Det är klart, det kanske hade kunnat bli alldeles för sockersmetigt sött om allting hade varit sådär nästan… perfekt. Alltså har jag dragit på mig en julförkylning, en sån där med hosta nere i lungorna, för att ge lite realistisk krydda åt det hela. Och det får väl vara helt ok det, med en nypa salt.

Annars är det nämligen sådär nästan… perfekt. Fri andning. Ingen stress över huvud taget. Godiset är gott, frukosten äten i sängen, vackert inslagna julklappar under granen (och en och annan julklapp av sorten man inte kan slå in, ja… hehe. Den sorten är mycket, mycket populär.) och förresten, granen. Den är både lagom stor, tät och jämn och doftar gudomligt. Glöggen väntar på att knäckas öppen, himlen är faktiskt blå mot snön och i backen utanför åks det pulka och snowracer. Lite sentimentalitet och eftertanke får också plats, helger är väl någon slags bokslut för många av oss, men det här är första året på länge jag har någon att andas i takt med medan jag tänker och känner. Du håller min hand. Jag håller din.

Dags för duschen. Senare ska vi titta på Rainer Hartlebs fjärde film om Jordbro. Men först ska jag ut och parkera om bilen så att vi inte får en julparkeringsbot. Vissa klappar kan man ju försöka undvika.

God jul på er!