När var jag på begravning sist? Jag minns inte. Jo, kanske, kanske att det var när Mimsans gammelväninna dog i cancer och Mimsan sjöng på begravningen, och jag följde med för att kompa henne på gitarren, kanske. Jag minns inte. Men idag var jag det i alla fall, på begravning. Och den här kommer jag att minnas.
Vad ska man säga när en människa valt att dö? Hur ska man skilja sorgen från ilskan, låta dem existera sida vid sida? Hur står man ut med tystnaden i kyrkan, bara avbruten av vuxnas tårsnörvel bredvid det livaktiga jollret från en femmånaders bebis som aldrig kommer att få lära känna sin pappa? Man kan säga som prästen gjorde, kanske. Säga att det går att förstå att en sjuk människa inte är sig själv, att sjukdomen tar över. Det går att förstå och på sikt går det att förlåta. För det som alla som kände honom har pratat om, utöver kampen med mörkret, är hjärta. Hans stora brinnande hjärta, intensitet och ambition och inte minst lojalitet. Den stora, varma lojaliteten. Utan sjukdomen skulle vi inte ha suttit där idag, svartklädda och gråtande, stirrande på en liten bebis utan pappa och hans sammanbitet sörjande mor. Utan sjukdomen skulle lojaliteten vi alla tillskrev honom aldrig ha lämnat dem. Eller oss.
Det är sista gången han är bland oss levande, tänker jag. Det är en märklig tanke, men jag tänker den flera gånger. Sista gången han är bland oss levande.
Jag tror inte på gud, men jag tror på gemenskap. Jag tror på behovet av varann när vi sörjer, behovet av ett rum där vi delar. Mumlet av röster i Fader Vår, även om jag inte läser med är det något lugnande över det. Psalmer som ingen av oss riktigt kan men försöker sjunga med i i alla fall. Jag grät hickande bredvid Småländskan, vi höll hårt i varandras hand. Efter en stund tog jag även H:s hand på min andra sida, H som grät så tröstlöst att han inte kunde sluta skaka. Och en elgitarr i kyrkan, en vacker mansröst, och texten som fick mig att krama de båda händerna i mina hårdare.
Through these fields of destruction
Baptism of fire
I’ve watched all your suffering
As the battles raged higher
And though they did hurt me so bad
In the fear and alarm
You did not desert me
My brothers in arms
Det är så svårt att förstå att någon kan vilja sluta leva. Detta liv. Detta märkliga, underliga, fantastiskt enda liv. Man är älskad. Det kanske är svårt att se ibland, eller lita på, den kärleken, men… åh, man är älskad. Ett berg av rosor på en vit kista, ett inramat foto av ett leende mot en klarblå himmel.
Jag går hem huttrande genom Stockholmsgator som börjat klä på sig vår. I köket möter han mig. En strävlen kind att luta min egen mot, en famn som tar emot, en färdigkokad kopp te. Hans ögon bekymrade i mitt ansikte. Mina tårar mot hans axel, hans händer mot min rygg. Ett stilla lugn. Och jag känner så starkt att tryggheten och friden finns hos oss levande, hos oss människor, ingen annan diffus stans. Den finns här, hos oss, i kök, händer, kinder och te. I kärlek.
mars 25, 2010 at 8:05 e m
Det er grusomt å lese dette. Jeg gråter både av medfølelse og fordi det iblant kjennes så nært, at det kan skje med meg. At jeg kunne være den i kisten eller den på benken med babyen på fanget, jeg vet ikke engang hvilken av dem det lettest kunne bli. Glede er skjørt.
mars 25, 2010 at 8:16 e m
Oj vad svårt. Och stort. Och skört det är, livet. Du skriver så varsamt och varmt om det svåraste av svåra.
mars 25, 2010 at 9:44 e m
Det fina och sanna och allmängiltiga har de andra redan sagt ovan. Helt personligt vill jag bara säga att om någon sjöng Brothers in Arms till elgitarr i kyrkan på en begravning jag deltog i skulle jag bryta samman. Det skulle bli så mycket starka känslor för mig att jag skulle gå sönder. Jag känner det bara av att läsa ditt inlägg.
I helgen har jag träffat en människa som befann sig i det andra ytterläget av det bipolära spektrat.
Vad svårt det är att vara människa ibland. Vad man ändå kan hjälpa varandra.
mars 25, 2010 at 10:52 e m
“Det är så svårt att förstå att någon kan vilja sluta leva.”
Ja, eller hur. Så känner jag också. Nu. Men även jag har varit där i mörkret och faktiskt inte velat leva längre. Nu efteråt tycks det mig obegripligt.
Jag läste Ann Heberleins bok om sin bipolära sjukdom, jag kan verkligen rekommendera den. Depression är en sjukdom, hon beskriver det så bra och så begripligt.
Den överväldigande majoriteten av de som försöker ta sitt liv men misslyckas, är mycket tacksamma över misslyckandet efteråt. Det är ett faktum. Så mycket outhärdligare med tanke på de som.. lyckas, ordet känns minst sagt malplacerat.
mars 26, 2010 at 9:44 e m
Oj oj. Blir väldigt berörd.
