På isen står en klunga människor, ganska många av dem är barn, ordentligt påklädda allihop, och vad är det som står på gångvägen bredvid dem? Ett litet trähus som det ångar om..?

När jag kommer närmare ser jag att de slagit upp en vak som de alla samlats kring, och en i taget plumsar barnen i isvattnet för att med huttrande sammanbitna darrläppar isdubba sig upp på kanten igen påhejade av de andra, och sedan klafsa med sina genomvått tunga täckkläder upp till det ångande huset som visat sig vara en liten portabel bastu med varmvattenkar utanför, och där kastar de sig i, de isvåta barnen, plagg efter plagg skalar de av sig kläderna till baddräkten underst och försvinner hojtskrattande in i bastun.

Jag har på mig Northfacekängorna, täckbyxor, tre lager olika sorts tröja under och teknisk skaljacka över, halsduk och mössa, och det biter av frost i mitt ansikte. Håret som sticker ut under mössan har ett tunt kritvitt islager, det är nästan 20 minusgrader och jag är glad att jag inte är scout, trots att det är vacker klarblå himmel och en dag de där barnen kommer att minnas.

Mitt första vinterbad var fantastiskt. Helt magiskt, faktiskt. Vi var bara fyra personer i en liten vedeldad bastu långt inne i skogen i mörkaste Värmland, det var sammetssvart kväll, jag var strax över 20 år och visste inte vad jag hade att vänta mig. De andra gick ut och doppade sig tillsammans, jag satt kvar och samlade mod. Först när de blossande kommit in i bastun igen och lugnat sig klev jag ut. Direkt ut ur det rökdoftande lilla trähuset ner i vattnet bredvid.

Det kändes inte kallt, snarare som att någon nypt till med tusen fingrar på min kropp samtidigt, glödgande hetta i huden som svar, och sedan tystnad. Absolut tystnad inuti mig. Alldeles stilla runt omkring, min egen andning som en stormande värme. Jag fick en sådan där helig stund när det känns som att tiden stannar. Som att allting samlats för just min skull, träden som lutade sig ner mot sjöns isskorpa, det avlägsna mumlet från de andra i bastun, knaket av kyla runt omkring. Jag lyfte armarna ur vattnet upp i luften och stirrade fascinerat på röken de avgav, som att jag var gjord av dimma, en vattenälva. Sedan doppade jag ner armarna igen, doppade mig hel och hållen och gick upp, tillbaka in till de andra, tyst och lyckligt uppfylld. De skrattade när de såg mig och hon som tagit mig med sade glatt sådär känner man bara första gången. Och det hade hon på sätt och vis rätt i. Men jag tycker fortfarande om att vinterbada ibland.

Jag log när jag gick förbi scouterna och deras lilla portabla bastu, gick vidare och drack lapsang souchong med lakritssmak på ett varmt café.

Idag träffade jag Nussnuss, som med en suck tittade ut på all snön och kylan och konstaterade är det klart snart? Jag är inte så intresserad längre. Och jag skrattade.