Att ha varit på väg. På Arlanda glömde jag ta ur enliterspåsen med småflaskor ur väskan, men det hände absolut ingenting för det. Väskan åkte igenom röntgen och jag gick igenom metalldetektorn, packade in datorn i sitt fodral igen och hann tänka att det är så mycket trixande nuförtiden innan man får åka dit man är på väg. Restriktioner och avklädning, pipande smycken eller byxknappar, den där plastsmekningen över strumpklädda fotsulor. Jag undrar hur ofta de hittar något misstänkt, och jag undrar hur mycket de numera ser genom fingrarna med. Jag hade stickor av metall inkörda i mitt garnnystan, en nagelsax i necessären och både en tub med läppglans och en handkräm liggande fritt i handväskan, och ingendera gav utslag på någon slags skrämselskala. Med rätta, skulle jag väl vilja säga. Jag hade velat se någon försöka kapa ett flygplan med strumpstickor. Flyg mig till Kairo annars… stickar jag ihop dörren till cockpit så att ni inte kommer ut! Sitt still, nu börjar jag!!!! Stickastickasticka frenetiskt med skrämda piloter i bakgrunden som ropar nej, nej, inte garn i dörren! Aaah! Jag flyger vart du vill!! Ja… otäckt.

Att vara framme. Det snöade när jag klev ur planet. Lätt, finkornigt. Här lever människor i månader av mörker varje vinter. Men trots nattmörker på tidig eftermiddag var det ljust när jag kom fram. Snöljust, inutiljust, och utanför dramatiskt mörkgrå kontraster mellan himmel och karg natur. Leende lycka, en axel att vila på och en väg som det inte längre är första gången jag åker. Kaffe i bilen och två olika sorters choklad. Jag har träffat en man som jag tror är en lika stor gottegris som jag. Det säger en hel del.

Att göra en slags hemma. Jag sitter i en soffa som redan börjar kännas välbekant runt kroppen och lyssnar på hans ljud från köket. Igår var jag officiell flickvän för första gången i Nordpolssammanhang och trivdes mycket bra med det, att bli nyfiket tittad på och vänligt emottagen. Snart är det mina vänner som kommer att nyfiket titta på och vänligt ta emot, vi knyter sakta men säkert ihop våra vävar till en och samma.

Jag tänker plötsligt på den gamla myten om nornorna, de tre som satt och vävde människoskeenden med sina händer. Urd, Verdandi och Skuld. Det sägs att de står för det gångna, det varande och det kommande.  Eller öde, varða (vardande) och skola (nödvändighet). Deras isländska namn har inget med svenskans skuld eller sanning att göra. Det handlar om tillblivande, och är vare sig gott eller ont, eller kanske snarare bägge delar. Det är det som varit, det som är och det som ska bli alldeles samtidigt.

Nu ska jag försöka övertala min kille att vi ska se på film.