Ibland tänker jag på rädslorna, och vad de gör eller gjort för att få sina överdimensioner. Kanske att de bara stått lite i vägen för den där felriktade dagsljuslampan och fått en enorm skugga som man där på väggen misstagit för något mycket större och värre. Något svart och strukturellt skrynklat, något surrande som ett getingbo bak boddörren man aldrig öppnar för säkerhets skull, trots att det var ett tag sedan man hörde ljudet.

Så kan det faktiskt vara.

För då och då när jag tar mig en närmare titt på sånt jag undvikit, så upptäcker jag att den där skuggan kastats av en liten flicka på kanske fyra år, med tårtkladdiga händer och grädde över kinden, ett glittrande flin på sniskan och håret uppsatt i snoddar med plastäpplen i.

Underligt. Den lilla.

Och jag smeker henne över håret där den ena tofsen är på väg ur snodden, stryker försiktigt bort grädden från hennes kind och bestämmer mig för att vi får tvätta händerna ihop. Hennes små händer i mina större, hon skrattar och tycker att vattnet kittlas men tvålen luktar gott, som rabarber, och jag sköljer de små fingrarna mellan mina tills de intill förväxling är lika rena. Och plötsligt står vi med ljuset rakt uppifrån, bägge två.