januari 2010


På isen står en klunga människor, ganska många av dem är barn, ordentligt påklädda allihop, och vad är det som står på gångvägen bredvid dem? Ett litet trähus som det ångar om..?

När jag kommer närmare ser jag att de slagit upp en vak som de alla samlats kring, och en i taget plumsar barnen i isvattnet för att med huttrande sammanbitna darrläppar isdubba sig upp på kanten igen påhejade av de andra, och sedan klafsa med sina genomvått tunga täckkläder upp till det ångande huset som visat sig vara en liten portabel bastu med varmvattenkar utanför, och där kastar de sig i, de isvåta barnen, plagg efter plagg skalar de av sig kläderna till baddräkten underst och försvinner hojtskrattande in i bastun.

Jag har på mig Northfacekängorna, täckbyxor, tre lager olika sorts tröja under och teknisk skaljacka över, halsduk och mössa, och det biter av frost i mitt ansikte. Håret som sticker ut under mössan har ett tunt kritvitt islager, det är nästan 20 minusgrader och jag är glad att jag inte är scout, trots att det är vacker klarblå himmel och en dag de där barnen kommer att minnas.

Mitt första vinterbad var fantastiskt. Helt magiskt, faktiskt. Vi var bara fyra personer i en liten vedeldad bastu långt inne i skogen i mörkaste Värmland, det var sammetssvart kväll, jag var strax över 20 år och visste inte vad jag hade att vänta mig. De andra gick ut och doppade sig tillsammans, jag satt kvar och samlade mod. Först när de blossande kommit in i bastun igen och lugnat sig klev jag ut. Direkt ut ur det rökdoftande lilla trähuset ner i vattnet bredvid.

Det kändes inte kallt, snarare som att någon nypt till med tusen fingrar på min kropp samtidigt, glödgande hetta i huden som svar, och sedan tystnad. Absolut tystnad inuti mig. Alldeles stilla runt omkring, min egen andning som en stormande värme. Jag fick en sådan där helig stund när det känns som att tiden stannar. Som att allting samlats för just min skull, träden som lutade sig ner mot sjöns isskorpa, det avlägsna mumlet från de andra i bastun, knaket av kyla runt omkring. Jag lyfte armarna ur vattnet upp i luften och stirrade fascinerat på röken de avgav, som att jag var gjord av dimma, en vattenälva. Sedan doppade jag ner armarna igen, doppade mig hel och hållen och gick upp, tillbaka in till de andra, tyst och lyckligt uppfylld. De skrattade när de såg mig och hon som tagit mig med sade glatt sådär känner man bara första gången. Och det hade hon på sätt och vis rätt i. Men jag tycker fortfarande om att vinterbada ibland.

Jag log när jag gick förbi scouterna och deras lilla portabla bastu, gick vidare och drack lapsang souchong med lakritssmak på ett varmt café.

Idag träffade jag Nussnuss, som med en suck tittade ut på all snön och kylan och konstaterade är det klart snart? Jag är inte så intresserad längre. Och jag skrattade.

Jag har länge försökt skriva ett inlägg om kroppen, men det vill sig inte riktigt. Först och främst för att jag har både för mycket och för lite att säga om det, samtidigt. Men eftersom jag i dagarna har gjort ett fotomodelljobb som kommer att börja kablas ut i media alldeles snart, tänkte jag passa på att skriva lite om utsida. Om att låtsas. Om bilden av, och fåfänga. 

Tanken föddes nog på Guldbaggegalan i måndags, och fortsatte när jag såg en promobild för ett nytt rockband. Det var en grupp män i jeans och slitna jackor, solglasögon och noggrant ordnat rufs i håret. Välfixade och genomtänkt fotade. Och jag tänker på mig själv i klänning, noggrant smink och uppsatt hår i måndags, liksom alla mina vänner och kollegor och det blir ganska skrattretande.

