Nyanser. Jag minns att vi pratade om det när jag var tonåring. Den där obehagliga känslan av att vi aldrig vet om vi menar samma sak eftersom vi aldrig kan se världen inifrån den andre. Kanske är det du kallar blått det jag skulle kalla lila, om vi kunde lägga ut färgerna utanför oss själva. Kanske har vi bara lärt oss namnen, och kunde vi ta ut synen utanför oss själva skulle vi kanske inte kalla det detsamma, om det fanns ett sätt att se samma sak mer objektivt och samtidigt. Jag minns HonDenArga, som påstod att hennes kavaj var grön men den var brun. Den var brun. Vi bråkade nästan om den där kavajen ute på Hamngatan tills jag stoppade en främmande förbipasserande och frågade, helt icke-ledande, vilken färg han skulle säga att min väninnas kavaj hade. Han tittade på mig som om det var en kuggfråga innan han långsamt svarade “eh… brun.” Och jag sade tack, slog ut med händerna mot HonDenArga som surade ihop totalt och sade att hon i alla fall tyckte att den var grön. Och det tyckte hon ju. Den var bara inte det. Men hade jag mer rätt än hon för att jag fick medhåll? Egentligen?
Det är bara en nyansskillnad. Hur vet vi om vi menar samma sak? Svaret är att det vet vi inte. Det vet vi aldrig.
För vem vill vi visa världen? Vem vill du ska förstå?
Utflykt. På morgonen är solen där, fåglarna kvittrar utanför fönstret, brödet är slut men det finns kanelbullar. När vi åker har vädret redan ändrats, en annan känsla i luften. Jag ber honom förklara hur man ser att det är oväder på gång men förstår ändå inte riktigt vad det är jag ser. För mig är himlen bara vit. Men dimman, ja, jag ser en dimma över vattnet längre bort. Det ser ut som att en liten del av havet kokar.
Vi når fram. En gammal kyrka jag bara sett på avstånd innan. Där står en grind, men inget staket. Det blåser hårt. Vi är inte kvar länge. Men han hinner säga ser du så många nyanser av vitt? Det är vitt, vittvitt, gråvitt, vitgrått, gråttvittvitt och många fler. Vi åker hem igen.
När jag tar av mig skorna är en tå på vänsterfoten och två på höger helt vita, de också. En annan nyans, gulvitt, vitt som död. Jag viftar med tårna och visar upp dem, har aldrig haft så förr. Jag fryser inte. Det är bara ännu en ny nyans, en jag inte förstår.
februari 27, 2010 at 7:41 e m
Åh, det där är så fantastiskt och märkligt, att en grind utan staket ber oss att gå in igenom den, och att vi gärna gör det.
februari 28, 2010 at 7:50 e m
För den som läser det här inlägget alldeles under bloggens rubrik förvånar innehållet inte – det är ju för _grönt_ dina ögon är känsliga.
Åh ja detta att man aldrig kan veta hur den andra ser saker och ting. Jag arbetar ju just nu precis med den saken på ett praktiskt plan, med en kollega jag alltid har funnit väldigt svårförstådd. Det är mycket intressant att finna att jag faktiskt kan förstå henne långt bättre än jag trott. Trots allt. Och trots att vi ändå känns mycket långt från varandra.
Mycket av de färdigheter man behöver i livet kan man inte lära ut, bara lära in genom erfarenhet och försiktig ledning. Som att förstå människor och väder.
Dom kallar det Raynauds syndrom, det där med fingrar och tår som blir vita och domnade. Det är mycket märkligt att betrakta hur den levande röda färgen återvänder millimeter efter millimeter när man kommer in i värmen.
Man ska akta sig så att man inte utvecklar vintertår http://annannan.wordpress.com/2010/01/31/vintertar/.
mars 1, 2010 at 10:23 f m
Jag ler lite. Och tänker på din soffa. Den där som är brun. Eller grå var den visst. Fast den är brun, för mig. Ibland i alla fall. Har inte tänkt på om den blivit mer grå nu när jag fått glasögon…
mars 1, 2010 at 12:02 e m
Godiva: Jag tror att vi människor alltid har tyckt om gränser, av det ena eller andra slaget. Antingen imaginära eller verkliga. Att det finns ena och andra sidan om. Illusionen av tydlighet.
Annannan: Jag önskar så ibland att det fanns ett universellt språk, en omöjlighet att missförstå eller missförstås. Jag vet att det är en naiv längtan, men… åh, vad skönt det hade varit. Människor och väder är mysterier. (Men ja, Raynauds. Jag tror jag förfrös tårna i januari, så det verkar kunna vara skälet till den här nya nyansen.)
Sociologen: Min soffa är antracitgrå. Haha. Kram, vännen.