Suziluz – med ögon känsliga för grönt

Nyanser. Jag minns att vi pratade om det när jag var tonåring. Den där obehagliga känslan av att vi aldrig vet om vi menar samma sak eftersom vi aldrig kan se världen inifrån den andre. Kanske är det du kallar blått det jag skulle kalla lila, om vi kunde lägga ut färgerna utanför oss själva. Kanske har vi bara lärt oss namnen, och kunde vi ta ut synen utanför oss själva skulle vi kanske inte kalla det detsamma, om det fanns ett sätt att se samma sak mer objektivt och samtidigt. Jag minns HonDenArga, som påstod att hennes kavaj var grön men den var brun. Den var brun. Vi bråkade nästan om den där kavajen ute på Hamngatan tills jag stoppade en främmande förbipasserande och frågade, helt icke-ledande, vilken färg han skulle säga att min väninnas kavaj hade. Han tittade på mig som om det var en kuggfråga innan han långsamt svarade ”eh… brun.” Och jag sade tack, slog ut med händerna mot HonDenArga som surade ihop totalt och sade att hon i alla fall tyckte att den var grön. Och det tyckte hon ju. Den var bara inte det. Men hade jag mer rätt än hon för att jag fick medhåll? Egentligen?

Det är bara en nyansskillnad. Hur vet vi om vi menar samma sak? Svaret är att det vet vi inte. Det vet vi aldrig.

För vem vill vi visa världen? Vem vill du ska förstå?

Utflykt. På morgonen är solen där, fåglarna kvittrar utanför fönstret, brödet är slut men det finns kanelbullar. När vi åker har vädret redan ändrats, en annan känsla i luften. Jag ber honom förklara hur man ser att det är oväder på gång men förstår ändå inte riktigt vad det är jag ser. För mig är himlen bara vit. Men dimman, ja, jag ser en dimma över vattnet längre bort. Det ser ut som att en liten del av havet kokar.

Vi når fram. En gammal kyrka jag bara sett på avstånd innan. Där står en grind, men inget staket. Det blåser hårt. Vi är inte kvar länge. Men han hinner säga ser du så många nyanser av vitt? Det är vitt, vittvitt, gråvitt, vitgrått, gråttvittvitt och många fler. Vi åker hem igen.

När jag tar av mig skorna är en tå på vänsterfoten och två på höger helt vita, de också. En annan nyans, gulvitt, vitt som död. Jag viftar med tårna och visar upp dem, har aldrig haft så förr. Jag fryser inte. Det är bara ännu en ny nyans, en jag inte förstår.

så jag tänker på mamma och inser att det här med att vara rädd, det är något jag fått med mig med modersmjölken, och av ganska goda skäl

men jag inser också att jag inte är beredd att bli 73 år innan jag släpper ut mig i världen med glädje och nyfikenhet och tron på att det bara ser spetsigt ut ibland men inte är värre än att man klarar det

så jag bestämmer mig för att det är gott nu

Jag bestämmer mig för det.

Nu.

Idag har jag skottat med schwung, skottat bort så mycket snö från infarten till huset att en medelstor man med kroppsarbetaryrke, typ skogshuggare, skulle kunna bli imponerad. Det är så mycket snö här att staketet runt huset knappt syns, det är nästan helt översnöat. Jag hamnade i total skottarmodus. Med en smärre överdrift kan man säga att uppfarten nu påminner om när Moses delade Röda havet. Jag skottade rent grönjävligt hårt.

Och jag snöt mig med fingrarna rätt ner i en snöhög.

Grymt skönt som omväxling till det här.

Katten är död. Den femton, nästan sexton år gamla katten, hon fick lunginflammation, slutade äta, magrade av väldigt fort och när mamma tog henne till veterinären fanns det inte mycket att göra, de kom överens om att det var dags för den gamla damen att få dö. Min mammas röst, den darrar och jag hör att hon har gråten i halsen hela tiden medan hon berättar hur snabbt katten tacklade av, att hon när hon skulle gå från ett rum till ett annat var tvungen att stanna och lägga sig och vila flera gånger. Femton år. Mamma hade katten nästan lika länge som hon fick ha oss som är hennes barn hemma, och sorgen är påtaglig. Lilla katten. Lilla mamma. Nu är hon ensam kvar i lägenheten, det svider i mig när jag tänker på det. På det där gammeldamsdarret i hennes röst.

