Jag har länge försökt skriva ett inlägg om kroppen, men det vill sig inte riktigt. Först och främst för att jag har både för mycket och för lite att säga om det, samtidigt. Men eftersom jag i dagarna har gjort ett fotomodelljobb som kommer att börja kablas ut i media alldeles snart, tänkte jag passa på att skriva lite om utsida. Om att låtsas. Om bilden av, och fåfänga.
Tanken föddes nog på Guldbaggegalan i måndags, och fortsatte när jag såg en promobild för ett nytt rockband. Det var en grupp män i jeans och slitna jackor, solglasögon och noggrant ordnat rufs i håret. Välfixade och genomtänkt fotade. Och jag tänker på mig själv i klänning, noggrant smink och uppsatt hår i måndags, liksom alla mina vänner och kollegor och det blir ganska skrattretande.
Ingen ser ju ut sådär. Det vet vi alla. Eller vet vi? Jodå, jag är en snygg tjej till vardags också, absolut. Men jag ser absolut inte ut sådär. Jag sitter här nu framför datorn i jeans, t-shirt och fleecejacka, otvättat hår i tofs och helt osminkad. Det är så jag ser ut de allra flesta dagarna, om jag inte jobbar och blir sminkad och påklädd av någon annan. Och ibland tänker jag på en pakt jag och Sångerskan gjorde i våra tidiga tjugoår, innan någon av oss etablerat sig. Vi sade att vi aldrig skulle låta oss retuscheras på bild, utan se ut som vi ser ut. Det är en god ambition som vi bägge har följt. Men vi sade inget om smink eller kläder, och det är ju sminket och kläderna som får en att se ut som något helt annat.
På Guldbaggegalan vann Ulf Malmros pris för bästa manus, och höll ett tal om att ingen vet vem manusförfattare är trots deras vikt för filmen. Jag sade till mitt sällskap att ingen vet vem mask och kostym är heller, och de gör minst lika mycket för en rollkaraktär som vi skådespelare gör. Föreställ er Noomi Rapace spela Lisbeth Salander utan smink och kostym, bara föreställ er hur mycket av det surmulna uttrycket som skulle vara stenhårt då? Well… då skulle hon helt enkelt ha fått jobba tre gånger så hårt. Och det hade nog ändå gått sådär, i jeans, t-shirt och fleecejacka, osminkad med otvättat hår.
Under modelljobbet blev jag väldigt tjusigt sminkad till att se avspänt osminkad och snygg ut. Sådär som modeller ser ut. Att se tjusigt osminkad ut tar kanske en timme att sminka. Och jag ska erkänna – jag gillar att bli modellsnygg. Det är roligt. Felfri hy, vita ögonvitor (ClearEye) och perfekt formade ögonfransar. Slarvigt, “okammat” uppsatt hår som först borstades, sedan plattades, sedan lockades lite och friserades. Jag fick till och med en snabb putsning och lackering av naglarna. Och voilà! “Osminkad” snygg modelltjej. Det är nästan lite overkligt. Och människorna som jobbar med det här, de är superproffs. Man blir osminkat sminkad på olika sätt beroende på om man ska stillbildsfota eller filma. Det är olika slags ljus och olika slags smink. Jösses. Men själv är man en upp-pimpad version av sig, en låtsasfigur, en…
roll.
Ja, det är ju det. Jag tänker ofta att de gör halva jobbet åt mig.
Jag har alltid gillat den här biten. Att sätta på sig en konstig hatt och så är man liksom fru Morot plötsligt. Fantasin har alltid varit att få vara med i en epok-film, med lockar och flätor på huvudet och empirskurna klänningar, och av något skäl pratar vi alltid engelska i min fantasi, säger saker som I’m taking a walk in the park, maman med överklassigt uttal och det finns hästar i närheten. Jag gillar att bli utklädd, att få vara någon annan för en stund. Och jag gillar det på sätt och vis till och med när jag egentligen är mig själv – som på galan. Det är ett mellanting mellan verklighet och låtsas. Det är en slags lek, en fåfäng lek. En bild av något som inte finns.
Vi ser inte ut sådär. Vi gör inte det. Vi låtsas. Det är vårt jobb.
januari 29, 2010 at 7:44 e m
Åhh Mr Darcy. Sweep me of my feet!
Men det var ju inte alls vad ditt inlägg handlade om. Jag som jobbar så långt borta från din bransch som överhuvudtaget är möjligt, tror jag (mansdominerad teknik, man får vara glad om grabbarna har duschat, typ. Aldrig en kvinnlig kollega i sikte som jobbar med samma sak – nå, jag överdriver kanske något lite. Jag SYNS hela tiden enbart för att jag är kvinna, ett ufo. Det ger en rätt skön valfrihet, det spelar ingen roll om jag sminkar mig till tänderna eller struntar i det, jag sticker ändå ut) blir helt fascinerad.
Och så tänker jag på min son som just nu älskar att klä ut sig. I julklapp fick han en prinsmantel, dito krona och svärd. Som han leker prins! Det är härligt att se honom och jag minns så väl känslan. Varför kan inte en elektroingenjör få klä ut sig?
För att inte tala om hur feruktansvärt nyfiken jag blir på en massa andra saker. Som vad du tycker om den rådande debatten om alfahannar och allmänt mansgriseri i skådisbranschen. Eller allvarligt – bästa film skulle vara Män som hatar kvinnor? Kom igen nu. Eller Noomis attityd, gillar hon det hon har gjort eller inte? Måste vara jobbigt att bli hyllad för något man egentligen föraktar, eller förenklar jag å det skamlösaste?
