Jag tycker nog att man då och då helt enkelt bara ska vägra acceptera begränsningarna.
Alla som liksom jag lever frilansliv vet att det finns perioder när man inte har det så fett. Det finns också, förhoppningsvis, perioder när pengarna ramlar in som en symbolisk säck med guld, men de perioderna är sällan lika frekventa. Det andra är mer normalläge, och man lär sig leva så. Är man alls lagd åt samma håll som jag – en estet med tunn plånka – blir man en person som älskar att fynda. Som köper ett fantastiskt litet 50-tals-nattygsbord från Lammhults på loppis för en hundring och älskar det än mer just för att det var ett så makalöst fynd. Eller som blir en fena på att hitta frisörschampoo på nätet för halva priset. Man går inte ner i kvalitet, bara i pris. Och frekvens.
Just nu är det en inte-så-fet-period. Camus är på inväg från Oslo, (hurra!) och i morgon har jag bjudit hem sex personer på middag. Alltså har jag rotat igenom frys och proviantskåp och satt mig och pusslat, köpt till lite grönsaker och en kruka färsk koriander, och kommer nu att laga mat till sex personer för ungefär hundrafemti spänn. Och det blir plockmat, varmrätt och efterrätt. Vad jag ska laga? Crostiner med tapenade och hoummos, mexikansk böngryta med avokadosalsa och matvete, blåbärspaj med vaniljsås. Vinet får de stå för själva. Finns inget som helst skäl att inte umgås med stil för att man inte har så mycket stålars.
Det är klart att jag ibland fantiserar om att slå på stort, att ha möjligheten att bjuda ut mina vänner på en lyxig restaurang eller köpa något utan att ens titta på prislappen eller behöva räkna. Men samtidigt. Det finns något i mig som gillar det här, som sätter pris på möjligheter, lite arbete och uppfinningsrikedom.
Och det kanske låter som en klyscha, men jag har aldrig känt mig fattig, hur lite pengar jag än har haft.
mars 11, 2010 at 5:20 e m
Jag har en väninna som du … som kokar soppa på en spik … och vilka soppor sen. Det kanske är så att när man måste snåla med sina tillgångar så blir man extra “uppfinningsrik” … vad vet jag. Jag har egentligen aldrig behövt det.
En härlig middag blev det i alla fall … något för en Skata att ta efter, trots att jag inte är vegetarian … Mums!
Ha det nu så trevligt runt bordet … och gott!
Kramar!
mars 11, 2010 at 5:41 e m
Soppa på spik blir i alla fall rikt på järn.
mars 11, 2010 at 7:20 e m
En god vän som bjuder åtminstone fyra personer och de egna tre barnen på middag i morgon sa upp sig från jobbet för tre år sedan. Med hjärtat i halsgropen. Men kan göra samma konstaterande som du. Och jag tycker det är så befriande att veta. Det går. With a little help from my friends. Och också därför att det ju i de här fallen finns mer tid när det finns mindre pengar. Tid att leta efter de billigare lösningarna alltså.
Jag måste ofta påminna mig själv att just nu är jag en med mer pengar än tid. Så har det inte varit i de föregående tre fjärdedelarna av mitt liv. Och vem vet hur länge det varar.
Och det finns inget som vänner med mer pengar än tid hellre tar med sig än just vin. Skål!
mars 11, 2010 at 8:36 e m
Inte för att avfärda fattigdom, riktig sådan måste vara en plåga. Men jag applåderar ändå din slutrad, att inte känna sig fattig, hur lite pengar man än har. Det är levnadskonst det!
mars 12, 2010 at 6:09 e m
Det er tilfredsstillende å føle at en får mye ut av lite. Om det er å handle på salg eller loppis eller å lage fantastisk mat for ingen penger. Klart det hadde vært deilig å ha så mye penger at en ikke behøvde å kikke på prislappen som du sier, men jeg tror allikevel at de som har det går glipp av noe viktig. (om ikke jeg bare er in denial nå og penger virkelig ER gleden i livet)
mars 14, 2010 at 1:33 f m
Vi har spist mange fantastiske middager lagd for en hundrings. Bestemor pleide å si “Vi lever som landets rikeste barn” når vi satt slik fornøyde og glade rundt bordet.
Og finns det ikke vin “för läget”, så har vi godt vann og stearinlys og blomst på bordet.Det er så godt,så godt.