Suziluz – med ögon känsliga för grönt

Jodå. Jag tillhör den där falangen människor som har kraftig julångest, men utan att blinka tycker att nyåret är hoppfullt, en punktsättning för något gammalt och en markör att det börjar nytt. Trots att tiden går jämnt och stadigt framåt tycker jag om dem, markeringarna. Och nu är det dags för en helt ny dekad av nyårsaftnar, alltså tänkte jag att ni ska få ta del av mina gamla. Enjoy!

2000: Hade sedan länge tröttnat på hetsen om Y2K och att allt datormässigt skulle explodera, så Revisorn och jag bojkottade storstan och firade nyårsafton hos hans föräldrar i Lilla Staden. Det var kallt och snöigt, futtigt fattiga fyrverkerier, Revisorn sköt nästan av sig ena örat med en konstig snedraket och Pappa Depp fyllde mig ordentligt med Strega och konjak tills jag somnade i ett soffhörn.

2001: Första gången under mitt och Revisorns förhållande som vi firade nyåret på varsitt håll. Jag minns inte ens var han var, men jag var på stor fest vid Slussen, blev alldeles för full, ramlade ner på värdparets dubbelsäng och avbröt något som måste ha varit ett privat samtal eftersom jag genast lämnades att ligga där ensam och fascinerat titta på hur rummet snurrade snett åt höger. Pratade högt med mig själv. Såg någon slags VM i fyrverkeri som var helt absurt. Åkte hem vid halvfemhugget och pratade glatt och intensivt med en indiepopparkille på tunnelbanan som blev väldigt förvånad när han inte fick följa med hem.

2002: Mitt första nyår som singel efter långt förhållande. Jag var på stor fest på Kungsholmen, ca 30 bögar, en tjej med pojkvän och jag. Hade kjol med slits. Dansade sönder mina skor. Dansade mycket med en bedårande söt bög som pratade om att det var svårt att veta när man egentligen var pojkvänner och jag sjöng med Whitney Houston högt i hans öra. Fick beröm för min sångröst. Drack Bollinger som dansbögen haft med, gömde min Freixenet bakom en påse. Gick hem eftersom bussarna verkade ha slutat gå och kunde nästan inte skala av de fastfrusna nylonstumporna från mina lår när jag kommit in, minns det som ca 43 minusgrader. Det stämmer antagligen inte.

2003: Jobbade. Var grinig över det. Spelade extremt populär föreställning, fick ett glas champagne av teatern efteråt. Dålig tröst, men så är det att vara teaterpatrask. Träffade ett par vänner efter och åt sushi.

2004: Repris på året innan, bara annan föreställning på annan teater.

2005: Middag med Mimsan och Skrattande Tyskan. Åt och drack massor av gott, lade tarotstjärnor på varann inför det nya året, var ganska less på att vara singlar allihop, pratade om den illustra och gäckande kärleken, sex och de män vi just då var besvikna på. Skrattade mycket, med längtande magar.

2006: Jobbade, igen. Middag på tumanhand med Låtsasbrorsan hos honom efter jobb. Bägge ganska trötta, jag hade alltså spelat matiné och han var inne i den totalgalna vårdnadstvisten med exfru. Blev för första gången fulla ihop, mest för att ingen av oss hade riktig motståndskraft. 

2007: Repris med dålig start och trevlig uppföljning. Började med matiné, fick en kraftig laktosintoleransreaktion eftersom teatern den här gången inte bara bjöd på ett glas champagne efter utan också en massa ostar och jag aldrig har kunnat säga nej till en Gruyère. Mådde som en duschad katt. Åkte sedan ut till Bästisen på middag med vänner, åt massor av god vegetarisk mat och uppfann en lek efteråt som vi döpte till Stepping Stone och anordnade turnering i. Toppkväll!

2008: Fyrarätters middag hos Mimsan och Rollo med vänner. Jag hade med mig förrätten. Extremt god och vällagad mat, goda viner, bra prat och skratt och fyrverkerier nere på bryggan i Hammarby Sjöstad. Dansade i strumpfötter och veckad kjol på deras kala trägolv, lyckades åka kollektivt hem. Succé.

