Katten är död. Den femton, nästan sexton år gamla katten, hon fick lunginflammation, slutade äta, magrade av väldigt fort och när mamma tog henne till veterinären fanns det inte mycket att göra, de kom överens om att det var dags för den gamla damen att få dö. Min mammas röst, den darrar och jag hör att hon har gråten i halsen hela tiden medan hon berättar hur snabbt katten tacklade av, att hon när hon skulle gå från ett rum till ett annat var tvungen att stanna och lägga sig och vila flera gånger. Femton år. Mamma hade katten nästan lika länge som hon fick ha oss som är hennes barn hemma, och sorgen är påtaglig. Lilla katten. Lilla mamma. Nu är hon ensam kvar i lägenheten, det svider i mig när jag tänker på det. På det där gammeldamsdarret i hennes röst.

Så säger hon att hon har börjat gå på gym. Min 73-åriga mamma har bestämt sig för att gå med i en pensionärsgrupp som tränar två morgnar i veckan tillsammans. Hon berättar att de har fått en t-shirt med gymmets namn på bröstet och “60+” stående under, att hon tycker att det är roligt med den lilla elektroniska rösten som säger “välkommen!” när man drar medlemskortet, och att hon aldrig brukar stanna och fika efter trots att gymmet bjuder. Hon vill inte ha kaffe på morgonen längre, det smakar för starkt. Jag säger att hon kanske kan ta en banan i stället, men att det kanske vore trevligt för henne att stanna på fikan. Och då toppar hon, min underliga, faktiskt då och då ganska underbara lilla mamma, med att säga att hon har anmält sig till en kurs på biblioteket, också för pensionärer. Hon ska lära sig använda dator, tänker hon. Att det är dags för henne att komma ut och träffa folk. Och det är min tur att nästan få lite darr på rösten, att bli rörd och stolt över henne en stund.

Min mamma. Som har levt större delen av sitt liv i kombinerad skräck och kärlek för och till en sjuk, missbrukande man. Som levt kvar i den blandningen efter att min pappa dog, stängt in sig och väntat på att något ska hända henne själv. Men så är hon livskraftigare än jag trott, än någon trott, antagligen än hon själv trott. Plötsligt nu, tretton år efter min pappas död, så öppnar hon upp för världen igen, lite i taget. Ger sig ut och gör saker hon aldrig förr har gjort, ska lära sig saker hon inte kan. I hela mitt liv har min mamma varit rädd. Hon har alltid varit rädd, för allt och inget, och nu gör hon ändå sådant som hon inte kan, går utanför sin trygga zon och låter sig växa och blomma lite. Hon står i knopp, min 73-åriga mamma, står på nakna, sårbara gamla fötter och vågar vara nyfiken.

Hon är så modig. Jag säger det till henne, och säger att jag är glad att hon ringde, glad att höra hennes röst. Hon skrattar lite generat och säger att hon är en gammal lantis, och jag säger att hon är hon, och att jag älskar henne precis som hon är. Jag känner att det är sant.

Och jag är många mil bort just idag, men har sällan känt mig närmare henne.