Ni förstår, det är inte helt enkelt just nu. Det är lite av varje. Lite för mycket att göra, lite för mycket oro, lite för mycket instabilitet, lite för mycket kropp som får för sig att gå bananas på grund av arbetsbörda och oro och instabilitet. Gammal smärta gör sig påmind. Och eftersom jag har varit här en gång i tiden tar jag mina varningssignaler på allvar. Den goda vardagsrutinen har skevat ur och blivit lite uppfuckad utan att jag har varit uppmärksam på det, så alltså – det är dags att bli uppmärksam. Ta konsekvenserna. Att komma tillbaka till det jag vet att jag behöver som gör mig gott. Jag behöver andas fritt.
När jag tänker efter minns jag inte ens när jag var på Favoritfiket sist. Oj. Dåliga prioriteringar, dumma bortprioriteringar.
Ibland undrar jag hur det kommer sig att man måste medvetet hålla i och odla det goda, medan det dåliga liksom slinker in i ens liv alldeles av sig självt. Eller, inte ”man”, jag. Varför det är så lätt att äta skräp trots att jag egentligen är duktig på att laga snabb och nyttig vardagsmat. Varför jag inte bara gör det jag vet gör gott och ger glädje, kraft och ro. Men det är kanske det mänskliga dilemmat, att släpper man (jag!!) medvetenheten är det så lätt att bli… forstyrret, för att använda den så tydliga norska bilden. Avledd, bortsnurrad, störd. Och så börjar det hacka i det goda flödet, jag kan inte beskriva det bättre än så, det hackar bara. Hackar, halkar, glider. Och så upptäcker man (jag…) plötsligt att jag är någonstans där jag faktiskt inte vill vara.
Nej. Jag säger nej till det. Nu med en gång. Jag måste hålla i, hålla mjukt och fast och envetet i det goda. Vara envis med det goda.
I kväll är det valborgsmäss, och jag har tagit reda på var i stan det ska firas. Jag ska ta med mig en liten termos med gott örtte, lyssna på tal till våren och mansröster sjunga om att vintern rasat ut bland våra fjällar. Jag ska titta in i elden när bålet tänds, se lågorna dansa och minnas varför jag själv inte ska dansa där inne, utan bredvid, i mitt eget tempo. Och jag ska lova mig själv dyrt och heligt att vara rädd om mig.
I morgonens Metro fanns denna ohemula nyhet på framsidan:
Helt otroligt. Om ”ny forskning” och tidningen säger att det är så, då måste det ju vara sant. Jag såg det framför mig. ”Hej, Kalle.” ”Aaaaa-OOOO-gaa!” ”Skulle du kunna ge mig halvårsrapporten?” ”Chitty-chitty-bang-bang!!” ”Ok, Kalle, lägg av. Ge mig pappren bara.” ”Flås flås.”
Hm. Det verkar ju jättekrångligt.
Sedan landade jag på en av mina arbetsplatser, där jag idag jobbade med inte mindre än 3 (trois, tres, tri, three) inte bara snygga utan dessutom trevliga män. Det är svårt att säga om jag ”reagerade” eller inte, jag tyckte ju att det var rätt mysigt att hänga med killarna, men det jag lätt kan konstatera är att ingen av dem verkade få något slags problem med jobbet bara för att jag var där. Allt flöt på så himla fint, alla var supereffektiva.
Sedan insåg jag att det betyder en av tre möjliga saker.
1. Artikeln, och därmed den ”nya forskningen”, stämmer inte. 2. Uppdelningen i hur ”kvinnor” och ”män” funkar utifrån ett psykologiskt-emotionellt perspektiv är bara b-UHULL-shit. 3. Jag är inte en snygg kvinna.
Jag stoppar i pappersbunten, slickar igen kuvertet, hittar frimärken och en prioritaire-klisterlapp och lägger trött ner brevet på diskbänken. Check. Kontrakt i tre exemplar, en försäkran om mitt svenska medborgarskap och att jag ska betala skatt i svenska kronor. Kontraktet är flera sidor långt och jag har fått med en engelsk översättning, som jag inte har brytt mig om att läsa. Min agent har redan gått igenom allt och sagt att det går fint att bara skriva på, allt är klart och genomgånget. Check. Min namnteckning tre gånger på varje kontrakt, på sidan ett, tre och sista. Nio namnteckningar. Allt detta för ett pyttelitet jobb, skillnaden är att det inte är en svensk produktion. Det är min första utanför Norden.