2009: Skulle ha firat nyåret hos Bästisen men det föll på att hon blev sjuk. Orkade inte tänka om utan stannade hemma ensam och var faktiskt rätt tillfreds med det. Fick sedan höra att Bildredaktören med man hade suttit halva natten på akuten med sjukt barn, så det var väl helt enkelt nyåret det var bra att vi inte försökte fira.

2010: Maten står i ugnen påpassad av pojkvän, vän håller på att plocka av sig långkalsongerna, första året som inte-längre-singel på länge. Handlade ett oprövat boxvin, fick visa leg på systemet, och när jag gjorde det tittade killen i kassan upp på mig och sade bara ”imponerande”.

Nu kör vi, vänner! Ut med det gamla, in med det nya! Och må 2010 bli ett fantastiskt år. Dansa, vänner, dansa!

Det hände någonting med den på flygplanet, det var någonting som brast och allt bläcket hamnade på mina händer innan jag hann riktigt se att något var fel, jag gned hjälplöst ut svärtan över fingrarna och flygvärdinnan gav mig både pappersnäsdukar och tvättlappar som luktade citron men de där fläckarna försvann inte på dagar, de satt där som de oskrivna ord de var i mina handflator.

Efter det hände det något med pennan, det var som att något i den satt i vägen, det fanns ett stopp. Som en torr skarv i orden, en ovilja att bli satt på pränt. Efter fåfänga försök att skölja spetsen ren skruvade jag ikväll isär pennan och lade översta halvan i ett glas vatten, såg det intorkade bläcket sprida sig som lila fingrar genom det klara vattnet, lät den vila, torkade den, satte i ny patron, började om.

Kanske kan man ibland bara skölja bort en gammal spärr utan att fundera mer på det. Kanske. Bläcket flyter lättare nu igen.

Min mamma har stickat sockor i julklapp både till mig och Jakob. Likadant garn, olika storlekar. Tänk det. Eller kanske, tänk inte. Känn. Låt den gamla spärren sköljas bort och fötterna bli varma.

Kjolen jag provar får mig att se ut lite som en kåt sekreterare från 40-talet, och faktum är att det är en look jag verkligen gillar, utöver det uppenbara gillandet i att den är så nedsatt så nedsatt i pris att butiken nästan kastar den efter mig med något desperat i blicken. Ta den, ta den bara! vrålar butiken som en neurotiskt viftande fransyska, och vad ska man göra, det är dumt att reta upp såna, så den får följa med mig hem och det märks nästan ingen skillnad alls i plånboken.

Sergels torg är tömt på julmarknadsstånd, inga mer nyfriterade munkar eller glaserade äpplen, och nu är de tillbaka, de där stackars påträngande ungdomarna med pärmar i händerna som vill att man ska byta telefonabonnemang eller bli medlem någonstans. Jag minns inte hur många år sedan det är Maria dog, den gamla damen som varje dag satt mitt på torget och spelade och sjöng kristna sånger. Hennes man brukade komma ner till henne med mackor och kaffe och hon brukade ge mackorna till missbrukarna. Det fanns de som tyckte att hon var skrattretande, den gamla damen som sjöng ljust och darrigt om pärleportar och guds härlighet. Själv tänker jag att hon måste ha varit en av de envisaste människor jag kommer att ha sett i mitt liv. Jag tänker det med beundran och en lätt sveda i bröstkorgen.

En kvinna framför mig på tunnelbanan hem är helt klädd i svart från topp till tå. Hon har nya, blänkade svarta näbbstövlar och pratar högljutt i sin mobil om den första julen med hans familj, där allting var helt annorlunda än hos hennes. Färdigköpt gröt till exempel, men hans mamma var liksom inte stressad heller. Jag kan inte riktigt höra om hon tycker att det är en bra eller dålig sak. Det låter som att hon själv inte vet det riktigt.

Igår var det en dam på Blå Porten som klagade på att kakorna var för stora.