Så säger hon att hon har börjat gå på gym. Min 73-åriga mamma har bestämt sig för att gå med i en pensionärsgrupp som tränar två morgnar i veckan tillsammans. Hon berättar att de har fått en t-shirt med gymmets namn på bröstet och ”60+” stående under, att hon tycker att det är roligt med den lilla elektroniska rösten som säger ”välkommen!” när man drar medlemskortet, och att hon aldrig brukar stanna och fika efter trots att gymmet bjuder. Hon vill inte ha kaffe på morgonen längre, det smakar för starkt. Jag säger att hon kanske kan ta en banan i stället, men att det kanske vore trevligt för henne att stanna på fikan. Och då toppar hon, min underliga, faktiskt då och då ganska underbara lilla mamma, med att säga att hon har anmält sig till en kurs på biblioteket, också för pensionärer. Hon ska lära sig använda dator, tänker hon. Att det är dags för henne att komma ut och träffa folk. Och det är min tur att nästan få lite darr på rösten, att bli rörd och stolt över henne en stund.

Min mamma. Som har levt större delen av sitt liv i kombinerad skräck och kärlek för och till en sjuk, missbrukande man. Som levt kvar i den blandningen efter att min pappa dog, stängt in sig och väntat på att något ska hända henne själv. Men så är hon livskraftigare än jag trott, än någon trott, antagligen än hon själv trott. Plötsligt nu, tretton år efter min pappas död, så öppnar hon upp för världen igen, lite i taget. Ger sig ut och gör saker hon aldrig förr har gjort, ska lära sig saker hon inte kan. I hela mitt liv har min mamma varit rädd. Hon har alltid varit rädd, för allt och inget, och nu gör hon ändå sådant som hon inte kan, går utanför sin trygga zon och låter sig växa och blomma lite. Hon står i knopp, min 73-åriga mamma, står på nakna, sårbara gamla fötter och vågar vara nyfiken.

Hon är så modig. Jag säger det till henne, och säger att jag är glad att hon ringde, glad att höra hennes röst. Hon skrattar lite generat och säger att hon är en gammal lantis, och jag säger att hon är hon, och att jag älskar henne precis som hon är. Jag känner att det är sant.

Och jag är många mil bort just idag, men har sällan känt mig närmare henne.

Jakob skriver historier baserade på de sju dödssynderna. Läs dem.

Vi kan dem, dödssynderna. Jag behöver bara tänka på filmen ”Seven” om det är någon av dem jag inte minns. Men vad vi inte lika ofta kan eller minns, är att det ska finnas sju dygder som är deras motsats. Dem kan jag inte ens försöka gissa på, jag blev tvungen att slå upp. Och då hittade jag det här:

Jag läser den här listan om och om igen och tänker att det fattas något. Det fattas något. Och sedan inser jag att det fattas två.

Det fattas kärlek.

Och det fattas förlåtelse.

Ingen av dem är motsats till någon synd.

Avdelning konstigheter i Norge som jag aldrig sett i Sverige, del 3.

Är det tidiga påskägg? Nej. Är det överdimensionerade smycken? Nej. Är det fattigmanskinder? N… eller, det hoppas jag inte!!

Nej, mina kära vänner, det här, det är färdiginslagen bakpotatis. Och tack vare folien, har den sisådär fyrdubblats i pris. Silverpotatis är minsann ingen vanlig sketen potatis, det här är adelpotatis. Crème de la crème. Ers kungliga potatis. Faktum är att den helst inte vill kallas potatis utan föredrar att gå under sitt latinska namn, Solanum Tuberosum. (Och så påstår de att adeln är avskaffad i Norge!)

Dessutom måste det ju vara toppen att om man ska göra något såpass tidskrävande som att baka hel potatis i ugn, vilket ju tar minst en timme, så slipper man i alla fall hela den där minuten det tar att riva av en bit aluminiumfolie från rullen och linda in potatisen. Det är ju klart värt de extra pengarna. Som man annars kunde ha handlat andra saker för. Som till exempel jättemycket potatis.

Alltså. Stockholmsfröken skakar på huvudet här. Jösses.

Till: Medlemmarna i yrkesavdelning 110 (skådespelaravdelningen) inom TF

Hej!

Det har knappast undgått någon vilket enormt genomslag Ekots enkät om sexuella trakasserier inom scenkonst- och filmbranschen har fått.

