Suziluz – med ögon känsliga för grönt

När jag öppnar hotellrumstoalettens dörr studsar hon till, städerskan som hunnit in i rummet eftersom hon trott att det är tomt. Hon står bara någon decimeter från dörröppningen, sprätter ögonen väldigt öppna och hennes händer flyger upp till bröstet, jag utbrister lika skräckslaget pardon, je suis désolée! och så möts vi i ett stort fnitter en lång stund innan hon frågar om jag vill ha något och jag säger non merci, je n’ai pas de besoin de nya handdukar, jag tycker gott att man kan använda dem två dagar i sträck. Hon ser så sympatisk ut. Lång och smal och senig, ett mörkhyat, vänligt ansikte med dåliga tänder. Alla städerskorna på hotellet är svarta. Algeriskor, marockanskor, kanske från Mauretanien. Än så länge har jag inte sett en enda vit kvinna annat än i receptionen.

En liten stund till innan det är dags för lite annan aktivitet, utställning, middag. Jag sitter ensam på rummet och jobbar. Ja, jag har tagit med mig jobb till Paris. Varför inte? Jag jobbar bra borta hemifrån, det är kravlöst och annan luft. Jag tar pauser och öppnar fönstret när solen kommer fram mellan skurarna. Låter den svala luften glida över ansiktet. Tar på lite mascara, jag som så sällan sminkar mig, och tar en bild. Sol mot frans mot kind.

Utsikt från ett litet trevligt hotell mellan Operan och Pigalle. Att bo mellan Operan och Pigalle är lite som att kombinera konstens högborg med en bordell. Antikvitetshandlare bredvid sexshoppar. Jag gillar det, kontrasten. Och som vanligt förvånar det mig lite hur bekväm jag känner mig i Paris. Att jag varje gång jag är här tänker att jag gärna skulle bo här en längre period, bli van och hemma på ett annat sätt. Kunna bli sådär lättflytande i språket att det är självklart och slutar kräva eftertanke. Bli så bekant som jag någonstans tror mig om att vara. Varje gång jag är här börjar det med att jag minns lukten. Den här stan luktar på ett helt eget sätt. Vissa hatar den och rynkar näsan, men jag drar förtjust in den. Den här stan luktar sig själv på ett sätt som sätter sig i minnesbarken.

Apropå minnesbarken. På Louvren sitter som vanligt stora affischer med reklam för en eller annan utställning. Det har med Egypten att göra, tror jag, men det är inte det jag fokuserar på. Längst ner på affischen står tre namn på sponsorer. Överst står Deloitte. Och jag berättar för Jakob att Deloitte inte alls uttalas [deloatt] som man skulle kunna tro, utan [delojt]. Det är nämligen ett holländskt namn, inte franskt. Jag vet själv att det är helt onödig vetskap, men jag tycker att det låter kul. Delojt. Holländska måste vara ett av världens underligaste språk. När jag hör någon prata holländska kommer jag aldrig riktigt loss från tanken att de bara hittar på i stunden, att det inte betyder något på riktigt utan bara är onomatopoetik. Och det i sig är ju ganska underbart, det.

Pariserhjulet är nerplockat, förvirrande nog fattas dess kontur mot den instabila Pariserhimlen. Jag antar att det måste oljas och repareras mellan varven, men i alla fall. Vi hade ju tänkt åka. Karusellerna med sina hästar lockar inte lika mycket som den höga, magkittlande utsikten. Jag är höjdrädd, men jag har ändå alltid älskat sånt som kittlar i magen, som snabba svängar, gupp i vägbanan, berg-och-dal-banor, svindelkyssar. Jag är sådan samtidigt som jag sällan glömmer paraplyet när jag går ut en grå dag, för säkerhets skull. Men är det inte så vi är, de allra flesta? Sökande efter kombinationen kittling och trygghet? Kontrasterna igen, kontrasterna.

En stor och en liten kopp. Den stora koppen är hans. Den lilla innehåller det starkaste kaffe jag någonsin druckit. Så starkt att jag för första gången på åratal har socker i kaffet. Mildrar den där explosiva styrkan. Då smakar det väldigt gott.

Nu struntar vi i sorg och bedrövelser en stund och åker till våren i några dagar.

Bon soir, Paris. Je t’embrasse très fort.

När var jag på begravning sist? Jag minns inte. Jo, kanske, kanske att det var när Mimsans gammelväninna dog i cancer och Mimsan sjöng på begravningen, och jag följde med för att kompa henne på gitarren, kanske. Jag minns inte. Men idag var jag det i alla fall, på begravning. Och den här kommer jag att minnas.

