Planen är att jag ska ägna den här veckan åt att bearbeta mitt bokmanus för nästa försök på förlag, och parallellt söka jobb som en dåre. Det är en strålande plan med tanke på att Jakob jobbar och är borta på dagarna, och på Nordpolen finns inte mycket annat som pockar på min uppmärksamhet. Sagt och gjort. I morse klev jag upp, åt frukost, öppnade datorn och började stirra på orden jag hittills skrivit.
Sedan började jag jobba. Effektivt.
Hittills har jag handlat mat och planerat middag, städat Jakobs kök, flyttat omkring på grejer i vardagsrummet, ställt in en ny borste på toa och seriöst övervägt att börja skrubba. Allt medan datorn har hånskrattat åt mig med vidöppen mun. Vänta bara, datorn. Skratta medan du har chansen.
Ibland tänker jag på rädslorna, och vad de gör eller gjort för att få sina överdimensioner. Kanske att de bara stått lite i vägen för den där felriktade dagsljuslampan och fått en enorm skugga som man där på väggen misstagit för något mycket större och värre. Något svart och strukturellt skrynklat, något surrande som ett getingbo bak boddörren man aldrig öppnar för säkerhets skull, trots att det var ett tag sedan man hörde ljudet.
Så kan det faktiskt vara.
För då och då när jag tar mig en närmare titt på sånt jag undvikit, så upptäcker jag att den där skuggan kastats av en liten flicka på kanske fyra år, med tårtkladdiga händer och grädde över kinden, ett glittrande flin på sniskan och håret uppsatt i snoddar med plastäpplen i.
Underligt. Den lilla.
Och jag smeker henne över håret där den ena tofsen är på väg ur snodden, stryker försiktigt bort grädden från hennes kind och bestämmer mig för att vi får tvätta händerna ihop. Hennes små händer i mina större, hon skrattar och tycker att vattnet kittlas men tvålen luktar gott, som rabarber, och jag sköljer de små fingrarna mellan mina tills de intill förväxling är lika rena. Och plötsligt står vi med ljuset rakt uppifrån, bägge två.
Att ha varit på väg. På Arlanda glömde jag ta ur enliterspåsen med småflaskor ur väskan, men det hände absolut ingenting för det. Väskan åkte igenom röntgen och jag gick igenom metalldetektorn, packade in datorn i sitt fodral igen och hann tänka att det är så mycket trixande nuförtiden innan man får åka dit man är på väg. Restriktioner och avklädning, pipande smycken eller byxknappar, den där plastsmekningen över strumpklädda fotsulor. Jag undrar hur ofta de hittar något misstänkt, och jag undrar hur mycket de numera ser genom fingrarna med. Jag hade stickor av metall inkörda i mitt garnnystan, en nagelsax i necessären och både en tub med läppglans och en handkräm liggande fritt i handväskan, och ingendera gav utslag på någon slags skrämselskala. Med rätta, skulle jag väl vilja säga. Jag hade velat se någon försöka kapa ett flygplan med strumpstickor. Flyg mig till Kairo annars… stickar jag ihop dörren till cockpit så att ni inte kommer ut! Sitt still, nu börjar jag!!!! Stickastickasticka frenetiskt med skrämda piloter i bakgrunden som ropar nej, nej, inte garn i dörren! Aaah! Jag flyger vart du vill!! Ja… otäckt.
Att vara framme. Det snöade när jag klev ur planet. Lätt, finkornigt. Här lever människor i månader av mörker varje vinter. Men trots nattmörker på tidig eftermiddag var det ljust när jag kom fram. Snöljust, inutiljust, och utanför dramatiskt mörkgrå kontraster mellan himmel och karg natur. Leende lycka, en axel att vila på och en väg som det inte längre är första gången jag åker. Kaffe i bilen och två olika sorters choklad. Jag har träffat en man som jag tror är en lika stor gottegris som jag. Det säger en hel del.