När jag är hemma igen och sätter på mig kåt-sekreterarkjolen för att visa upp mig för Jakob tycker jag mycket om hans blick.

Och vi går på bio och ser Jane Campions nya, ”Bright star”, och jag är lite ömtålig idag när det är jul och allt är bra och så så jag rörs och gråter både när det är vackert och när det är sorgligt, och det är mycket av bägge delar så jag gråter stillsamt genom stora delar av filmen, och hans hand mot min är varm och varmare än mina läppar och jag vet, jag vet det, jag vet att jag är fel för det här århundradet, jag är som de gamla århundradena, jag är så allvarlig och naiv, jag är som stackars lungsjuke Keats som ser kärleken som något heligt som man inte får vara ovarsam med, man får aldrig vara ovarsam med kärlek, och hans hand är varm och varsam mot mina läppar och jag är nog allvarligare än jag borde, kanske, men vissa dagar är bara allvarliga och rädda och man behöver den där varma handen varsamt runt sitt hjärta, hållande mjukt och fast, hållande fast.

Den vackraste bilden i filmen är en där man inte ens ser deras ansikten.

Och första gången jag gråter är det för att Keats läser dikt vid matbordet. Och han är så allvarlig, med hjärtat på utsidan, det lilla naiva fågelhjärtat.

When I have fears that I may cease to be
    Before my pen has glean’d my teeming brain,
Before high-piled books, in charactery,
    Hold like rich garners the full ripen’d grain;
When I behold, upon the night’s starr’d face,
    Huge cloudy symbols of a high romance,
And think that I may never live to trace
    Their shadows, with the magic hand of chance;
And when I feel, fair creature of an hour,
    That I shall never look upon thee more,
Never have relish in the faery power
    Of unreflecting love;–then on the shore
Of the wide world I stand alone, and think
Till love and fame to nothingness do sink.

Det är klart, det kanske hade kunnat bli alldeles för sockersmetigt sött om allting hade varit sådär nästan… perfekt. Alltså har jag dragit på mig en julförkylning, en sån där med hosta nere i lungorna, för att ge lite realistisk krydda åt det hela. Och det får väl vara helt ok det, med en nypa salt.

Annars är det nämligen sådär nästan… perfekt. Fri andning. Ingen stress över huvud taget. Godiset är gott, frukosten äten i sängen, vackert inslagna julklappar under granen (och en och annan julklapp av sorten man inte kan slå in, ja… hehe. Den sorten är mycket, mycket populär.) och förresten, granen. Den är både lagom stor, tät och jämn och doftar gudomligt. Glöggen väntar på att knäckas öppen, himlen är faktiskt blå mot snön och i backen utanför åks det pulka och snowracer. Lite sentimentalitet och eftertanke får också plats, helger är väl någon slags bokslut för många av oss, men det här är första året på länge jag har någon att andas i takt med medan jag tänker och känner. Du håller min hand. Jag håller din.

Dags för duschen. Senare ska vi titta på Rainer Hartlebs fjärde film om Jordbro. Men först ska jag ut och parkera om bilen så att vi inte får en julparkeringsbot. Vissa klappar kan man ju försöka undvika.

God jul på er!

Snart går jag hemifrån. Idag har vi en sådan där härlig 14-timmars arbetsdag. Jag kommer antagligen inte att vara hemma igen förrän efter 23. Och det är slitsamt, koncentrationskrävande, huvudvärksframkallande, ont-i-ryggen-igt, svettigt och kanske till och med lite irriterat då och då – men alldeles, alldeles underbart. Jag har saknat att jobba, helt enkelt, och det känns finfint.

Jag jobbar bland annat med en ljuvlig tjej på 18 år, en barnskådis som håller på att växa upp. Hon är imponerande, tycker jag, begåvad och fokuserad. Vi trivs ihop, pratar mycket medan vi väntar på våra scener och jag hinner inse någonstans mitt i samtalet att jag för det första är nästan dubbelt så gammal som hon, och för det andra har jobbat sedan jag själv var i hennes ålder. Jösses. Underlig insikt.