Ingen ser ju ut sådär. Det vet vi alla. Eller vet vi? Jodå, jag är en snygg tjej till vardags också, absolut. Men jag ser absolut inte ut sådär. Jag sitter här nu framför datorn i jeans, t-shirt och fleecejacka, otvättat hår i tofs och helt osminkad. Det är så jag ser ut de allra flesta dagarna, om jag inte jobbar och blir sminkad och påklädd av någon annan. Och ibland tänker jag på en pakt jag och Sångerskan gjorde i våra tidiga tjugoår, innan någon av oss etablerat sig. Vi sade att vi aldrig skulle låta oss retuscheras på bild, utan se ut som vi ser ut. Det är en god ambition som vi bägge har följt. Men vi sade inget om smink eller kläder, och det är ju sminket och kläderna som får en att se ut som något helt annat.

På Guldbaggegalan vann Ulf Malmros pris för bästa manus, och höll ett tal om att ingen vet vem manusförfattare är trots deras vikt för filmen. Jag sade till mitt sällskap att ingen vet vem mask och kostym är heller, och de gör minst lika mycket för en rollkaraktär som vi skådespelare gör. Föreställ er Noomi Rapace spela Lisbeth Salander utan smink och kostym, bara föreställ er hur mycket av det surmulna uttrycket som skulle vara stenhårt då? Well… då skulle hon helt enkelt ha fått jobba tre gånger så hårt. Och det hade nog ändå gått sådär, i jeans, t-shirt och fleecejacka, osminkad med otvättat hår.

Under modelljobbet blev jag väldigt tjusigt sminkad till att se avspänt osminkad och snygg ut. Sådär som modeller ser ut. Att se tjusigt osminkad ut tar kanske en timme att sminka. Och jag ska erkänna – jag gillar att bli modellsnygg. Det är roligt. Felfri hy, vita ögonvitor (ClearEye) och perfekt formade ögonfransar. Slarvigt, ”okammat” uppsatt hår som först borstades, sedan plattades, sedan lockades lite och friserades. Jag fick till och med en snabb putsning och lackering av naglarna. Och voilà! ”Osminkad” snygg modelltjej. Det är nästan lite overkligt. Och människorna som jobbar med det här, de är superproffs. Man blir osminkat sminkad på olika sätt beroende på om man ska stillbildsfota eller filma. Det är olika slags ljus och olika slags smink. Jösses. Men själv är man en upp-pimpad version av sig, en låtsasfigur, en…

roll.

Ja, det är ju det. Jag tänker ofta att de gör halva jobbet åt mig.

Jag har alltid gillat den här biten. Att sätta på sig en konstig hatt och så är man liksom fru Morot plötsligt. Fantasin har alltid varit att få vara med i en epok-film, med lockar och flätor på huvudet och empirskurna klänningar, och av något skäl pratar vi alltid engelska i min fantasi, säger saker som I’m taking a walk in the park, maman med överklassigt uttal och det finns hästar i närheten. Jag gillar att bli utklädd, att få vara någon annan för en stund. Och jag gillar det på sätt och vis till och med när jag egentligen är mig själv – som på galan. Det är ett mellanting mellan verklighet och låtsas. Det är en slags lek, en fåfäng lek. En bild av något som inte finns.

Vi ser inte ut sådär. Vi gör inte det. Vi låtsas. Det är vårt jobb.

… utan tvekan, eller kanske delad förstaplats med Anna Blomberg, är Nour el Refai. Fifaaan vilken tuff tjej, med både hjärta, hjärna, mod och fräckhet.

Om ni är känsliga för ord som kuk, fitta, slicka eller knulla ska ni inte klicka på den här videon. Annars tycker jag definitivt att ni ska det.

Svettig sommardag med hinken full av hallon och en nästan ickesvalkande svalka i vattnet, gruset mot tårna och den milda milda brisen när jag spretade med dem för att de skulle torka i skuggmönstret från lövverket

Vintern är inte oändlig, snön kommer att smälta bort oavsett hur mycket av den det faller, och det kommer att komma en svettig dag när fötterna minns hur de krökte sig i sockorna och kröp efter värme under den tjocka vita filten med björnmönstret

Minns det. Minns det.

Skymning, lavendelfärgad snödimma över Stockholm, vinande blåst i träden och samtidigt står luften på något sätt stilla. Stormen är på väg, man kan höra den runt knutarna, hur den trycker, pressar på.