Steinhöft. Låter som ett kul ställe att bo på. Ungefär lika fint som Njutånger. Check.
Mina dagar känns för korta just nu. Jag hinner nog bara hälften av det jag vill. Men det doftar vårjord och knastrar torra fjolårslöv och jag gör solhälsningar på gräset nedanför balkongen så att en tjej stirrar så mycket att hon snubblar in i sin kille. Jag undrar hur alla hinner leva, hur det egentligen går till. Sedan minns jag att jag är en av dem. Jag är en av alla, och jag hinner.
Löprunda ett var förskräcklig. Löprunda två var ganska ljuvlig. Solen som pirrade ner över ansikte och armar, mina förhållandevis lätta steg över gruset, Johnny Cash i öronen och blå vårstjärnor i blom här och där i gräset. En halvtimme oavbrutet joggande innan jag saktade av och började gå resten av varvet. Lycklig. Jag kände mig lycklig där, på gruset, i solen. Tillhörande.
Det är dags för er att bli avundsjuka nu, jag bara varnar, innan ni läser vidare.
För ikväll har jag en biljett till The Last BouncE på Globen. Jag kommer att vara en av dem som ser den allra sista föreställningen någonsin av Sveriges bästa streetdance-kompani, som nu lägger ner. De har varit en helt egen och fantastisk del av den svenska dansscenen, de har gjort ”Gökboet” som dansföreställning, de har dansat i Orionteaterns tak så att man som publik sett dem underifrån genom galler, och de har utan tvekan revolutionerat dansvärlden genom att visa på att dans, hur avancerad den än är, inte behöver vara pretentiös eller svår eller tråkig utan lätt att ta till sig och känna och bli förförd av. Sist jag såg BouncE stod hela publiken upp i raderna och skrek de sista numren, och jag gissar att det inte kommer att bli sämre ikväll. Jag kommer att se den allra sista BouncE, folkens. Och jag kommer att minnas det med glädje.
En kvinnlig kulturarbetare hade tänkt sig en fredlig lördag i godan ro, när en spikmatta anföll henne utan synbara skäl eller provokation. Blodvite blev resultatet. Spikmattan, som är strax över två år gammal, sitter nu i säkert förvar i garderoben i väntan på utredning. 34-åringen är chockad, men utom fara. När vi äntligen fick kontakt med mattan och frågade vad som utlöst attacken, svarade den: ”kärringen får skylla sig själv, jag gjorde faan inget, jag bara satt där, jävla kärring.” Slut citat.
Spikmattan ska genomgå en större psykisk utredning då den nu räknas som återfallsförbrytare.
Hej, du som sitter i Ogi, Japan och använt google för att översätta den här bloggen till japanska. Jag har ingen aning om hur det blir, så om du kommer tillbaka, berätta gärna om det alls är förståeligt eller bara blir totalt kaos i texterna?
Oavsett vilket: välkommen!
Apropå kaostexter brukar jag ibland på samma sätt översätta min egen blogg till norska, läsa den och skratta så jag gråter. Ett exempel taget från slutet av inlägget den 18:e april här nedan, på briljant googlenorska – enjoy!
”Jeg er iført en blomstrete sommer skjørt med tykk strømpebukse under. Ha kaffe og kjære soldat og fryser en liten kafé hver gang døren åpnes, er det april vær. Vi snakker om kjærlighet, og jeg stolt viser bilder av James i min mobil. Over oss alle som flyr vulkansk aske opp, usynlig for oss, men forhindrer all flytrafikk over Skandinavia. Naturen er det vi kaller naturkatastrofe.
På Wikipedia står det: Natural katastrofe er en hendelse forårsaket av naturkreftene som har store negative effekter på omkringliggende miljø og organismer som lever der. Eksempler på naturkatastrofer, vulkaner, jordskjelv, langvarig tørke, orkaner og oversvømmelser. Og jeg tror at selv om det virker umulig i det øyeblikket katastrofen inntreffer, kan du helbrede en knust lite hjerte. Det er naturens naturlige.”
Jag tycker nästan att det roligaste av allt är att google översätter Jakob till James.
Apropå syskon har jag en slags syster jag aldrig har träffat.
Nej, det är inte en metafor. Min pappa… ja, min mamma var hans fjärde fru. Den första kvinnan han gifte sig med, eller flickan, de var bara runt tjugo då, hade en liten dotter på ett par år. Pappa adopterade henne och hon fick hans efternamn. Mitt efternamn. Sedan skilde sig min pappa och flickans mamma efter bara några få år, de behöll inte kontakten, men flickan behöll tydligen hans namn. Mitt namn.