Och så vill man ju se en bild på modejobbet förstås men det förstår jag om du inte outar.
januari 29, 2010 at 9:07 e m
Spännande inlägg Suz. Och sicket skönt jobb du varit ute på?
Kan identifiera mig lite med det du säger. Efter att ha tassat in allra blygsammast i hela författaren-som-varumärke-svängen. Akademibokhandeln valde att köpa in min bok … efter att ha sett mitt porträtt. Och omslaget. _Inget mer_. Inte läst ett ord. Ska man skratta eller gråta?
Ja. Mina pressbilder är retuscherade (med mycket mycket lätt hand! av geniet Ina) och det känns lite lamt men jag försvarar mig inför mig själv med ett gnälligt “Amen va orättvist det skulle va annars, alla andras bilder är ju det också”.
Men jag har två principer:
1) Aldrig sån där otäck helkroppsfixning där man t ex “drar in” midja och lår och puffar upp bysten.
Det mesta handlar om att trolla bort ett ludd som kom i vägen mitt över en pupill och ett solkigt behåband som poppade fram, inte mina rynkor eller födelsemärken.
2) Jag hymlar inte med att bilderna är retuschade.
januari 29, 2010 at 9:46 e m
OFF my feet ska det ju vara inser jag nu när jag slutat drunkna i de mörka (griniga) ögonen.
januari 29, 2010 at 11:09 e m
Och just idag, när jag äntligen uppmanat entusiasm tillräckligt för att ringa min hair designer. I alla fall.
Själv tycker jag väldigt mycket om att ta på mig Yrkesrollen. Den som föreläser och uttalar sig vederhäftigt.
Och så skulle jag väldigt gärna vara, om inte mycket vacker så i alla fall kapabel att göra mig själv så där snygg som jag var den gången jag var med i TV.
Och jag är lite rädd för att leva i en värld där vi tror att människor ser ut som på retuscherade bilder. Tyvärr har jag själv taskig verklighetsuppfattning i det fallet.
januari 30, 2010 at 12:30 e m
Skulle vara skithäftigt att bli fixad sådär. Bara för en dag. Bara för att se vad de kunde göra av en.
Måste vara en märklig upplevelse.
Ha en fin helg och kram!
januari 30, 2010 at 10:11 e m
Helga: Darcy är min drömman. Sur och känslig och lojal, aaaahhh… Hrm. Jag tror att lusten till låtsaslek finns kvar i alla vuxna också, inte bara i oss som jobbar med att låtsas! Vad det gäller dina andra tankar om mansgriseriet i branschen – ska fnula lite och skriva om det separat. Vad det gäller “Mänsomhatar”… nä, snälla nån, inte är det bästa filmen förra året inte. Och Noomi, well, duktig skådis, vad hon själv anser om filmen vet jag inte, men det är en tjej som gillar att verka svår. Hon ler inte i onödan, om man säger så. Och det var dagens elakhet. Hepp!
Amanda: Ruggigt skönt jobb! Hehe… och ja. Vad det gäller utseende ska man inte hymla om att det gills i sammanhang där det borde fokuseras på annat. Det är orättvist – men så är det. Och för sannings skull, jag säger heller inte nej till retusch som handlar om att fixa om ljus i efterhand, ta bort skräp eller greja med kontraster. Men däremot vägrar jag “förbättring” av min kropp, avsmalning eller upptuttning till exempel. Sångerskan hade en stor fajt med PR-byrån inför sitt första skivsläpp, eftersom hon på fotot till konvolutet hade en liten valk över jeansen de ville retuscha bort. Jag är stolt över att hon krävde att få ha sin kropp som den var, valk och allt. Det kan verka som en futtig kamp, men i förlängningen är den viktig. Som offentlig person är man en förebild för mängder av människor, och det är viktigt att förklara vad som ÄR viktigt.
Annannan: Det är ju det som är så intressant och konstigt, att det här med utseende ingår för mig i just Yrkesrollen! Privat är jag väldigt basic, sminkar mig till exempel extremt sällan, men jag sticker inte under stol med att jag gillar piffet. Det blir så löjligt stor skillnad. Men det blir som du säger en fara om det är den identifikationen man ska ha som “snygg-utseende”. Det är ju fejk, överallt är det fejk.
Wettex: Kanske vore en idé att hyra in en riktig stylist till bröllopet..? Det ÄR kul att få vara skönhet för en dag! Ytligt, visst, men kul! Kram tillbaka!
januari 30, 2010 at 10:14 e m
Strax efter att jag sett tv-serien Stolthet och fördom och inte bara förälskat mig i Mr Darcy utan också Elizabeth, såg jag Jennifer Ehle i en annan serie som utspelade sig på 1940-talet eller så.
Hon var platinablond, kraftigt sminkad med lackröda läppar, utmanande kläder (för tiden) och talade RP à la vamp. Jag blev alldeles stum, och måste tyvärr säga att den där känslan av something was very wrong, very wrong indeed helt förstörde serien för mig. En helt annan människa fast ändå samma! Riktigt skrämmande.
Hade jag haft tillgång till IMDB.com då, kunde jag kanske kommit i balans genom att konstatera att hon inte ser ut som Elizabeth heller.
januari 31, 2010 at 7:03 e m
Malinka: ÅHH vilket strålande exempel på exakt det jag menar!!! Och dessutom är det ingen av oss som vet hur den “riktiga” Jennifer Ehle ser ut. Det vet ju bara hon och hennes vänner och familj.