Och utanför studion faller och faller det mer och mer snö, lindar in alltihop i mjukhet, det är lite som att flyga ovan moln när man tittar på det.

Det kanske inte blir så jättemycket skrivet på ett par dagar. Jag har nämligen fått ett litet filmjobb som ska utföras i några dagar här framöver. Nämen va! utropar nu den som hängt med ett tag. Det var väl på tiden! Grattis! Och ja, det är kul som attan. Det är en typ av projekt jag aldrig gjort förr, med en för mig helt ny regissör och nya kollegor, till och med ett produktionsbolag jag aldrig haft kontakt med tidigare vilket innebär att jag inte har den blekaste aning om varför just jag har fått det. Men det är väl bara att tacka och ta emot, jag är väldigt glad och det ska bli fint att stretcha skådespelartarmen lite.

Det är väl sånt som kallas julklapp, va?

Håll en tumme för mig, folkens!

När jag vaknade till det snövita landskapet och flera minusgrader vaknar det i mig, som alltid, ett hopp om den vita julen, Bing Crosby och Frank Sinatra, blänkande glasyräpplen och knasterbrasor, stämsång och julgröt och frid. Jag vet inte varifrån det kommer, kanske tv, ja kanske det, för i min familj har det ju aldrig funnits något av dem. Glaserade äpplen har jag bara sett på julmarknader, jag har aldrig haft öppen spis och mina föräldrar kunde inte engelska så någon white christmas var det aldrig tal om. Men allt finns där som en möjlighet, nu kommer det igen, hoppet, och närmare än någonsin. Jag minns inte ens när vi hade en vit jul i Stockholm sist. När var det den där tonårskillen fick en istapp i huvudet och dog? Nej, vänta. Stopp. Rewind. Jag minns inte ens när vi hade en vit jul i Stockholm sist. 2002, kanske?

Hela dagen har det snöat, utan uppehåll, samtidigt mjukt och vasst, precis som snö ska vara. Jag går som ett barn med munnen öppen och fångar snöflingor på tungan, fångar snöflingor med hela mitt ansikte faktiskt, stryker bort vätan med vanten. På väg hem med ett hjärta av mossa i en påse går jag förbi ett par som sopar snön av en bil. Precis när jag går förbi dem säger hon jag börjar bli less på det här, faktiskt och han svarar fan, och det har precis börjat. I backen ner mot mitt hus sitter en liten tjej på en kälke och gallskriker en sång. Hennes mamma skrattar så att hon gråter. Jag kan inte låta bli att skratta med lite för mig själv, där jag halkar omkring på nysnön med ett hjärta i en påse och tänker på Frank Sinatra.

Det skaver och skaver och jag plockar upp lillspegeln ur väskan för att försöka hitta skräpet, men ögat är tomt, bara lite rött och blodsprängt av gnuggandet som ändå inte hjälper. Jag ser ingenting att skylla på, ingen frans, inget grus. Kanske är det en repa på insidan av ögonlocket. Så fort jag blinkar skaver det, skaver.

På perrongen möter jag en ung kvinna gående hand i hand med någon, honom tittar jag inte ens på, för mellan hennes mörka mössa och blonda hårlängder är kinderna strimmiga av tårar, hon gråter tyst med uppgivet darrande läppar och han som håller hennes hand ser jag inte ens, det är som att han inte är med. Jag ser hennes tårar och känner mitt eget skav, kanske är det samma, kanske är vi två sidor av samma mynt.

Jag har gråtögon och ett svullet fladderhjärta idag, förlåt mig, men så är det, det darrar och trycker och skaver mot revbenen inifrån och jag önskar att jag var sådär hygieniskt glad men jag är inte det. Jag har ingen storspegel som kan bevisa att det inte finns något att skylla på, det kanske är en repa på insidan av bröstkorgen, jag vet inte. Jag borde väl inte känna att jag vill be om ursäkt för det eller låtsas att det inte finns, men jag känner det, jag vill inte ha ett skavande fladderhjärta men det är det jag har idag. Skavsår är egentligen en brännskada som uppstår av för stor friktion, jag har alltid varit ljus och lättbränd. Förlåt mig, förlåt. Men jag har varit på Apoteket och köpt ögondroppar, jag försöker, jag vill.

