Någon har googlat på “skådespelare är känsliga” och hamnat här hos mig. Och det är väl med rätta, skulle jag tro. Ibland undrar jag. Är vi en särskild falang människor, vi med våra känslor liggande i ömtåliga små nervbanor på utsidan, eller är egentligen alla lika märkliga och känsliga och sårbara men bara bättre på att dölja det?
Nu var det Skogsrået och jag, med likartad oro på insidan, ett upplindande av ett gammalt osagt från min sida och en identifikation och medkänsla från hennes. Det kändes skönt. Jag tycker sällan hemligheter för något gott med sig, jag vill inte behöva fundera över vem som vet vad av de människor som betyder något. När vi skildes åt kramades vi hårt i ett gathörn och hon kysste min kind med värme. Nästa gång är det hennes tur att linda upp, det har hon redan börjat med, och då är det förmodligen min tur att krama och kyssa på kind.
Det är på ett sätt vackert, det där. Oron som vispar en cirkel i bröstet. Ömtåligheten, de stora känslorna. Och jag vet numera att det inte är farligt. Det finns ju inga tydliga svar på någonting. Det finns bara tydliga beslut och steg man tar. Och allt man kan göra är att fortsätta andas och tänka att det blir bra. Det blir ju alltid bra till slut. Kanske bara på ett annat sätt än man kunde föreställa sig.
november 24, 2009 at 11:02 e m
Min yogalärare ger ibland dråpliga exempel på hur det låter och ser ut när hon undervisar på teatern, jämfört med när hon undervisar oss andra som inte är vana att känna efter och uttrycka våra känslor hela tiden.
Kanske blir man aningen känsligare av att hela tiden gräva i sina känslor.
Men vad är det annat än känslor när en tysk-amerikansk professors film hänger upp sig när han är inbjuden talare på den prestigefyllda konferensen och han sarkastiskt muttrar att det skulle minsann inte ha hänt om han hade använt sin egen dator och åt IT-assistenten som kommer för sent för att hjälpa till fräser att det här klarar jag själv och du har varit till stor nyttta tack så mycket. Det är omvandlade känslor och undantryckta känslor och förlupna känslor, men nog förbannat är det känslor.
Och världen tillsammans med de människor som vet vad de känner och uttrycker just det är en enklare och behagligare plats att vistas på än den tillsammans med människor som inte vet vad de känner och som uttrycker vad som helst.
november 24, 2009 at 11:12 e m
annannan – right on!
“Är vi en särskild falang människor, vi med våra känslor liggande i ömtåliga små nervbanor på utsidan, eller är egentligen alla lika märkliga och känsliga och sårbara men bara bättre på att dölja det?”
Det är väl tillåtet/uppmuntrat/idealt för er att ha det så, och ni har fått träning i det. Jag tror inte ni är andra sorters människor, faktiskt, även om det ni gör känns helt otänkbart för mig att göra.
november 24, 2009 at 11:17 e m
Och nu skulle jag spontanprotestera mot “bättre på att dölja det”, och hävda att det är sämre att dölja det. Men det är inte sant. För ibland ÄR det faktiskt bättre att dölja det. Ofta förutsätter en situation med tydligt utlevda och/eller verbaliserade känslor att det bara är en liten del av församlingen som står för dem, för det finns inte tid och luft nog för alla att göra det. I bästa fall turas man om, så att det jämnar ut sig i längden.
november 25, 2009 at 10:31 f m
Sötefjupp.
november 25, 2009 at 11:21 f m
Jag skriver med emfas under på dina tankar, m!
Och tillägger att det ju även i vårt skrå finns folk som inte vet vad de känner och uttrycker vad som helst – och då med någon sorts sanktionerad, yrkesrelaterad, självpåtagen “rättighet” att bete sig som ett as.
Hate the mofos.
november 25, 2009 at 4:13 e m
Da blir jeg bekymret for oss journalister. Vi er pr definisjon harde, kalde og objektivt virkelighetsbeskrivende.
november 25, 2009 at 6:51 e m
Tydliga beslut och steg man tar. Ja. Eg held på å ta eit slikt. Eit langt eit. Skrekk og glede i same steg. Og ein stor, stor lengt.
november 26, 2009 at 2:56 e m
Jacob: “objektivt verklighetsbeskrivande”??? på allvar? Eller skojar du?
Hårda och kalla, en del kanske. men resten av vad du sa???
november 26, 2009 at 5:21 e m
Annannan: Jag håller fullkomligt med dig. Och säger som Huskorset – det finns gott om miffon som inte har en aning om vad de känner och uttrycker vad som helst i vår värld också. Det jag egentligen undrar är nog om vi är en särskild falang människor vars känslor är mer ostyrliga, och att det är därför vi väljer ett jobb där de får fluffa ut i all sin frihet. Och så funderar jag på det där med vilken VIKT man lägger vid sina känslor. På gott och ont, då.
m: Håller med. Jag önskar ofta att jag var bättre på att dölja det jag känner. Jag har noll pokerfejs, och det är inte alltid bra.
Lilla Blå: Pussegull.
Huskorset: Yep. Uppför er som folk, mofos.
Jakob: Eh… 2 kilo chipskrydda. Jag säger bara det. Objektivt som tusan. Vi ses i morgon, baby.
Alt godt: De stora stegen. Skrämmande och härligt alldeles samtidigt. Kram på dig, det kommer att bli bra. Bara på ett annat sätt än du trodde förr.
Andningskutym: Allvar och skoj är förbluffande nära varann ibland…