Det hände någonting med den på flygplanet, det var någonting som brast och allt bläcket hamnade på mina händer innan jag hann riktigt se att något var fel, jag gned hjälplöst ut svärtan över fingrarna och flygvärdinnan gav mig både pappersnäsdukar och tvättlappar som luktade citron men de där fläckarna försvann inte på dagar, de satt där som de oskrivna ord de var i mina handflator.

Efter det hände det något med pennan, det var som att något i den satt i vägen, det fanns ett stopp. Som en torr skarv i orden, en ovilja att bli satt på pränt. Efter fåfänga försök att skölja spetsen ren skruvade jag ikväll isär pennan och lade översta halvan i ett glas vatten, såg det intorkade bläcket sprida sig som lila fingrar genom det klara vattnet, lät den vila, torkade den, satte i ny patron, började om.

Kanske kan man ibland bara skölja bort en gammal spärr utan att fundera mer på det. Kanske. Bläcket flyter lättare nu igen.

Min mamma har stickat sockor i julklapp både till mig och Jakob. Likadant garn, olika storlekar. Tänk det. Eller kanske, tänk inte. Känn. Låt den gamla spärren sköljas bort och fötterna bli varma.