Att göra en slags hemma. Jag sitter i en soffa som redan börjar kännas välbekant runt kroppen och lyssnar på hans ljud från köket. Igår var jag officiell flickvän för första gången i Nordpolssammanhang och trivdes mycket bra med det, att bli nyfiket tittad på och vänligt emottagen. Snart är det mina vänner som kommer att nyfiket titta på och vänligt ta emot, vi knyter sakta men säkert ihop våra vävar till en och samma.
Jag tänker plötsligt på den gamla myten om nornorna, de tre som satt och vävde människoskeenden med sina händer. Urd, Verdandi och Skuld. Det sägs att de står för det gångna, det varande och det kommande. Eller öde, varða (vardande) och skola (nödvändighet). Deras isländska namn har inget med svenskans skuld eller sanning att göra. Det handlar om tillblivande, och är vare sig gott eller ont, eller kanske snarare bägge delar. Det är det som varit, det som är och det som ska bli alldeles samtidigt.
Nu ska jag försöka övertala min kille att vi ska se på film.
Glöm min mun
alla mina ögon
varje ros som
jag tillät finnas
Glöm också dig
själv havet där
det ligger blått
Glöm det och glöm
och glöm så
att du någonsin
har glömt Sök
sedan upp mitt
ansikte och jag
ska vara ditt ansikte
Christian Gustafson
I kväll, Cullbergbaletten. I morgon, Nordpolen. Det är resdags.
Någon har googlat på ”skådespelare är känsliga” och hamnat här hos mig. Och det är väl med rätta, skulle jag tro. Ibland undrar jag. Är vi en särskild falang människor, vi med våra känslor liggande i ömtåliga små nervbanor på utsidan, eller är egentligen alla lika märkliga och känsliga och sårbara men bara bättre på att dölja det?
Nu var det Skogsrået och jag, med likartad oro på insidan, ett upplindande av ett gammalt osagt från min sida och en identifikation och medkänsla från hennes. Det kändes skönt. Jag tycker sällan hemligheter för något gott med sig, jag vill inte behöva fundera över vem som vet vad av de människor som betyder något. När vi skildes åt kramades vi hårt i ett gathörn och hon kysste min kind med värme. Nästa gång är det hennes tur att linda upp, det har hon redan börjat med, och då är det förmodligen min tur att krama och kyssa på kind.
Det är på ett sätt vackert, det där. Oron som vispar en cirkel i bröstet. Ömtåligheten, de stora känslorna. Och jag vet numera att det inte är farligt. Det finns ju inga tydliga svar på någonting. Det finns bara tydliga beslut och steg man tar. Och allt man kan göra är att fortsätta andas och tänka att det blir bra. Det blir ju alltid bra till slut. Kanske bara på ett annat sätt än man kunde föreställa sig.
Det fanns en glipa i grågardinen i morse, ungefär som när någon säger något allvarligt med ett leende den inte kan hålla tillbaka, och jag började morgonen med en uppriktig, varm bekännelse. Så klev jag av tunnelbanan vid Gamla Stan för att gå upp till Storkyrkoboden och hämta ut biljetter till en kyrkokonsert jag ska ta med Jakob på när han kommer hit. Himlen var nästan blå, det sken igenom lite färg både här och där. November håller på att tappa mörkergreppet.
När jag kom upp till Stortorget insåg jag att julmarknaden redan är på plats. Jag älskar Gamla Stans julmarknad. Det är inte riktigt lika mycket tingeltangel som på så många andra håll, det är mer mat, små burkar med smaksatt honung, underliga norrländska ostar, marsipan, brända mandlar och korvar av alla de slag instoppade i små röda träbodar. Över torget lät en lågmält ren mansröst som sjöng Ave Maria och jag greps av en slags barnslig glädje, kryssade mellan bodarna, smakade på renkorven och skrattade glatt med när en tant vann på tombolan. Tänk, till och med jag åker på det. Snart är det jul, hörni!
Innan igår hade Stockholm fått 3,5 soltimmar i november. Igår fördubblades de. Det var märkvärdigt att vakna på morgonen och se himlen blå, det kändes så ohyggligt länge sedan att det nästan var overkligt och omöjligt att ta till sig. Men man måste försöka, när det bjuds. Det är som en uppriktigt menad, ångerfull ursäkt.