Det snöar så vackert, kanske blir det en vit jul.

Kväll. Det är ljudet som skapar det. Först är allting så konkret, hårt under fötterna och under handflatan hon skrapade upp när hon halkade och stenen nästan desperat kastade sig upp mot hennes hand. Det är hit hon ska, men hon vet inte varför, vem som kommer att möta henne eller vad det är med just det här stället som är så viktigt. Det bara är det. Viktigt att hon är där, och att hon är i tid. Det är fortfarande inte helt mörkt, men snart. Hon slickar blodet av sin skrapade handflata, den söta metalliska värmen lägger sig mot gommen som en kretsloppskaramell. Hon stoppar inte ner handen i vanten igen för att slippa tvätta den, hon knyter den i stället och trycker ner den i jackfickan. Hon har ingen aning om vad hon väntar på, eller när det kommer. Det blåser kalluft in mot nacken under halsduken och hon önskar att hon trots allt hade satt på sig en mössa.

Sedan. Det är ljudet som skapar det. Ett skärande ensamt ljud, som en blandning mellan mistlur och en tranas skri, varken maskin eller djur, eller kanske båda. Hon får en knottrig gåshud över armarna och försöker se varifrån det kommer, men överallt är det tomt. Inga båtar på det skummande vattnet, inga rörelser på den stengrå världen, inga människor inom synhåll. Hon drar upp den skrubbade handen ur fickan igen, öppnar den och ser på den sargade handflatan. Det svider när hon rör på fingrarna. Väntar tyst.

Ljudet. Det är ljudet. När hon ser upp den här gången ligger det där, det hon inte vet om det går att kalla något annat än ett hål. Ett hål i verkligheten. Det pulserar med diffusa kanter, som lågan hos ett stearinljus, och mitten böljar oljigt genom luftens gråhet. Hon tycker att hon borde bli rädd, men det blir hon inte. Det finns ett hål i verkligheten plötsligt och det där ljudet, det metalliska djuriska, det mildras och lugnas till ett mumlande som av flera röster samtidigt. Hon försöker ta ett steg närmare och märker att det inte går, hennes fötter har sugits fast i stenen. När hon ser ner har de flutit ut och sjunkit in i själva gråberget, och hon vet inte ens själv varför det får henne att le.

Hålet. Rösterna, oljigheten, det böljande ljuset. Sakta rör det sig mot henne, oändligt sakta, tills det kommit så nära att det fyller hennes hela synfält. Hon ser skuggorna röra sig där inne, rösterna, sånger, mummel, hela meningar på språk hon inte förstår. När hon lyfter handen mot sitt ansikte har den sprungit ut i ett litet grenverk, som ett träd, med mjuka nyutspruckna löv till naglar. Hon blundar. Och så ett av de där ansiktena hon känner ganska väl numera, som plötsligt dyker upp innanför hennes ögonlock. Som viskande berättar och förmanar, och avslutar med säg ingenting, säg ingenting till någon, tänk på Kassandra, säg ingenting… Hon spärrar hårt upp ögonen mot kall vind. Hålet är borta, verkligheten återställd, hennes gymnastikskor halkar mot den fuktiga stenen och hon grimaserar lite när hon återigen sätter den skrubbade handen mot råkallt berg.

Dagen efter. Fru Karlström öppnar ytterdörren och ser förvånat på den smala tonåringen där utanför. Hon verkar vagt bekant, men det gör alla nu för tiden. Hon ler trött förvirrat mot flickan och undrar vad hon säljer, men flickan säger ingenting, sträcker bara ett kuvert mot henne. Fru Karlström säger lika förvirrat tack och ska precis till att stänga dörren när flickan tar tag i den och verkar tveka. Förlåt. Men… vet tant… vem är Kassandra? Fru Karlström samlar tankarna runt denna lite udda fråga innan hon svarar som den svensklärare hon var innan hon pensionerades, Kassandra? Det är en figur från Orestien, hon var sierska, hon såg framtiden men gudarna hade lagt en förbannelse på henne så att hon aldrig blev trodd. Varför undrar du det? Flickan svarar inte. Hon bara nickar tyst, gnuggar sig med ena handen över höger öga och vänder sig om för att gå.