Vad ska man säga när en människa valt att dö? Hur ska man skilja sorgen från ilskan, låta dem existera sida vid sida? Hur står man ut med tystnaden i kyrkan, bara avbruten av vuxnas tårsnörvel bredvid det livaktiga jollret från en femmånaders bebis som aldrig kommer att få lära känna sin pappa? Man kan säga som prästen gjorde, kanske. Säga att det går att förstå att en sjuk människa inte är sig själv, att sjukdomen tar över. Det går att förstå och på sikt går det att förlåta. För det som alla som kände honom har pratat om, utöver kampen med mörkret, är hjärta. Hans stora brinnande hjärta, intensitet och ambition och inte minst lojalitet. Den stora, varma lojaliteten. Utan sjukdomen skulle vi inte ha suttit där idag, svartklädda och gråtande, stirrande på en liten bebis utan pappa och hans sammanbitet sörjande mor. Utan sjukdomen skulle lojaliteten vi alla tillskrev honom aldrig ha lämnat dem. Eller oss.

Det är sista gången han är bland oss levande, tänker jag. Det är en märklig tanke, men jag tänker den flera gånger. Sista gången han är bland oss levande.

Jag tror inte på gud, men jag tror på gemenskap. Jag tror på behovet av varann när vi sörjer, behovet av ett rum där vi delar. Mumlet av röster i Fader Vår, även om jag inte läser med är det något lugnande över det. Psalmer som ingen av oss riktigt kan men försöker sjunga med i i alla fall. Jag grät hickande bredvid Småländskan, vi höll hårt i varandras hand. Efter en stund tog jag även H:s hand på min andra sida, H som grät så tröstlöst att han inte kunde sluta skaka. Och en elgitarr i kyrkan, en vacker mansröst, och texten som fick mig att krama de båda händerna i mina hårdare.

Through these fields of destruction
Baptism of fire
I’ve watched all your suffering
As the battles raged higher
And though they did hurt me so bad
In the fear and alarm
You did not desert me
My brothers in arms

Det är så svårt att förstå att någon kan vilja sluta leva. Detta liv. Detta märkliga, underliga, fantastiskt enda liv. Man är älskad. Det kanske är svårt att se ibland, eller lita på, den kärleken, men… åh, man är älskad. Ett berg av rosor på en vit kista, ett inramat foto av ett leende mot en klarblå himmel.

Jag går hem huttrande genom Stockholmsgator som börjat klä på sig vår. I köket möter han mig. En strävlen kind att luta min egen mot, en famn som tar emot, en färdigkokad kopp te. Hans ögon bekymrade i mitt ansikte. Mina tårar mot hans axel, hans händer mot min rygg. Ett stilla lugn. Och jag känner så starkt att tryggheten och friden finns hos oss levande, hos oss människor, ingen annan diffus stans. Den finns här, hos oss, i kök, händer, kinder och te. I kärlek.

Igår fanns det som en doft av sommar. Som ett stråk av nybakad lukt som slår mot ditt ansikte på väg någonstans förbi ett öppet fönster. Jag och Komikern gick en lång promenad genom staden och jag knäppte upp kappan. Vårkappan. Jag hade bara strumpbyxor och klänning under, men jag knäppte upp den redan ganska tunna vårkappan och det var tillräckligt varmt. I huden de där prickningarna, den snabba ovana solsvedan, insikten. Det cykliska. Gruset på trottoaren, de smutsiga snöhögarna som rann ner i gallerbrunnar, ljudet av en vinter som försvinner ner i djupet för att lämna plats för nu. Porlande. Jag skrev en dikt om fåglar, om tunna fötter och ihålighet och kastvindar, det blev en dålig dikt. Jag lade den åt sidan och tänkte att det är fel tid. Värmen låg kvar hela natten.

Idag är det som ett minne bara. Snöglopp mot goretex och det är som ett hån mot de där varma, snabbt uppblossande känslorna. Men jag är glad ändå, lycklig faktiskt. Varm och nära. Nära. Snabbt uppblossande. Leende. Trött. Men varm, glad ändå, lycklig faktiskt. Trots de slaskande smällarna mot bilrutan, trots att jag lyft ögonbrynen så högt av frågor (och sänkt dem igen av svar) att det värker lite i pannan.

