Ei flott jente.
oktober 31, 2009 at 11:31 f m
Snotran: Tack själv, för att du läser. Och välkommen ut i ljuset.
Alt godt: Åh. Ja. Fint.
november 4, 2009 at 9:07 e m
Gillade du Lång lika mycket som jag tror att du gjorde? Dvs galet mycket.
november 5, 2009 at 4:03 e m
Tandgnisslur: Jag gillade Lång galet mycket. Ja. I ett par tonårsår var vi helt oskiljaktiga, hon var den som jag tog de första vuxenkliven med. Sånt sitter i.