Jag behöver byta dragkedjan i min vinterjacka, den glipar upp när jag försöker värma mig. Jag gillar inte utsikten att frysa, jag är trött och på dåligt humör.

Loba ber oss spåna på ämnet familj, och jag hakar på.

På kylskåpet har jag bilder av dem. Människorna som älskar mig, och som jag älskar. Det är människorna jag vet finns där för mig när det behövs. Som sitter i publiken och stöttar på mina premiärer, som kommer i farande fläng med nyköpta bullar och kokar kaffe medan jag sitter och gråter vid köksbordet, som skjutsar mig till och från sjukhuset när jag ska opereras och ser till att kylskåpet är fullt under konvalescensen, som retas när jag köper skidor, som skickar vykort från alla sina resor, som litar på mig nog att berätta om sina glädjeämnen likaväl som svårigheter oavsett storleken på dem, som jag har skrattat mig till hicka med, som tycker att jag är en bra vuxenförebild för deras barn, som alltid har en dörr öppen och en varm famn att välkomna mig in i när jag behöver. Ja, det är helt enkelt människorna som är min familj, som jag hör till. Och ingen av dem delar jag blod med. Vi har valt varann, medvetet och lyckligt över att ha träffat en människa att dela en skärva själ med. Vi har valt av kärlek.

Människorna som ”borde” ha funnits med där i fotomyllret, människorna jag faktiskt delar blod med, är människor som aldrig har stått för de där sakerna jag räknar upp ovan. De har helt enkelt varit en helt annan slags familj, där gemensamheten har handlat om andra slags band. Tunga band, knutna med annat än omsorg, svåra både att knyta upp och att klippa helt. Det har funnits en slags kärlek där också, men en annan sort, en mer tilltrasslad, osäker, instabil variant. Den finns fortfarande, men som sagt instabil, den ger lika mycket sorg som glädje, ibland går den bra att hitta och ibland är den för svår och man vet aldrig riktigt vilken dag det är med den kärleken.

Familj är ett laddat ord för mig. Har varit länge. Att vara familj har blivit ett begrepp att söka, en okänd karta att rita, en känsla som behöver fler nyanser och samtidigt färre. Det låter kanske odefinierat, och det är det väl också. Men jag har kommit fram till en sak, som jag är säker på är sann i alla fall för mig – familj ska vara någonstans dit man kommer hem. Om det är på Kuba eller i Säffle spelar ingen roll, familj ska vara den där platsen inuti en annan som bär ens alldeles egna konturer, som är lindad med något mjukt och förberedd att vila tryggt i. Och att själv vara familj är att ha de utrymmena inuti, specifika platser för specifika människor som man är rädd om.

Familj är att höra till.

Gårdagskväll och minikonsert med fritt inträde på Mosebacke. Inte så vansinnigt mycket folk vilket var synd, med tanke på att hon är så fenomenalt bra – jag fattar inte hur det kommer sig att inte hela världen har upptäckt Rebekka Karijord, men så är det ju med en hel del fina saker, och eftersom vi dessutom känner varann sedan gammalt räknas jag säkert som partisk, men… jag menar det ju! Hon leker med rytmer och harmonik på ett sätt jag verkligen gillar, skriver bra texter och är allmänt begåvad och snygg.  På det mer privata planet har vi sjungit ihop i en dusch. Flera gånger. Det ni. Men som sagt, det har faktiskt inte särskilt mycket att göra med att hon är väldigt bra, oavsett.

Jag är helt besatt av den här låten.

Dagens författare: Elisabeth Rynell. Hon debuterade som 21-åring med sin första diktsamling (hur kommer det sig att så många poeter debuterar så unga? Krävs det en viss ungdomlig naivitet för att orka skriva poesi? Det gör ju inte det för att läsa den?) och som 25-åring med sin första roman. Hon är mångfaldigt prisbelönt och en författare med ett säreget, eget berättarspråk. I min bokhylla står sedan tidigare tre verk av henne, ”En berättelse om Loka”, ”Hohaj” och ”Till Mervas”. Alla tre böckerna är romaner, men rör sig i gränslandet till poesi både form- och berättarmässigt. Min favorit av dem är ”Hohaj”. Det är en berättelse som skimrar av dubbelheten i både sorg och glädje i utanförskap. Vacker.

