Innan igår hade Stockholm fått 3,5 soltimmar i november. Igår fördubblades de. Det var märkvärdigt att vakna på morgonen och se himlen blå, det kändes så ohyggligt länge sedan att det nästan var overkligt och omöjligt att ta till sig. Men man måste försöka, när det bjuds. Det är som en uppriktigt menad, ångerfull ursäkt.

Idag är det grått igen. Så grått att den där ljusa ursäkten nästan är bortglömd. När jag går ut på min vanliga söndagspromenad duggar det sakta, vägen är kladdig av regn och förmultnande löv. Det är så gott som tomt på stigen, folk håller sig inne. Men nere vid vattnet pågår det aktiviteter i båtklubbhuset. De har renoverat bryggan bredvid, och nu är det dags för själva huset att få en uppryckning. Bryggan är full av sågspån och det ligger byggmaterial utanför. När jag går förbi hör jag en mansröst glatt utropa fan, det här blir ju skitbra! Jag undrar vad de gör därinne. Jag är inte medlem i båtklubben.

Ute i vattnet ligger det bara kvar två båtar, alla andra har dragits upp för vintern och paketerats i sina presenningkokonger. På bryggan sitter en lite tufsigt blöt, röd katt. Ur en av båtarna kommer en man i neongult lysande jacka, han säger något vänligt till katten och de närmar sig varandra. Ett litet möte där ute på bryggan, några vänliga ord och en klapp. Ibland behövs inte mer. Jag tror att jag kan förlåta gråheten. Det borde komma fler soltimmar innan året är över.