Idag är det grått igen. Så grått att den där ljusa ursäkten nästan är bortglömd. När jag går ut på min vanliga söndagspromenad duggar det sakta, vägen är kladdig av regn och förmultnande löv. Det är så gott som tomt på stigen, folk håller sig inne. Men nere vid vattnet pågår det aktiviteter i båtklubbhuset. De har renoverat bryggan bredvid, och nu är det dags för själva huset att få en uppryckning. Bryggan är full av sågspån och det ligger byggmaterial utanför. När jag går förbi hör jag en mansröst glatt utropa fan, det här blir ju skitbra! Jag undrar vad de gör därinne. Jag är inte medlem i båtklubben.
Ute i vattnet ligger det bara kvar två båtar, alla andra har dragits upp för vintern och paketerats i sina presenningkokonger. På bryggan sitter en lite tufsigt blöt, röd katt. Ur en av båtarna kommer en man i neongult lysande jacka, han säger något vänligt till katten och de närmar sig varandra. Ett litet möte där ute på bryggan, några vänliga ord och en klapp. Ibland behövs inte mer. Jag tror att jag kan förlåta gråheten. Det borde komma fler soltimmar innan året är över.
Hösten 2007 var jag en period i Göteborg, och samtidigt som jag var där var det en utställning på Hasselblad Center som jag blev väldigt tagen av. Jag har alltid tyckt att fotografi är en djupt fascinerande konstart, eftersom den alltid är subjektiv trots att den också är ett yttre öga på en ”objektiv verklighet”. De flesta av de fotografer jag tycker mest om fotar ganska avskalat, gärna i svartvitt, och gärna porträtt. Som Diane Arbus, Walker Evans, eller Sally Mann. Det är någonting med människors ansikten, avskalade från skydd, som alltid har rört mig. Jag har alltid varit en förespråkare för det avskalade, nästan oavsett vilken konstart vi pratar om. Jag vill få komma nära själen utan större förbehåll, har varit ett av mina argument.
Men den här utställningen ställde en hel del av mina förutfattade meningar om ”vad jag tycker om” på huvudet. Utställaren var en amerikansk, nutida fotograf, Gregory Crewdson. Och Crewdsons sätt att fota är i princip på andra sidan det avskalade, han arbetar med att noggrant iscensätta ett fotografi på samma sätt som de flesta arbetar med film. Han skapar en scenografi, en situation och en stämning, och använder gärna skådespelare i dem, skådespelare av högsta kaliber som Julianne Moore och William H. Macy. Fotona han iscensätter har ofta en förtätad stämning av att någonting inte riktigt stämmer i en till synes vanlig omgivning, något är inte som det ska, ett slags vardagliga motiv med en hotfull twist. Vissa är mer uttalat surrealistiska, men fortfarande på en vardaglig hemmabas. Jag gick runt på den där utställningen i timmar, rös och myste, fascinerades, fastnade i funderingar och associationer och kroppsliga reaktioner.
En del av utställningen var en video, där man både fick följa Crewdson på plats med förberedelserna och se hur han arbetade, men där den delen som bet sig fast i mig var en sittande intervju där han berättade om sig själv och sin uppväxt och vad som inspirerat honom till sökandet efter känsla på det här sättet. Han berättade bland annat att hans far var psykolog med mottagning hemma, på våningen under hans pojkrum, och att han under hela sin uppväxt då och då kunde höra ljuden nerifrån utan att någonsin veta riktigt vare sig vad de innebar eller vem de kom från. Han hörde mumlet av röster men kunde inte urskilja vad de sade. Han kunde aldrig vara riktigt säker på om ljuden han hörde var skratt eller gråt, det var bara otydliga signaler om känsla från någon som tillbringade tid ihop med hans far. Och hans far sade aldrig ett ljud, gav aldrig någon ledtråd till vad det var som utspelade sig i det hemliga rummet. Gregory Crewdson blev otroligt fascinerad av betydelsen av hemligheter, och vad som kan hända i rum. Efter att ha hört honom berätta blev det här fotot plötsligt självklart. Det är också ett av hans mest kända.