Nu läser jag hennes senaste, ”Hitta hem”. Jag har bara kommit ungefär halvvägs, men vill ändå redan rekommendera. Jag ska inte berätta mer än att den handlar om två flickor, i varsitt liv, i varsin tid. Och vägarna till självet, det egna, platsen där man är och får finnas. Det finns några rader på sidan innan själva romanen börjar:

Det finns portar i verkligheten.
Går man in genom en av de portarna
kommer man ut i en annan berättelse.
Hur många portar det finns, vet ingen.
En del säger sju,
en del säger oräkneliga

Ja. Jag tror inte för en sekund att det är en slump att den sista meningen saknar punkt. Den där avslutande, öppna tonen är väldigt mycket Elisabeth Rynell. Läs själva.

”Alla de här resorna som jag har gjort – och det är ju många – det är först nu jag har insett att jag har trott att jag ska bli liksom frälst. Förlöst. Att jag ska komma hem och vara en annan än jag var när jag åkte. Men den här resan var annorlunda. Det var som att se att jaha, där ligger stranden, jaha, där ligger havet, och där borta kan jag ta en öl om jag vill. Men det är också allt. Jag är bara på resa, och det förändrar ingenting. Och det var både en lättnad och en sorg att inse att det finns inget annat, inget jag går och väntar på. Det här är allt.”

Vi är inte kokonger som ska bli fjärilar en dag. Vi kommer aldrig att bli någon annan. Det är nu det sker, det här är livet i sin fulländade form.

Det här är allt. Det här är allt vi kan önska oss.

någonstans där ute låter den och jag vet inte vad det är för sort men jag minns honom biologiläraren med överkammad flint och fjällrävenjacka och den där lilla kikaren och hans entusiasm när han spelade olika fågelljud och tittade på oss med enorm förtjusning och ett litet flämtande hör ni nu? va? och ingen av oss hörde skillnaden men vi kände hans glädje och det gjorde att ingen av oss skrattade nej ingen skrattade trots att vi bara var tretton fjorton år och jag minns honom fortfarande minns hans jacka och de där ljudbanden med olika fåglar som han hanterade med sådan entusiasm

den där mannen som vinkade åt mig att öppna fönstret när jag drog upp persiennen i morse och som när jag gjorde det bad mig släppa in honom i porten bredvid och sade att han skulle till erik och jag vet inte om det bor någon erik där men jag släppte in för jag tror gott jag tror på människan och tills för bara något år sedan hade vi inte ens portkod så varför skulle det spela roll om det bor en erik där nej jag släppte in jag försöker alltid släppa in

fåglarna sjöng och sjöng och jag började tänka att de var som ett entusiastiskt ljudband för mitt liv just idag just idag så tar livet ännu ett av sina steg framåt just idag lägger jag lägger vi stenarna till nästa hållpunkt och jag ringer samtal flera samtal som är av sorten som ska bygga och jag tänker att idag är det jag och du och fåglarna, fåglarna sjunger för oss bara för oss

det är alltid oss de sjunger för

varför människor inte svarar på frågor

när man gråter är man ömtålig
näsan rinner hjärtat blöder
varför slår hjärtat fort ibland?
kan ett hjärta brista?

lugna stormen
till förmån för något annat
man har bara ett liv
vad händer nu mig?
ögon fyllda av grå aska
ser man under vatten?

ensamhet i hjärtat fryser och plötsligt
fick kraft
fördelar med metamorfos
tåget lämnar stationen

Goderafton! Medan dagarna har gått och doktorn har ägnat sig åt sin huvudsyssla, nämligen skådespeleri i dess olika former och färger och temperaturer, har det via google ställts en del frågor som det verkar vara dags att svara på. Alltså, ingen rast ingen ro, nu sätter vi igång och reder ut begreppen!

1. ”vad har sångaren i örat”. Utöver det som alla har i öronen, nämligen mer eller mindre vax, kan man ibland se att sångare som uppträder har en liten mojäng i örat som de ibland nuddar vid med en plågad min. Mojängen kallas medhörning, det vill säga, det är helt enkelt en liten högtalare där sångaren kan höra sig själv, en kanal ut ur sin mikrofon in i örat, för att inte bli överröstad av musiken. Praktiskt. När det funkar som det ska, alltså. Kan också vara en plåga när det inte gör det.