Hennes tårar, hackande i orden. Jag hör mig själv säga saker jag nyligen förstått och förstår att det är min tur nu. Min tur att vara den som står stabilt och säger att det går bra, att jag finns här, att hon kan be mig om tröst. Jag tröstar och tar emot henne och hon tar emot min tröst, hon vågar ta emot, det är rörande och stort. Hon tackar och hissar i näsan som ett barn, sedan skrattar hon igen, skör men stark, och jag tänker att vi är som flickor på ett gungbräde. Hon och jag i varsin klänning med volang och hålbroderade strumpor, lockiga hår och äppelkinder, på varsin sida mitten, upp eller ner väger vi upp eller ner varann.

Man ska inte gå på isarna längre. Stora pölar av smältvatten ligger över råkarna. Lillekatt säger att hon sett helikoptrarna kretsa över vattnet två gånger över någon som gått igenom, pilande ambulanser med gula filtar för att rädda det dåliga omdömet. Jag vet att när isarna börjat smälta finns det ingen väg tillbaka. Det vaknar en hunger. Det mumlar skorrande där under, mumlar och harklar sig och bereder sig på att sjunga. Om bara några dagar kommer isarna att sjunga.

Hörni, vänner. Igår fyllde bloggen två år och jag hade inte så mycket att säga. Det blev en stillsam födelsedag.

Jag kommer kanske inte att skriva så mycket på en liten stund. Jag vet inte om man kan kalla det bloggpaus, men jag behöver nog tänka och känna och vara mer än skriva, just nu. Så om frekvensen går ner ett litet tag framöver, vet ni att jag har det bra i alla fall. Känner mig bara inte så sugen på ord och formuleringar just nu. Längtar mer efter sol, värme och självklarhet.

Men jag lägger inte ner, bara vilar lite. Jag kommer tillbaka. Så ni vet. För jag gillar er så himla mycket.

Vita blommor och svarta grodor
delar vårnatten mellan sig:

Jag kan inte sova
och eftersom jag inte kan sova
kan jag inte sova.

Av samma skäl
kan jag inte heller flyga
och således
inte heller ge dig

den blommande grenen
innan den blivit grön.

Att samma måne
dessutom inte skiner
ned på din stad
på samma sätt som den gör på min

vet du nu, när du ser den
skina som här.

Henrik Nordbrandt

Jag tycker nog att man då och då helt enkelt bara ska vägra acceptera begränsningarna.

Alla som liksom jag lever frilansliv vet att det finns perioder när man inte har det så fett. Det finns också, förhoppningsvis, perioder när pengarna ramlar in som en symbolisk säck med guld, men de perioderna är sällan lika frekventa. Det andra är mer normalläge, och man lär sig leva så. Är man alls lagd åt samma håll som jag – en estet med tunn plånka – blir man en person som älskar att fynda. Som köper ett fantastiskt litet 50-tals-nattygsbord från Lammhults på loppis för en hundring och älskar det än mer just för att det var ett så makalöst fynd. Eller som blir en fena på att hitta frisörschampoo på nätet för halva priset. Man går inte ner i kvalitet, bara i pris. Och frekvens.

Just nu är det en inte-så-fet-period. Camus är på inväg från Oslo, (hurra!) och i morgon har jag bjudit hem sex personer på middag. Alltså har jag rotat igenom frys och proviantskåp och satt mig och pusslat, köpt till lite grönsaker och en kruka färsk koriander, och kommer nu att laga mat till sex personer för ungefär hundrafemti spänn. Och det blir plockmat, varmrätt och efterrätt. Vad jag ska laga? Crostiner med tapenade och hoummos, mexikansk böngryta med avokadosalsa och matvete, blåbärspaj med vaniljsås. Vinet får de stå för själva. Finns inget som helst skäl att inte umgås med stil för att man inte har så mycket stålars.

Det är klart att jag ibland fantiserar om att slå på stort, att ha möjligheten att bjuda ut mina vänner på en lyxig restaurang eller köpa något utan att ens titta på prislappen eller behöva räkna. Men samtidigt. Det finns något i mig som gillar det här, som sätter pris på möjligheter, lite arbete och uppfinningsrikedom.

Och det kanske låter som en klyscha, men jag har aldrig känt mig fattig, hur lite pengar jag än har haft.