De här bilderna är så långt ifrån avskalade som man kan komma. Men är det något de har så är det själ, Gregory Crewdson är en av mina absoluta favoritfotografer idag. Det är någonting med hans bilder, hur absurda och måleriska de än kan te sig, som ändå är djupt mänskligt igenkänningsbart. Och jag insåg något nytt om mig själv, nämligen att man aldrig ska vara för säker på ”vad man tycker om”. Ibland kan man bli överraskad av blombladen i sängen.
… medan andra av oss tänker brr, det där ser kallt och blött ut och går med raggsockor i gummistövlar.
Men jag ska inte kasta sten i glashus. När jag var tonåring vägrade jag ha både mössa och vantar, för att det var… citat… ”töntigt”. Dessutom hade jag bara en tunn svart skinnjacka hela vintern. Det var kallt, det var ju det, men jag hade antagligen hellre bitit huvudet av mig själv än erkänt det då. Jag frös inte. Sluta fråga så töntigt.
Och idag sitter jag med raggsockor i gummistövlar. Så är det.
På tunnelbanan var det en tant som tappade balansen och ramlade i rulltrappan. Hennes man åkte vidare eftersom han inte upptäckte det förrän efter en stund, att hans fru låg längst ner i rulltrappans början och inte lyckades få tillbaka balansen. Hennes fötter slog mot varje nytt trappsteg i metall som åkte upp och slog henne ur balans, om och om igen. Till slut var det någon som tryckte på nödstopp och ett par människor som hjälpte tanten upp igen. Då först upptäckte hennes man att hon inte stod två steg bakom honom och tittade förvirrat ner på henne där hon låg. Och hon log. Inte mot honom men mot alla andra, utan att se någon av oss i ögonen. Det gjorde ont i mig att se att hon skämdes över sin klumpighet och försökte släta över den genom att le och le och le. Inte en min som avslöjade ifall det gjorde ont någonstans, det enda hon upprepade var ingen fara, ingen fara och så hennes man som inte märkte att hon ramlat förrän rulltrappan stannade. Hon ropade inte ens till, hon sökte honom inte, hon bara föll och han såg inte att det hände.
Det sved i bröstet när jag klev ut på perrongen, och jag tittade förvirrat upp från backen när en man i min egen ålder sade ursäkta, hej. Så frågade han du, vet du hur man gör en gräddsås? och jag blev tvungen att tänka efter, ställa om, vakna till, innan jag såg honom i hans bruna ögon och sade att det enda som behövs är att vispa ihop sky från köttet, kryddor och grädde och kanske en skvätt vin innan man reder alltihop. Och han log och skakade på huvudet och sade men hur kan man vara säker på att lyckas? Man vill ju inte att madamen ska bli besviken och först då kände jag hur svedan i mitt bröst försvann. Jag gav honom ett litet leende och sade att man nog bara får ta risken att misslyckas, försöka och hoppas på det bästa. Och han skrattade till och sade vad tabbig du är och jag gav honom en liten blinkning innan jag gick vidare, med leendet kvar i mig.
Lova mig en sak. Låt oss alltid gå bredvid varann, inte två steg bakom. Se mig när jag tappar balansen, så lovar jag att se dig och hålla hårt i din hand om du är den som halkar. Hålla i och fortsätta se. Hålla. Se.
Det är ingen idé att fråga hur mycket regn en himmel kan innehålla, dessutom kan det finnas fler himlar än en, så det enda man får göra är att om och om igen ta på sig de ljusblå gummistövlarna, låta håret locka sig fritt när det blir blött, kippa fram längs gatorna och inse att det enda man tänker på är kärlek. Så enkelspårig är man. Och tacksam.