2. ”bajsnödig promenad”. Men snälla nån! Det är ju en grundregel att man alltid, alltid, ALLTID ska gå på toaletten innan man lämnar sitt hem. Det trodde jag grundlades i barndomen? Ja, om inte så är fallet för dig, bara börja med det. Gå på toa människa! Inte är det mysigt att promenera och vara bajsnödig!

3. ”tog körkort med hjälp av bluetooth”. Eh. Ursäkta? Själv tog doktorn körkort med hjälp av bil och körskola och lärare, men det kanske är gammeldags numera? Detta ligger tyvärr helt utanför min kunskapssfär! Jösses. Moderna tider.

4. ”jag har not ändrat mig”. Det har not jag heller. Eller jo. Ibland have jag det.

5. ”jeg liker norge”. Vet du, det gör jag också. Finfint ställe, även om det kan vara lite konstiga grejer att förhålla sig till ibland. Men folket! Alltså, toppklass!

6. ”öl på sätet”. Jag tror att det är mer praktiskt med öl i glas, men om man vill ha en mer otraditionell servering kanske man kan hälla det direkt på sätet och suga det ur tyget? Tja, varför inte? Om inte annat ger man gästerna ett självklart samtalsämne. ”Hur smakar ditt öl?” ”Lite flanellaktigt!”

7. ”bjöd mig på konjak knulla”. Nu vet jag inte om det finns en konjak som heter knulla, men om det gör det får du väl bara smaka och se efter om det tilltalar. Och förresten, det kanske funkar även om det handlar om konjak och aktiviteten knulla i kombination. I så fall tror jag att du som söker svar måste söka inåt. Skulle du ha kunnat tänka dig ett knull även utan konjaken? I så fall – slå till! Om du misstänker att konjaken är en muta för att få ligga, så får du väl känna efter hur gärna du vill ha konjak. Ehe.

* * *

Sådär ja! Då var det nog klart för idag. Lite information bara: du som har sökt på ”medalj huskorset”, du har kommit fel, det är hit du ska. Jag gratulerar, kära Huskors! Men du som försöker hitta Birgitta Andersson naken, hon finns fortfarande inte här bara för att du söker på engelska, jag lovar! Och för dig som sökte på ”kvinnan med världens största pung” har jag en liten upplysning: kvinnor har oftast inte pung. Då kan det vara en kvinna som fötts som man du är ute efter och du får nog förfina ditt sök en aning, men det kanske gör själva sökområdet lite tydligare?

Apropå pung undrar ni nog vart Tryggve har tagit vägen? Ja, det undrade jag också. Tyvärr har tydligen Magda fått någon slags affärsidé och köpt en liten bar på stranden i Thailand där hon tänker sig att de ska tjäna storkovan. Tryggve är lite mer skeptisk, men Magda envisas, så vi får väl se hur det går. Jag återkommer om det, men de hälsar i alla fall så gott bägge två. På återhörande, vänner!

De ”självklara” sammanhangen är inte alltid så lätta att se. En av alla de fina saker med att som svensk vara tillsammans med en norrman är att jag får syn på saker som jag länge har tagit för givet och inser att villkoren faktiskt är väldigt olika, till och med för länder som är så närliggande som våra.

Som censur. Jag berättade att jag till exempel läste ”Mein Kampf” på högstadiet som en del av undervisningen, och att den finns att låna på de flesta svenska bibliotek. Vi läste utdrag ur den som referensmaterial, såg någon propagandafilm av Leni Riefenstahl, läste om Raoul Wallenberg och motståndsrörelser, träffade Sioma Zubicky, överlevande från Hitlers koncentrationsläger som föreläste om det och vi diskuterade och debatterade hur något så fruktansvärt kunde ske i ett modernt, humanistiskt samhälle. Vi diskuterade samhälleliga och politiska strukturer i ett krigsdrabbat land med dålig ekonomi. Hitlers egen bok var ett intressant dokument i sammanhanget, ett slags enkla lösningar på svåra problem som slog fullkomligt slint. Däremot är det inte en särskilt läsvärd bok. Knappast något en tonåring numera borde bli särskilt förförd av, resonemangen känns väldigt blinda idag, och i Sverige räknas den heller inte som särskilt brännande material. Och den är som sagt tillåten, vilket gör den relativt ointressant.