Vi sitter i soffan och där kommer det, det som får mig att tänka att hon är jag, bara en tidigare version. Den tvärsäkra, bestämda, starka som livet inte kommer åt längre, bara för att pappanpojkvännenmannen inte längre finns i det. Och bakom tvärsäkerheten, den stora rädslan. Hon är så ung, så ung. Så ung. Och tvärsäker på att livet går att hålla i sin hand om man bara kupar den på rätt sätt, om man bara behåller kontrollen.

Och jag är inte längre så ung. Jag är äldre och mindre säker än någonsin. Jag har tappat kontroller och fumlat fåfängt efter dem, försökt och misslyckats och i vissa fall gett upp med glädje. Ändå vet jag hur mycket arbete det är kvar, jag är inte ens halvvägs. Och jag får sådan lust att stryka henne över håret, säga att det är ok att inte bära hela världen på sina axlar och samtidigt säga glatt att den inte väger så mycket. Att hon inte behöver påstå att hon minsann är starkare än hon ser ut. Men jag vet ju. Att var och en måste tappa det som ska tappas i sin egen takt, och hon är ung. Hon är så ung.

Om jag kunde linda henne i dun, ett skyddande täcke. Men det enda jag kan göra är att koka henne te och bjuda på en macka. Prata med henne, lyssna och berätta. Hon nickar på det där fasta, bestämda sättet och är glad. Och så säger hon att jag utstrålar så mycket värme. Jag känner att mina kinder blossar efter den timslånga promenaden i solslasket. Det är förstås inte det hon menar, men det får mig att le.

Vi kramar varandra hejdå, hon säger att hon hittar och tar bestämda kliv. När hon gått blir det tyst. Jag tänker på häromdagen när jag upptäckte att jag inte såg min spegelbild i glaset, utan rakt igenom tåget ut på andra sidan, där andra människor väntade eller kom och gick. Att det plötsligt var som att världen och allt i den var ett och samma, och det var såklart en synvilla. Det var inte mig jag såg. Det var jag på ena sidan, ett tåg, någon på andra sidan, och en perrong där de varnade för slask.

Jag har ofta små sår på fingrarna. En hud som spricker av vardagar. Ofta märker jag det inte förrän jag har lite blod någonstans, antingen på händerna eller på kläderna. Det går åt en hel del plåster här hemma. Jag är som en slags vuxen och mindre kunglig prinsessan på ärten.

Förresten har jag köpt sockerärtor att odla på balkongen i sommar. Jag tror att det ska finnas en stor lapisblå kruka någonstans i källaren, men jag vet inte. Det kanske bara är som jag fått för mig, men oavsett, påsen med sockerärtsfrön skramlar muntert i köket och frestar med ett nytt liv. Jag vet inte vad som har gått åt mig, det är antagligen det här med kärleken, jag har aldrig förut lyckats vara någon som odlar något, men plötsligt har jag fått hybris och tänker att det kommer gå finfint, att det inte bara kommer att växa så det knakar utan dessutom gå att äta egna, solvarma sockerärtor direkt från plantan när man sitter där på balkongen. Jag kommer antagligen ha en solhatt och läsa en bok. Kanske att jag lägger en trätrall i år. Jag kommer att ha sällskap och framtid, han kommer att nudda vid min nacke och ge mig en kopp te. Det är sådana tankar jag tänker medan jag med en överbliven bilruteskrapa hackar bort isen som bildat klumpar i ena balkonghörnet och sedan sköljer balkonggolvet rent medan solen pillrar mig varmt och envetet i ansiktet som ett barn som räknar fräknarna. Det är först när jag tittar ner på händerna som jag ser blodet. Idag är det höger långfinger och ringfinger som spruckit litegrann. Det gör inte ens ont.

Jag tänker på önskningarna, på vad jag hoppades och trodde. Det mesta av det har jag fått, det kanske bara såg lite annorlunda ut än jag trott och blev inte igenkänt vid första ögonkastet. Ibland tänker jag att skillnaden är hårfin mellan att tappa bort sig själv och att söka efter sig. Det är så flytande gränser mellan det man känner till och det man inte känner till.

Snart är det vår, känslan av liv är så stark. Det är alla de här små sakerna, ett litet sår på fingret och en plan om en balkong och målarpenslar på rea och att halka till på en skuggad trottoar och papper som skickas till rätt person, det är ju allt det sammanlagt som är min stund i livet. När jag sitter på tunnelbanan ser jag på den lilla varningsskylten vid fönstret, och trots att det inte ens är jag som hittat på det kan jag inte låta bli att tänka att den borde se annorlunda ut. Jag tänker inte vara rädd.