Det är ännu en regnigt tung novemberdag, hantverkare som borrar i porten bredvid och temperaturer som kräver långstrumpor upp över knäna ovanpå strumpbyxorna om man ska ha kjol, men det går bra, det går faktiskt bättre och bättre. Jag har fikat med Mulholland på Gamla Enskede Bageri, druckit ”retrokaffe” (hm, helt enkelt vanligt hederligt bryggkaffe) ätit smörgås och ljuvliga bullar, och vi har pratat om de olika liven. Vårt gemensamma frilansliv som går tyngre än någonsin förr, spekulerat kring kulturlivet, pratat om kärleksliv i allmänhet och mitt alldeles nya i synnerhet, och mitt i det samtalet fick Mulholland ett sms om att ett par vänner till henne ger upp sitt gemensamma liv, att de ska skilja sig. Liv. Det är ganska märkligt. Man är hela tiden mitt i det, äter bröd med fantastisk skorpa och blandar det tunga med det lätta, det söta med det syrliga, det gamla med det nya. Det är ett ständigt blandande.
Hemma igen tänker jag på Boggle, jag vet inte varför, men jag minns plötsligt en eftermiddag när jag var tonåring, en precis sådan här eftermiddag med grå himlar och småfall till regn. Vi satt runt Addes föräldrars köksbord och han föreslog Boggle. Och Johan hade aldrig spelat det förut, varpå Adde förklarade reglerna, att det gäller att hitta så många ord som möjligt av bokstäver som gränsar till varann. Och utan att ändra en min lade han till ”och för var femte ord du kommer på, ska du säga Boggle högt och ljudligt.” Ingen av oss andra protesterade mot den extraregeln utan nickade bara. Så började vi spela första omgången, och tittade inte på varann medan Johan glatt och nöjd med sig själv med jämna mellanrum utbrast: ”Boggle! … hehe, Boggle! … Boggle!” Och inte förrän han insåg att han var den ende runt hela bordet som använde sig av utropet och frågade ”ursäkta, men är jag ett geni på det här spelet eller har ni lurat mig?” så skrattade vi alla högt. Jag minns regnet mot rutan, jag minns duken på bordet, jag minns Johans min när han upptäckte skämtet. Jag undrar var de finns numera, de gamla vännerna, tonåringarna som numera närmar sig fyrtio, vilket liv de lever. Vilka delar av deras liv det då och då blandas in minnen av mig i. Om de minns mig i november.
Det är som att alla november ibland existerar samtidigt, också de som kommer att komma, som jag ännu inte minns. Ibland flyter de in i varandra och blir förvillande lika nu.
Marielle Anderberg hatar fredagar. Det är något som har smugit sig på de senaste månaderna, sedan Patrik – mannen hon tills så sent som för ett halvår sedan trodde att hon skulle skaffa barn med – drog handen genom det bakåtslickade håret och talade om att han i stället för henne tänkte resa iväg med receptionisten på företaget där han precis hade vunnit kvartalets bonus. De hade pratat länge om den där bonusen, medan Patrik jobbade en väldig massa övertid hade de bägge sett fram emot resan han skulle vinna om han lyckades sälja fler telekomabonnemang än de andra på avdelningen. All den där övertiden lönade sig förstås. Utöver att han lyckades sälja flest abonnemang lyckades han också bli den som flirtade in sig hos den nya, 23-åriga receptionisten med silikonbröst. Marielle är övertygad om att det måste vara silikonbröst, ingen, inte ens en 23-åring, har tuttar som står ut av sig själv på det där sättet. De senaste månaderna har Marielle börjat känna sig som en pojke, med den långa, kantiga, rangliga kroppen, och hon har börjat hata fredagar. Dagarna när alla de andra på jobbet vill sluta tidigare och har planer. De har fredagsmys på kvällen med sina partners och barn, äter extragott framför tv:n och ligger med varann när barnen somnat. Eller så är de 23 år och har träffat en äldre kille som gör allt han kan för att hänga med ut på alla klubbar och betalar alla deras drinkar. Marielle däremot har fastnat mitt emellan. Klubblivet är över för hennes del, hon vill vidare. Hon trodde att hon hade sitt på det torra, att hon var på väg. Hon har fyllt 31 år och hon har alltid vetat att hon skulle ha sitt första barn innan 30. Men så blev det inte så bara, det var så mycket som skulle göras först, och i stället för att gå hem till Patrik och planera den gemensamma resan där de ska försöka göra barn är Marielle den som redan efter lunch låser och stänger sjukgymnastikmottagningen eftersom patienterna heller inte är pigga på att komma på fredagseftermiddagar, och bestämmer sig för att hon ska ha ett slags eget fredagsmys, kanske baka något och hyra en film. Det är det minst patetiska hon kan komma på i sin ensamhet. Hon hatar fredagar.