I Norge finns det bara piratvarianter av boken. Det sägs på norska Wikipedia att det är på grund av upphovsrättsliga skäl. I Sverige har det mellan åren 1992 och 1998 pågått en rättssak kring detta, som det svenska bokförlaget vann. Alltså är de svenska utgåvorna de enda i hela världen som ges ut utan upphovsrätt.

Det intressanta i sammanhanget är ju att Sverige länge varit långt mindre främlingsfientligt än exempelvis både Norge och Danmark. Jag undrar om det hänger samman. Förbud skapar ofta skepticism mot det främmande eller ökar nyfikenheten på det förbjudna. I bägge fallen laddas materialet. Men jag undrar i samma andetag varför den svenska invandrarfientligheten ökar nu. Har det att göra med finanskrisen, har det att göra med terroristskräcken, har det att göra med en allmänt växande känsla av uppgivenhet inför framtiden? Det tål att funderas över, men det är en annan fråga.

Hur som helst, det jag kunde konstatera efter det här samtalet är att i Sverige har det under ganska många år enbart existerat en enda censurerande myndighet, och det är Statens Biografbyrå. Film är den enda konstformen som granskas idag, och dessutom handlar granskningen mest om vilken åldersgräns man ska sätta på filmen för offentliga visningar – sedan ett principbeslut 1996 klipps det inte längre bort material innan visning. Dessutom gäller detta som sagt bara offentliga visningar, det finns till exempel inga åldersgränser i Sverige för att köpa porr för eget bruk. 2009 föreslogs i en utredning (SOU 2009:51) att vuxencensuren avskaffas, vilket betyder att filmer som distributören i så fall väljer att inte låta granska blir tillåtna och automatiskt får åldersgränsen 15 år. Om distributören vill ha en lägre åldersgräns måste filmen fortfarande granskas, föreslår utredningen. Vi vet inte än hur det går, men det kanske betyder att Sverige blir världens första land helt utan statlig granskning av konstnärligt material. Vilket skulle följa en gammal tradition – redan 1766 kom Sveriges första lag om tryckfrihet, och det var den första i världen.

Det finns helt enkelt inte mycket som är ”moraliskt” förbjudet i Sverige, och jag insåg när jag läste på lite om det här att det finns goda skäl till varför Sverige målas ut som syndens näste till exempel i det moralistiska USA. Och jag måste erkänna att det gör mig lite stolt. Jag gillar tron på människans egen inneboende känsla för rätt och fel, och jag trivs med att bo i ett land där jag förväntas klara av den bedömningen. Det verkar ju faktiskt funka för de allra flesta, om man ska vara krass.

Åh, nu är det dags igen. Jag såg den för första gången för några år sedan, men med hjälp av SVT play går det nu igen att se den helt fantastiska dokumentären ”Hästmannen”, om småländske Stig-Anders som envetet fortsätter att leva hårt smålantbrukarliv på samma sätt som man gjorde för hundra år sedan, trots att han är gammal och själv. Se den, klicka här, och bered er på en och en halv timme av slit, samklang, kärlek till djur och natur, äkta ren glädje och… godhet. Jag kan inte kalla det något annat än godhet. Och glöm inte näsdukarna, om ni alls är lagda åt samma håll som jag. Jag gråter en lång stund efter, till och med.

(Stulen text, hittad hos Bodil Malmsten.)

”The good actors that I’ve met – I’ve met some of the best actors that we’ll ever see – and I know for sure the one thing that we all have in common when we all look in each others eyes, is that we’re all struggling to achieve 100%.
That’s all I see when I see another artist.
All of us are trying to achieve 100% in our work.
That’s all we struggle to do.
We never do, but we never stop trying until the day we die.
It’s that struggle to achieve 100%, that’s where our performance lies, that’s what the audience gets.
They get the struggle.”

Klok man det där.

Det är lite att göra nu. Återkommer.

Nästa sida »

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.