Det är först när fru Karlström stängt dörren igen hon minns kuvertet i sin hand. Hon river upp det med en nyckel. Det innehåller en teckning. En teckning av en man som faller nerför ett stup. Nedanför står det bara ett enda ord. Gustaf. Fru Karlström hickar till och hennes andra hand flyger upp till halsen. Vad är det här? Gråten pockar på i halsen, hon vänder på bilden och där står det, med barnsliga bokstäver, nedanför fyren. Det är undertecknat Kassandra.

Kvällen efter. Polismannen ger tillbaka teckningen till fru Karlström. Vad ska man säga, säger han. Hon måste ha sett det hända. Och du minns inte alls hur hon såg ut? Vi måste ju få tag i henne för att höras, han var ju försvunnen i flera månader innan det här. Beklagar verkligen sorgen, fru Karlström. Fru Karlström nickar bara och tänker att det är skönt att hon vet var han är. För en gångs skull vet hon var han är, hennes lille Gustaf.

Vissa dagar är helt enkelt inget att skriva hem om. Gammal skit som vaknar i kroppen, men som låter sig jagas hyggligt på flykten av doften av nybakad saffransbulle. Trots att första plåten bidde lite… märklig. Jag rekommenderar alla att ifall man sätter på ugnen en god stund innan man sätter in första plåten titta efter vilken temperatur ugnen faktiskt står på. Saffransbullar gräddas på 225°, inte 140 med ett försök att rädda plåten via hetsgrillning i fem minuter. Hrm. Knaster, knaster.

Hur som helst. Det blir bättre. Det blir det alltid. Och medan vi väntar på det, rekommenderar jag alla som inte av ren mänsklig nyfikenhet har kikat in på min killes blogg att göra det av litterär nyfikenhet. För tro mig. Han är nämligen inte bara snygg och så. Han skriver bäst av alla jag vet.

Leendet han fyrar av mot mig är strålande stort, han ler med hela ansiktet, det blonda håret är lite rufsigt och han har satt sig på bänken mot väggen. Så fort han får syn på mig kommer det här leendet, han flirtar med mig helt ohämmat. Det är omöjligt att inte le tillbaka, och när jag gör det lägger han ansiktet mot händerna som ligger på bordet, ligger så en stund och fnissar innan han sakta låter blicken glida tillbaka från händerna upp mot mig, och skrattar högt och nöjt när han ser att jag fortfarande har blicken mot honom, jag skrattar tillbaka, han begraver ansiktet i händerna igen och så fortsätter vi ett tag. På baksidan av hans byxor sticker blöjan upp, han är ungefär två år, och hans pappa säger lätt ursäktande han brukar inte göra såhär med vem som helst! Och jag tänker att det väl inte är något att ursäkta, jag önskar att folk gjorde så oftare, också vi vuxna, log öppet och lyckligt mot varann bara för att vi tycker om någon okänd vid första ögonkastet.

Eller inte. Vem vet. När mamman kommer tillbaka med fikat hon köpt ler hon lite trött mot mig som fortfarande har en blick-skratt-dialog med hennes son, och jag säger glatt vilken flirtis! och hon svarar syrligt ja. Sådan far sådan son och pappan ger ifrån sig en suck innan de bägge skrattar lite ansträngt. Tvååringen har glidit ner under bordet, han kikar glatt på mig där nerifrån nu, hans föräldrar får väl hålla på med vad de vill. Efter en liten stund sticker hans glada ansikte upp vid min bordsskiva och han säger menande heeej. Leendet är lika öppet och strålande som nyss.