Med detta brev vill vi rikta ett stort och varmt tack till alla er 1600 Teaterförbundsmedlemmar som svarat på enkäten, och bidragit med era upplevelser. Stort tack även till er som svarade på enkäten om skådespelares hälsa. Tack vare er har våra kunskaper på området ökat, och vi fortsätter arbetet!

Era enkätsvar har satt många bollar i rullning. Teaterförbundet har i många år arbetat mot trakasserier, bland annat genom att hålla utbildningar på arbetsplatser, granska jämställdhetsplaner och utarbeta checklistor. Äntligen har nu också andra aktörer fått upp ögonen för problematiken, och förutsättningarna för att vi ska kunna åstadkomma ett kraftfullt resultat har därmed ökat.

Vi samarbetar redan med arbetsgivarorganisationen Svensk Scenkonst på det här området, och vi kommer nu intensifiera detta samarbete. Kulturministern och riksdagens kulturutskott har också reagerat, och kallat till möten.

Enligt diskrimineringslagen är det arbetsgivarens ansvar att sätta stopp för trakasserier och arbeta förebyggande. Också vi på Teaterförbundet har ett ansvar att driva på utvecklingen och att hjälpa och stötta enskilda medlemmar.

Tillsammans kan vi alla på olika sätt driva utvecklingen framåt när det gäller en god arbetsmiljö; fackförbund, förtroendevalda, arbetsgivare, anslagsgivare, politiker, yrkesverksamma med flera.

Ingen medlem ska behöva bli utsatt för trakasserier på sin arbetsplats, varken idag eller i framtiden!

Återigen, stort tack!

Anna Carlson, ordförande, Teaterförbundet
Lars G Svensson, ordförande, yrkesavdelningen för skådespelare (avd 110) inom Teaterförbundet

Kontakt, jämställdhets- och diskrimineringsfrågor
Förtroendevald: Ulla Svedin, ledamot av Teaterförbundets styrelse, även ordförande i förbundets grupp för jämställdhet och andra diskrimineringsfrågor, ulla.svedin@trappan.net
Kansli: Nina Stone, nina.stone@teaterforbundet.se.

Läs mer
Resultatet av Ekot-undersökningen kan du läsa mer om på www.sr.se. I slutet av februari kommer du också kunna läsa om resultaten av skådespelarundersökningen på www.storaskådespelarundersökningen.nu.

P.S: Vet du någon TF medlem som ej fått enkäten? Det beror på att vi inte har rätt e-postadress på den personen! Nu är det lätt att själv ändra uppgifter som e-post, adress etc. Gå in under Mina sidor på TF-webben eller kontakta medlemsregistret, medlem.tf@teaterforbundet.se.

Det ser ut som att någon pudrar lager på lager med florsocker över världen, lager på lager på lager. Biblioteksfönstret är täckt upp till en fjärdedel av rutan, en hög av tunna lager på lager på lager.

Jag minns plötsligt en lapp jag läste när jag var femton år där det stod

Livet är som en lök. Lager på lager och ibland gråter man lite.

Och den lappen var inte menad för mig. På min stod det något helt annat, mindre förenklat.

Lager på lager av florsocker. Och mellan lagren är det alltid lite luft, alltid lite plats för det där som inte sades.

… om att det aldrig mer kommer att bli grönt ute.

Jag önskar att det inte hade varit så uppenbart var resultatet skulle hamna.

Ni har säkert sett eller hört om det, undersökningen som Ekot gjorde om sexuella trakasserier i teaterbranschen. Jag är en av de skådespelare som fick den enkäten och har svarat på den. Och ja, jag är en av alla de 50% kvinnliga skådespelare som har blivit utsatt för mer eller mindre råa sexuella anspelningar eller förfrågningar på jobbet. Ärligt talat, jag är förvånad över att det inte var fler som svarade ja på den frågan. Majoriteten av alla kvinnor i mitt yrke har varit med om det. Ovälkomna kommentarer, tafs, slippriga inviter eller mer handfasta försök. Som gärna sedan skämtas bort om det inte tas väl emot, eller bagatelliseras. Huskorset skriver också om det.

Här är några exempel på historier jag personligen har hört berättas av vederbörande:

En nittonårig skådespelerska kommer till sin loge för kvällens föreställning, där inne sitter en etablerad manlig stjärna i fyrtiofemårsåldern och säger att han tänker se på när hon byter om. Han vägrar gå trots hennes protester. Till slut går hon till chefens kontor (modig! det skulle inte alla gjort) och säger som det är. Chefen ursäktar mannen med att han är van att göra lite som han vill, och att han inte menar något illa. Chefen anser inte att det är något att ta på allvar, utan säger att hon väl får byta om på toaletten om hon tycker att det är så jobbigt. Sedan får skådespelerskan en utskällning av en annan manlig kollega som säger att hon aldrig mer kommer att få jobb om hon inte respekterar folk.