Känner med dig, med honom, med de anhöriga, hur fjuttigt det än låter.
Spontant arg över vad jag upplever som ett svek från vårdens sida, i hur de (inte) tycks vårda under akut depression. Fast egentligen vet jag ju ingenting.
mars 29, 2010 at 9:46 f m
Tante Jul: Ja, usch. Jag förstår precis din tanke. Det är hemskt att livet så snabbt kan ändras, att det är så lätt att bli rubbad. Ibland måste man påminna sig om att hålla hårt i det som är verkligt.
Mrs Li: Ja. Tack, fina du.
Annannan: Herregud, Brothers in arms. Det var det vackraste och mest smärtsamma jag varit med om på ett bra tag. Och det gjorde det hela mer… mänskligt. Det gjorde det bekant, i stället för att vara en ceremoni för vem som helst, liksom.
Helga: Den boken måste jag läsa, det har jag tänkt flera gånger. För visst är det en riktig sjukdom, inget trams som man kan “rycka upp sig” ur. Och det är förfärligt när någon “lyckas”, som du säger, eftersom det är precis den känslan man går med efteråt: inte ville han det här – egentligen?
Amanda: I det här fallet var det definitivt ett svek från vården. Definitivt. Det finns alldeles för många som borde vårdas som skickas hem med en burk tabletter och ska ta hand om sig själva. Fy fan.
mars 29, 2010 at 7:58 e m
Tack för att du skriver så vackert om det smärtsamma. Efter att ha läst din text lyssnar jag nu på en av mina absoluta favoritlåtar (Brothers in arms) och tänker på de jag förlorat pga psykisk sjukdom.
Igårkväll såg jag andra delen av dokumentären som svt visat om en sluten psykiatrisk vårdavdelning och för ett antal månader sedan läste jag Ann Heberleins bok. Jag är så tacksam för att det finns människor som vågar sätta ord och bild på det svåra med det sjuka och inte väjer undan. Så återigen tack.
mars 29, 2010 at 9:47 e m
Så oerhört svårt detta med den självvalda döden. VILL man verkligen eller TROR man att man vill? Vem har rätt att välja, vem har rätt att lämna andra kvar, vem har rätt att själv släcka det dyraste man fått, det dyraste man äger – sitt liv. Så svårt.
I mitt jobb är jag tyvärr ibland bödeln, det finns inget jag kan göra – stoppsträckan är omöjligt lång. Att lämna det man en gång fått på näthinnan bakom sig är inte lätt, helt omöjligt misstänker jag. När slocknar den bilden och när slutar jag tänka att OM… hade personen klarat sig? OM jag gjort si, om någon annan gjort så? Är människan nöjd med utgången. Bara jag kvar med det sista mötet, sista ögonblicket på min näthinna.
OM man nu väljer det fruktansvärda sättet att ta sitt liv så är det många som mår så mycket sämre sen. På ett sätt starkt att släcka sitt liv, på ett sätt fegt, på ett sätt ett rop, på ett sätt så definitivt bestämt.
Svårt…
mars 30, 2010 at 7:56 e m
Icon: Jag tror också att det behövs mer insyn. Även om det blivit mindre stigmatiserat med psykiskt lidande och var och varannan människa går i terapi numera, finns det fortfarande en utbredd naivitet kring vad depression egentligen innebär. Jag tror att det behövs mycket mer information, mycket mer pengar till vård och mycket, mycket mer skydd för de svaga.
Ewa W: Småländskan och jag pratade om det samma kväll som begravningen, att det krävs en stark människa för att faktiskt våga ta livet av sig. Samtidigt måste vi inse att en sjuk människa, som Helga skriver ovan, sällan har kontakt med sina innersta känslor egentligen. Sjukdomen har sin egen röst, lägger sig ovanpå allt som en tjock kvävande filt.
mars 31, 2010 at 11:18 f m
Oj vad omtumlande stillsamt vackert du skriver om detta onda obegripliga. Jag har varit borta från bloggvärlden ett tag och landar rakt in i detta. Hade inte glömt men påminns ändå om ditt fantastiska sätt att skriva. Tårar trillar ner i lunchsoppan här, saknar mina döda.
mars 31, 2010 at 2:17 e m
Fortfarande Lycklig: Välkommen tillbaka, vännen. Och kram.
april 1, 2010 at 11:48 f m
Hej vännen. Suck. Om en dryg vecka är jag där. Jag försöker, men kan inte föreställa mig hur det kommer att bli. Jag (vi) ska dessutom spela på kvällen. Ack detta liv och denna död.
april 2, 2010 at 3:19 e m
Huskorset, käraste du. Det går nog inte att föreställa sig, men det går att komma igenom. Det är vad det är, och så länge det finns folk att hålla i går det. Att livet går vidare sen, precis som om inget är väldigt fel, det är bara också som det är. Och det är ju märkligt nog som det ska vara. Kramar, kramar hårt.