Hon är fjorton år och de är på väg hem från en tävling, de tränger ihop sig i minibussen och drar igen den gamla skeva dörren som de alltid måste försöka stänga flera gånger innan låsets olika delar hakar i varandra och håller. Hennes hår är fortfarande blött efter duschen och hon har på sig ett par av sin mammas byxor, de är nougatfärgade med skråveck och egentligen lite för korta för henne, men lena mot huden och hon känner sig vuxen i dem. Blusen är mönstrad och alldeles ny, det är en ljum försommarkväll och man behöver ingen jacka, de ska åka tillbaka hem, några av dem har slagit nya personliga rekord och det har varit en bra helg.

Framme i hemstaden släpper tränaren av en efter en, och till slut är de bara två kvar. Han sitter i sätet bakom, han har en walkman och lyssnar på musik, han är sjutton, nästan arton, han snusar, han är vuxen. Han brukar aldrig prata med henne, aldrig se på henne, han brukar prata med tjejerna i sin egen ålder, hon är fortfarande inte mycket mer än ett barn. Därför förvånar det henne när han plötsligt knackar henne på axeln och sträcker fram lurarna över ryggstödet. ”Lyssna på det här.”

Hon tar förbryllat emot lurarna och sätter dem på huvudet, volymen är hög och en envetet rytmisk gitarr trycker mot skrikande publikmassor, en inspelad livekonsert, det är en långsam uppbyggnad tills sångarens första ord når henne, sugande långsamt, det är suggestivt och något surrande vaknar i hennes kropp. Hon vrider sig till hälften mot honom, lyfter den ena luren från örat och frågar ”Vem är det här?” Han ser inte på henne utan ut genom rutan när han svarar ”Eric Clapton.”

Hon sitter till hälften vänd mot, till hälften vänd från och lyssnar intensivt på texten, when your day is done and you wanna run; cocaine, känner en slags tung medvetenhet vakna ur rytmen, lyssnar, lyssnar, she don’t lie, she don’t lie, she don’t lie; cocaine och vet att det är någonting hon både förstår och inte förstår, hon både är ett barn och inte längre ett barn alls, hon både känner sig alldeles inuti och samtidigt helt utanför, och den stora tyngden hon oftast bär i bröstet sjunker plötsligt ner i bäckenet och hon rör sig oroligt på sätet.

När de sista tonerna klingat ut till publikens vrålande bifall tar hon av lurarna och sträcker dem tillbaka mot honom, och när han tar emot dem ser han henne för första gången i ögonen, de ser varann i ögonen, de ser varann. Det är en liten stund av stillhet, en andlös tystnad där de ser varandra allvarligt, sedan klipper han tystnaden, säger nonchalant ”Ska vi hångla?”, något i henne gnäller ja-ja-ja men hon vet inte riktigt vad det är så hon svarar automatiskt ”Åhh men, näe” medan oron rör sig genom kroppen, han flinar så att hon ser snuset rinna ner längs hans framtänder och plötsligt är allt som vanligt igen. Han är vuxen och hon ett barn i mammas byxor och hon vet inte vad det var som egentligen hände nyss, hon vänder ryggen till hans flin och sitter med bultande hjärta framåtvänd. När tränaren stannar utanför hennes hus och hon tar sin väska tar hon mod till sig, vänder sig om mot honom för att säga hejdå, men han har lurarna på huvudet och sitter blundande med huvudet bakåtlutat. Hon hoppar ur, smäller igen minibussdörren ett par gånger innan den fäster, och när den gör det tittar han upp, ser ut genom glaset på henne. Hon kan inte tolka blicken, känner bara oron stryka genom sig och drar lite i blusens framsida innan hon snabbt vänder bort blicken och går mot sin port, fortfarande med den sugande rytmen i kroppen.

If your thing is gone and you wanna ride on; cocaine.

På väg till årets första glöggkväll slog det mig återigen hur vacker den här staden är när man ser efter. Människor överallt, ändå finns det plats för oss alla. Stockholm ligger som en andedräkt mot luften, virvlar i vatten och suckar stillsamt med sina ljus.