En trettioårig skådespelerska får varje repetition finna sig i att regissören, varje gång han ska ge henne kritik för scenen de jobbar med, tar i henne på olika sätt, lägger armarna om, klämmer lite här och där och pussar på halsen. Ingen annan i ensemblen protesterar, hon vågar heller inte säga något högt. När hon efter premiär och regissörens försvinnande försöker prata med ensemblen om det svarar de undvikande att de trodde att det var något på gång mellan dem och inte ville lägga sig i. Detta trots att de alla visste att skådespelerskan var lyckligt nygift småbarnsmor.

En medelålders skådespelerska får veta av sin manliga kollega att han ”fajtats med regissören” för att hon ska få göra huvudrollen hon fått, eftersom de alla är överens om att hon egentligen inte är tillräckligt snygg. Han är stolt över att han ”kämpat för henne”. Själv får hon många gliringar om sitt utseende hela repetitionsperioden, och den manlige kollegan som ”kämpat för henne” backar inte upp.

Det här är bara en vind i träden. Det finns extremt många historier som de här. Jag har själv brottats med kollegor och arbetsledare som inte vet var gränsen går. Jag har blivit ombedd att ta av mig tröjan när jag provfilmat en gång (och nej, jag gjorde det inte). Jag har som tjugofemåring fått många slags förslag och inviter från dubbelt så gamla män, som anser sig uppmuntrade av att vi suttit och ätit lunch vid samma bord i kantinen eller åkt i samma hiss.

Enligt mig är inte det här ett sexuellt problem. Det är ett strukturellt problem. Det är gamla skitmaktmönster som fortfarande går igen, som fortfarande inte blir tagna på allvar eller sedda som problem. Det handlar om myten om det manliga geniet, om myten att ”riktiga konstnärer” inte går att tämja, om boys will be boys och det är väl inte så farligt. Och bagatellisering och förminskande är ett av världens vanligaste maktmedel, kanske det mest vanligt förekommande när det används mot kvinnor. Att få höra att det handlar om att man bara är lättstött eller överreagerar. Eller som vissa säger – man vet ju aldrig när folk är med på det eller inte. Men saken är den att vi jobbar i en miljö där det just för att vi jobbar nära varandra är mycket, mycket lätt att känna när någon inte respekterar en. Att jobba på en scen är ett utsatt arbete, både emotionellt och ibland fysiskt sett. Det grundläggande för att kunna göra det arbetet är att känna sig väl emottagen och respekterad av sina kollegor. Och även om det för en utomstående kan vara svårt att se, är vi mycket noga med våra privata gränser. Våra kroppar och våra känslor är arbetsredskap, ja – men de är inte till allmän användning för den som får lust. Och det är heller inte så att bara för att man kysser en kollega i spel på scenen, är det ok för personen att ta sig friheter med en.

Det är inte så.

Men det är så det ofta är.

Jag önskar, som sagt, att det inte hade varit så uppenbart var resultatet skulle hamna. Nu ska kulturministern ta förfärade krafttag, eftersom hon är förvånad över resultatet. Och det kan väl låta ironiskt, men det är ju skönt att någon är förvånad.

Ibland utan att ha väntat mig det blir jag påmind

Det har gått så mycket tid. Det har hänt så mycket. Händelser av alla de slag, en sammanhängande kedja av till synes fristående händelser som jag kan snabbspola bakom ögonlocken om jag vill, skratt och halk i trappan och mjuka röster i mörker och blödande skärsår och svettiga cykelturer bredvid lammhagar och ont i svanskotan och fötter som fryser i för tunna skor och kyssar och diskussioner om hur det ska gå till och halmhatt och försenade tåg och kafferingar på servietten och avocadopasta på Tabac och sjungande i stämmor och gråt och falsettröster och skrivandet av en melodi som ändå aldrig kunde spelas

Men påminnelserna, de finns inte med bakom ögonlocken, de är sina egna. De lever enligt andra regler och är inte mina på det viset. Plötsligt säger någon något och jag ser mig själv, bara det att jag är en annan. Jag är jag men ändå inte jag, jag känner igen mig själv men jag känner inte mig själv på det sättet längre för jag är annorlunda nu, jag är en annan nu, jag är inte längre den jag var även om jag ser vem jag var då och jag kände henne väl, hon som var jag

