Kjolen jag provar får mig att se ut lite som en kåt sekreterare från 40-talet, och faktum är att det är en look jag verkligen gillar, utöver det uppenbara gillandet i att den är så nedsatt så nedsatt i pris att butiken nästan kastar den efter mig med något desperat i blicken. Ta den, ta den bara! vrålar butiken som en neurotiskt viftande fransyska, och vad ska man göra, det är dumt att reta upp såna, så den får följa med mig hem och det märks nästan ingen skillnad alls i plånboken.

Sergels torg är tömt på julmarknadsstånd, inga mer nyfriterade munkar eller glaserade äpplen, och nu är de tillbaka, de där stackars påträngande ungdomarna med pärmar i händerna som vill att man ska byta telefonabonnemang eller bli medlem någonstans. Jag minns inte hur många år sedan det är Maria dog, den gamla damen som varje dag satt mitt på torget och spelade och sjöng kristna sånger. Hennes man brukade komma ner till henne med mackor och kaffe och hon brukade ge mackorna till missbrukarna. Det fanns de som tyckte att hon var skrattretande, den gamla damen som sjöng ljust och darrigt om pärleportar och guds härlighet. Själv tänker jag att hon måste ha varit en av de envisaste människor jag kommer att ha sett i mitt liv. Jag tänker det med beundran och en lätt sveda i bröstkorgen.

En kvinna framför mig på tunnelbanan hem är helt klädd i svart från topp till tå. Hon har nya, blänkade svarta näbbstövlar och pratar högljutt i sin mobil om den första julen med hans familj, där allting var helt annorlunda än hos hennes. Färdigköpt gröt till exempel, men hans mamma var liksom inte stressad heller. Jag kan inte riktigt höra om hon tycker att det är en bra eller dålig sak. Det låter som att hon själv inte vet det riktigt.

Igår var det en dam på Blå Porten som klagade på att kakorna var för stora.

När jag är hemma igen och sätter på mig kåt-sekreterarkjolen för att visa upp mig för Jakob tycker jag mycket om hans blick.