Det fanns en glipa i grågardinen i morse, ungefär som när någon säger något allvarligt med ett leende den inte kan hålla tillbaka, och jag började morgonen med en uppriktig, varm bekännelse. Så klev jag av tunnelbanan vid Gamla Stan för att gå upp till Storkyrkoboden och hämta ut biljetter till en kyrkokonsert jag ska ta med Jakob på när han kommer hit. Himlen var nästan blå, det sken igenom lite färg både här och där. November håller på att tappa mörkergreppet.

När jag kom upp till Stortorget insåg jag att julmarknaden redan är på plats. Jag älskar Gamla Stans julmarknad. Det är inte riktigt lika mycket tingeltangel som på så många andra håll, det är mer mat, små burkar med smaksatt honung, underliga norrländska ostar, marsipan, brända mandlar och korvar av alla de slag instoppade i små röda träbodar. Över torget lät en lågmält ren mansröst som sjöng Ave Maria och jag greps av en slags barnslig glädje, kryssade mellan bodarna, smakade på renkorven och skrattade glatt med när en tant vann på tombolan. Tänk, till och med jag åker på det. Snart är det jul, hörni!