Och i en förklarad glimt blir det så tydligt alltihop att det är det här, det är ju det de pratade om när jag var barn. Att jag en dag skulle förstå varför man är tvungen att ha på sig mössa och varför man inte får ha klänning i februari och varför varför varför. Hemligheten är att det spelar ingen roll hur mycket man tror sig veta eller förstå, det enda sättet som finns att ha levt livet är att ha levt det, det spelar ingen roll att man kan läsa om hur det känns för andra att älska eftersom ens egen kärlek alltid är personlig och alltid ändå känns annorlunda. Annorlunda. Det ringde inga silverklockor i luften när jag blev av med oskulden som det gjorde i Starlet

Jag kan inte låta bli att undra om det här, påminnelsen om att jag redan varit flera, att jag alltid kommer att kunna titta tillbaka på dem jag en gång var och inte känna dem längre, bara känna igen och se vem de var, om det betyder att jag är vuxen på riktigt nu

Man får förresten ha klänning i februari.

Alla hjärtans dag idag, mitt hjärta, ditt hjärta, och jag ligger i sängen och skriver och vet att du finns där på andra sidan. Hjärtat mitt. Känslan av dig när jag vaknar, kroppen sträcker sig efter dig vare sig du finns där eller inte. Det har blivit meningen att du ska finnas där. På sätt och vis finns du alltid där.

Vi är inte enkla. Du är inte enkel, jag är inte enkel, men det är lätt att vara tillsammans. Vi skrattar. Du får mig att skratta. Jag älskar när jag får dig att skratta. När den där lite bekymrade rynkan ovanför dina ögon slätas ut och du ser på mig med ogrumlad glädje.

The most beautiful part of a man’s body. Jag älskar den där punkten framför din örsnibb. Där är du så len. Och när jag lägger näsan mot den är doften där berusande. Det är du. Den doften är bara du. Blundar jag känner jag den mot kudden.

Kom-ihåg-listan.

It’s all about glamour.

Bankkvinnan i telefon pratar en underbar norrländska och talar om att det är som lätt att det blir fel, och jag ler så att det hörs när jag svarar att jag redan sett det, men tack i alla fall för att du ringer upp. Jag gillar henne. Hon har en jordnära ton, till och med om man försöker sudda dialekten, hon känns pålitlig på ett sånt här gammeldags mammigt sätt, som en som gör god kalops och bakar bullar till fotbollsklubben.En som vet när man ska ryta i. Jag vet att hon har barn, för sist vi skulle haft möte ställdes det in för att hon var hemma och vabbade. Det känns fint att det är just hon som har hand om mig också. Jag blir sugen på kanelbulle.

Allting är i rörelse och jag springer däremellan. Ingenting är fast, allting är planer. Framtiden är både här och framför på samma gång. Jag har köpt en ny dator och den är fantastisk, men ingenting av mina gamla tillbehör fungerar. Den hittar inte min kamera, det finns inga drivrutiner ens ute på nätet för en så gammal modell till en ny maskin som den här. Men jag kan inte fundera för mycket över det, det går inte, det får komma sen. Allting är i rörelse och det handlar väl mest om att följa med just nu. Hinna se och registrera det nya, lära mig, förstå. Koppla samman det inre innan jag får till det yttre verkar rimligt.

I ljudstudion sitter jag med den där teknikern jag alltid har tyckt är svårjobbad. Han har så ofta varit fjär, lättviktig, luktat gammal fest och haft skrubbsår över ögonbrynen. Men inte idag. Det är som att öppna ett fönster, för att använda en gammal metafor, och plötsligt tittar han ut och berättar att han lever i limbo, att han har en lång romans i ryggen som på sätt och vis också ligger framför honom. Plötsligt visar han sig för mig, landar och säger det är ju lek? Det är därför det heter kär-lek? Och jag svarar inte med mer än ett långsamt leende, men tänker att det inte riktigt är sant. Hans kärlek är inte en lek.

Jag köper en hudkräm som luktar socker, smält socker, starkt och med mersmak. Sedan skyndar jag mig tillbaka mot rörelsen och planerna, springer via snömoddiga stigar tills jag får näsblod och tänker att det är dags att stanna upp. Jag köper färdig lasagne.