Marielle vill inte erkänna det för sig själv, men kanske att hon egentligen sörjer den uteblivna resan mer än hon sörjer Patrik. Egentligen var det ju inte mycket de hade gemensamt mer än den där viljan att se världen. Marielle har alltid längtat efter det där långt borta, den där andra världen där värmen ska göra om henne till något annat, till en fri kvinna med långt svepande hår och brunbränd hud. Att hennes hår aldrig lyckats växa längre än till axlarna skulle liksom försvinna om det var tropisk värme, att hennes fräkniga hud inte tål sol skulle heller inte vara något problem. Hon längtar efter Kuba, efter Maldiverna, efter Hawaii, och framför allt – efter Bali. Det är någonting med Bali, bara namnet har alltid fascinerat henne. Kritvita stränder och vänliga människor. Hon föreställer sig att människor är vänliga i värmen, att ingen har ont någonstans, vare sig inuti eller utanpå. Hon är så trött på mänsklig smärta. På pensionärer med opererade höftkulor och bilolyckor som resulterat i benproteser som ska tränas in. Hon har en känsla av att inget av det existerar på Bali, att det bara är sand, sol, exotiska frukter och vänliga varma människor.
Inne på butiken ser hon att de har ett erbjudande på vinteräpplen, bara tio kronor kilot. En äppelpaj med vaniljsås kanske. Ja, varför inte. Hon fyller en påse och går mållöst vidare genom butiken, funderar över om det är något annat hon vill ha. Ja, vaniljsås, förstås. Färdig eller på påse? Spelar det egentligen någon roll?
En man står och stirrar koncentrerat framför sig ut över såshyllan utan att egentligen verka titta på något. Han har välkammat hår, men mitt på huvudet står det upp en liten enveten tott som spretat iväg ur frisyren. Hon ler lite, tänker flyktigt att den där lilla totten säkert irriterar honom på morgnarna, han ser prydlig ut och vill säkert inte ha några virvlar på huvudet som stretar iväg på det där viset. Hon bestämmer sig för färdig vaniljsås och går mot kyldisken. Den är slut. Hon rycker på axlarna och tänker att hon säkert har lite glass kvar i frysen, det går bra det med.
Framme vid kassan ser hon den. Rubriken. Vackra Bali – vi visar dig stränderna! ropar den ut i gult så att det ekar över halva butiken. Marielle stannar till och andas häftigt ut. Det är ett tecken. Det måste vara ett tecken. Än sedan om Patrik och hans silikontuttar åker till Egypten i februari, det är ju inte dit hon vill. Det är ju inte det. Hon plockar ner tidningen, 49:50, den glatta framsidan har djupturkos vatten med fiskar under texten och bränner under fingertopparna. Världen ligger kvar där ute, den gör ju det. Hon ställer sig i kön till kassan och nickar till fru Lundbäck (nytt knä, fortfarande lite stel, tisdagar) som precis är klar med sin fredagshandling och ska hem till sin lille skinntorre gubbe (hjärtoperation för två år sedan, sur typ, torsdagar varannan vecka). Marielle lägger sina äpplen på rullbandet och tidningen bakom, önskar att hon var på väg till någon, någon annanstans än hem. Hon hatar verkligen fredagar.
Del 1: Suziluz får ett papper i brevlådan om att det i fastighetens regi ska installeras bredband i alla lägenhetens rum. Jobbet ska utföras på torsdagen den 12:e november. Ok, tänker Suziluz och lägger pappret åt sidan på köksbordet. Har annat i tankarna, till exempel att åka till Oslo.
