Utsikt från ett litet trevligt hotell mellan Operan och Pigalle. Att bo mellan Operan och Pigalle är lite som att kombinera konstens högborg med en bordell. Antikvitetshandlare bredvid sexshoppar. Jag gillar det, kontrasten. Och som vanligt förvånar det mig lite hur bekväm jag känner mig i Paris. Att jag varje gång jag är här tänker att jag gärna skulle bo här en längre period, bli van och hemma på ett annat sätt. Kunna bli sådär lättflytande i språket att det är självklart och slutar kräva eftertanke. Bli så bekant som jag någonstans tror mig om att vara. Varje gång jag är här börjar det med att jag minns lukten. Den här stan luktar på ett helt eget sätt. Vissa hatar den och rynkar näsan, men jag drar förtjust in den. Den här stan luktar sig själv på ett sätt som sätter sig i minnesbarken.

Apropå minnesbarken. På Louvren sitter som vanligt stora affischer med reklam för en eller annan utställning. Det har med Egypten att göra, tror jag, men det är inte det jag fokuserar på. Längst ner på affischen står tre namn på sponsorer. Överst står Deloitte. Och jag berättar för Jakob att Deloitte inte alls uttalas [deloatt] som man skulle kunna tro, utan [delojt]. Det är nämligen ett holländskt namn, inte franskt. Jag vet själv att det är helt onödig vetskap, men jag tycker att det låter kul. Delojt. Holländska måste vara ett av världens underligaste språk. När jag hör någon prata holländska kommer jag aldrig riktigt loss från tanken att de bara hittar på i stunden, att det inte betyder något på riktigt utan bara är onomatopoetik. Och det i sig är ju ganska underbart, det.

Pariserhjulet är nerplockat, förvirrande nog fattas dess kontur mot den instabila Pariserhimlen. Jag antar att det måste oljas och repareras mellan varven, men i alla fall. Vi hade ju tänkt åka. Karusellerna med sina hästar lockar inte lika mycket som den höga, magkittlande utsikten. Jag är höjdrädd, men jag har ändå alltid älskat sånt som kittlar i magen, som snabba svängar, gupp i vägbanan, berg-och-dal-banor, svindelkyssar. Jag är sådan samtidigt som jag sällan glömmer paraplyet när jag går ut en grå dag, för säkerhets skull. Men är det inte så vi är, de allra flesta? Sökande efter kombinationen kittling och trygghet? Kontrasterna igen, kontrasterna.

En stor och en liten kopp. Den stora koppen är hans. Den lilla innehåller det starkaste kaffe jag någonsin druckit. Så starkt att jag för första gången på åratal har socker i kaffet. Mildrar den där explosiva styrkan. Då smakar det väldigt gott.