I morgon har jag deadline på ett arbete jag haft en vecka på mig att göra, och i morse upptäckte jag att jag måste ha raderat alltihop som var nästan-klart när jag rensade lite i skrivbordet igår. Det var bara att vifta undan röken i rummet efter svordomarna och sätta igång med allting från början och panikjobba. Suck. Jag är mer än lovligt klantig ibland.

Så för att inte säcka ihop totalt av utsikterna till den låååååånga arbetsnatten jag kommer att ha, tänker jag nu duscha och sticka iväg till Dragspelaren och Danskan på inflyttningsfika. Lite kaffe och tårta är nog faktiskt precis rätt upptakt för att orka jobba tills allt är klart att skickas in. Man får inte vara dum.

Och man måste minnas att trots att isen ser hård ut så smälter den. Nästa vecka blir det plusgrader i Stockholm. Tro’t den som vill. Men jag såg en liten asfaltsfläck på väg till tunnelbanan igår, så det verkar som att det blir vår i år också.

på väggen står det sprayat

YOU ARE NOT ALONE

YOU GOT YOURSELF

fåglarna sjunger så att jag tror att hjärtat ska brista, eller lyfta, vilket som helst av dem. äntligen droppar det lite från grannens balkong ner på min.

Telefonen ringer, jag kommer luddigt till ytan och sträcker handen efter den, svarar sovrossligt och på andra sidan är Småländskan med täppt och gråttjock röst.

Emil är död, han har tagit livet av sig.

Och jag fryser till, det finns ju inget att säga mer än nej, nej och ändå är det ju så det är. Lille, lille gubben, vi har känt varann sedan 1996 och jag trodde att det hade blivit så mycket bättre med allt, att livet kändes snällare. Att kärlek och föräldraskap hade hjälpt till att sopa väck mörkerdemonerna, jag ser honom i en glimt framför mig med lyckan strålande ur ögonen, jag har fått en son! Jag trodde det var bättre, ljusare nu. Lille, lille gubben.

Så märkligt det är att det finns människor man själv upplever som så fulla av fniss och bubblig glädje, men är så bottenlösa inuti. Så märkligt det är att någon kan vara en vacker, glad pojke som rids och rids av omöjliga maror tills de till slut vinner kampen. Stackars Småländskan, hon är hopplöst och gråtande arg, varför märkte jag inte medan jag bara är oändligt ledsen. Jag trodde det var bättre nu. Lille, lille gubben.

Jag drömde om min terapeut i natt, jag drömde att vi var väninnor och att jag klättrade upp på hennes balkong balanserade en cykel på ena armen, och hon låg och gömde sig för någon i badrummet, någon jag försökte hjälpa henne att bli av med. Jag satt på toalettlocket och såg henne ligga i det fyllda badkaret, under vattnet, fullt påklädd i något slags spetsblus och byxor, det enda som stack upp ovanför vattenytan var hennes högerarm som hon höll rakt upp från axeln med handen avspänt hängande från handleden, och där var vi, hon och jag och armen i hennes badrum och jag skulle hjälpa henne, det var min tur att få hjälpa till. Hennes lägenhet var inte i så bra skick. När hon till slut kom upp ur badkaret med håret klistrat mot kinderna sade hon att hon saknat mig.

Jag vaknar och drömmen ligger kvar i mig, klar som vatten, bleknar inte som drömmar oftast gör. Vi delade många timmar i ett för övrigt tomt rum. Saknar hon mig, tro? Saknar jag henne? Kanske. Jag tänker på henne då och då.

På tunnelbanan möter jag en gammal kvinna som pratar rakt ut i luften. Först tror jag att hon pratar med en tonårsflicka som står framför mig men det gör hon inte, flickan försvinner bortåt perrongen och den gamla kvinnan fortsätter prata. Hon har en lång, smutsig dunkappa, trasiga gympaskor, långt blyertsgrått hår och ett lila diadem. Runt halsen har hon ett snöre fäst i en bit kartong och på kartongen har hon klistrat fast en affisch. Jag ser inte vad den föreställer, men kan urskilja ordet solrosfrön. Hon håller i en krycka, pratar högt och ropar amen, hon pratar med ingen eller alla eller kanske med sig själv. Jag ser på henne, ser, ser och ser. Hon finns ju även om vi inte låtsas om henne? Vi finns ju även om hon inte låtsas om oss?

Jag är nervös men glad. Idag är en viktig dag, idag är en dag jag kommer minnas, idag är en dag som gör skillnad.

Idag är en dag.