Del 2: På flygbussen hem från Arlanda ringer Suziluz’ mobiltelefon. En man talar om att den där bredbandsinstallationen på fredag är ändrad. Fredag? säger Suziluz. Jag trodde det var torsdag? Mannen blir tyst, säger sedan: Nej, det har vi ju ändrat på, fast det är därför jag ringer. Vi vill ändra tillbaka till torsdag. Ok, säger Suziluz. Har annat i tankarna, är på väg hem från Oslo.
Del 3: Suziluz tittar närmare på pappret med information i köket. Där står att installationen ska utföras någon gång under dagen mellan 08-17. Var hemma så att du kan ta emot hantverkarna. I nio timmar? tänker Suziluz förvånat och letar på pappret efter en mer specifik tidsbokning. Men nej. Det är faktiskt precis vad de menar. Att någon gång under 9 timmars arbetsdag kommer det att komma en hantverkare och då bör man vara hemma och ta emot. Att man kanske hade kunnat ha ett jobb eller någon slags liv tar de ingen hänsyn till. Ok, tänker Suziluz. Har annat i tankarna.
Del 4: Suziluz sover fortfarande när det ringer på dörren. Studsar upp och drar på sig kläder, och öppnar dörren för en – ta-daa – hantverkare som börjar kånka in stege, lister och olika maskiner. Efter att ha släppt in honom stapplar Suziluz tillbaka in i sovrummet och tittar på klockan. 07.38. De nio timmarna kanske inte räcker till för det stora arbetet? Ok, tänker Suziluz. Är för trött för att ha annat i tankarna.
Del 5: Suziluz halvligger obekvämt framför datorn medan hantverkaren knarrar upp och ner på sin stege och borrar upp ett helt system med lister i hallen. Borrmaskin och skruvdragare. Brr, frr, drr. En liten huvudvärk pickar envetet över vänster ögonbryn. Ok, tänker Suziluz. Undrar hur länge de håller på. Man kanske ska vara tacksam att de var så tidiga, då slipper jag sitta och vänta på dem hela dagen. Men det hade varit fint att få sova lite till, det hade det. Tittar på klockan. 08.25 nu. Brr, frr, drr.
Adepten söker Teaterhögskolan med det arbete vi har gjort tillsammans. Jag har suttit som en ängslig hönsmamma och väntat på hennes telefonsamtal med uppföljningen på hur det gått. Så ringde hon, fortfarande lite efterdarrig, beskrev situationen och sig själv i den, och till min stora glädje (jag lät undslippa mig flera högljudda hihi!!!) var hon nöjd, känner själv att hon gjort vad hon kunde. Nu är det bara att vänta på svaret. Det ligger utanför hennes händer nu, eller mina. Vad vi kan göra är att träffas och fika lite, bara för att och för att vi har haft det fint ihop. Men jag skulle, helt inofficiellt, bli väldigt förvånad om hon inte kommer vidare till nästa steg i sökningarna. Det är en begåvad ung dam det där, som dessutom kanske för första gången i sitt teaterliv vågat satsa fullt ut utan ursäkter, trots rädslan.
På sätt och vis är det en hel del i livet som fungerar på ungefär samma sätt, är det inte? Att det allt som oftast handlar om att sluta gardera sig, sluta stå med ena foten utanför för att det ska göra mindre ont om man misslyckas. Jodå, det handlar också om att göra grovjobbet, förbereda sig med allt man kan, ta reda på fakta och värdera dem, anstränga sig för att förstå och utveckla, se till att ge sig så goda förutsättningar som möjligt, visst gör det det, men…
till slut är det som med fåglarna, de lär sig aldrig flyga om de inte bara till slut utan mer eftertanke kastar sig ut ur boet, och den där känslan, mitt i fallet, på väg ner mot hård mark och man vet inte om man kan, om vingarna är färdigvuxna och håller eller om man kommer att dö, det enda man kan göra är att hoppa och hoppas att man lyfter hoppa och hoppas hoppa och hopp-
Åh, mitt hjärta jublar, det känns som att det sjunger i bröstet!
