När jag öppnar hotellrumstoalettens dörr studsar hon till, städerskan som hunnit in i rummet eftersom hon trott att det är tomt. Hon står bara någon decimeter från dörröppningen, sprätter ögonen väldigt öppna och hennes händer flyger upp till bröstet, jag utbrister lika skräckslaget pardon, je suis désolée! och så möts vi i ett stort fnitter en lång stund innan hon frågar om jag vill ha något och jag säger non merci, je n’ai pas de besoin de nya handdukar, jag tycker gott att man kan använda dem två dagar i sträck. Hon ser så sympatisk ut. Lång och smal och senig, ett mörkhyat, vänligt ansikte med dåliga tänder. Alla städerskorna på hotellet är svarta. Algeriskor, marockanskor, kanske från Mauretanien. Än så länge har jag inte sett en enda vit kvinna annat än i receptionen.

En liten stund till innan det är dags för lite annan aktivitet, utställning, middag. Jag sitter ensam på rummet och jobbar. Ja, jag har tagit med mig jobb till Paris. Varför inte? Jag jobbar bra borta hemifrån, det är kravlöst och annan luft. Jag tar pauser och öppnar fönstret när solen kommer fram mellan skurarna. Låter den svala luften glida över ansiktet. Tar på lite mascara, jag som så sällan sminkar mig, och tar en bild. Sol mot frans mot kind.