Jag fantiserade lite om henne som barn. Jag hade en slags syster som var gammal nog att vara min mamma, det var konstigt och spännande. En liksom-syster som var en tant. Jag brukade säga hennes namn tyst för mig själv ibland. Hon har ett fint namn, ett flickdiminutivt namn.
Som vuxen blev jag påmind om henne först när pappa dog. För vi var tre som skulle dela på det lilla han lämnade efter sig, inte två. Jag och min bror hade vår liksom-syster som ingen av oss någonsin träffat, som vi knappt ens tänkt på. Hon var runt femtio då, en gott vuxen kvinna, antagligen med egna barn, kanske barnbarn på väg, vem vet. Vi visste inte var hon fanns, bara att hon fanns. Advokaten hittade henne. Hon ville inte ha kontakt med oss, sina liksom-syskon. Hon kanske inte ens mindes sin liksom-pappa, vem vet. Så så blev det med det.
Ibland, nu som vuxen, fantiserar jag om att vi en dag ska gå förbi varandra på en gata. Att vi ska se varann utan att förstå vem den andre är, kanske le och nicka hövligt för att vi delar en trång trottoar. Och ingen av oss ska veta något, det ska vara en helt vanlig, kanske lite gråmulen dag när två liksom-systrar möts för första och sista gången.
Jag drömmer om någon som heter Stefan, han är som jag men man, lång och ranglig och mörklockig med snälla ögon, och vi sitter någonstans där jag har ryggen mot någon slags kuddar och han har ryggen mot mig, jag lägger armen om honom och handen på hans bröst och han flätar sina fingrar i mina, och där sitter vi som bror och syster någonstans där det är mjukt. Vi sitter och sörjer något eller någon, jag vet inte vad, bara att vi sitter och sörjer som en enhet. När jag vaknar tänker jag för första gången på länge på min lillebror, trots att han inte alls heter Stefan.
Utanför fönstret, snö. Det måste vara den sista nu. Det var meningen att jag skulle komma igång med joggandet idag, men det snöar och är inte mer än ett par grader över noll. Är det för kallt får jag astma av hög ansträngning. Alltså, force majeure. Jag klär på mig mer och går i stället för att springa. En kort, ganska snabb promenad och jag börjar snabbt att frysa. Det värker lite i händerna.
Bästisen har lämnat en grön påse utanför min dörr på väg till jobbet. Bullar från igår, en halv limpa hembakat bröd och ett par filmer. Omtanke. Jag fryser fortfarande, bäddar ner mig med datorn under duntäcket för att jobba från sängen. Ett telefonsamtal, lite mer jobb att skriva in i kalendern. Jobbar vidare. Ett samtal till, byte av tid för ett möte med en regissör i morgon. Jobbar vidare. Sms från Mimsan med frågan om jag kan hjälpa henne köpa ett magnoliaträd till hennes pappa på fredag. Hon har bil men inget körkort, jag har körkort men ingen bil.
Jag är otroligt sliten när jag känner efter. Dags att prioritera mig en stund. Jag försöker komma ihåg att det här med att äta ordentligt och sova ordentligt och träna, det är för min egen skull, för att jag ska orka, för att mitt söndagsexemplar till kropp inte ska lägga av helt. För att säga som min älsklingsförfattare Margaret Atwood: do back exercises. Pain is distracting.
För flera timmar sedan kramade jag Teaterkvinnan lite hastigt. Hennes parfymdoft sitter fortfarande kvar i mitt hår, svävar runt mitt ansikte som ett lite vimsigt sällskap. Jag gillar det. Och trots att jag inte har en aning om vilken parfym det är hon använder, skulle jag känt igen hennes doft var som helst. Den är hennes egen, hon doftar särpräglat och gott. Hon doftar sig själv. Starkt och lite vimsigt.
Ibland undrar jag hur jag själv doftar för andra. Om min parfym blivit en integrerad del av mig, och om det i så fall betyder en slags personlighetsförändring nu när jag använder en annan sort än jag brukar. Jag undrar hur mycket av min doft som är jag och hur mycket som är parfymen, hur sammanblandningen känns. Jag undrar vilka adjektiv någon skulle använda om mig.
Syrénen utanför min balkong står i knopp. Fåglarna kvittrar sina hetsiga frågor till varann, har du eller ska jag? Är vi klara med den här pinnen? Hur går det med botten på redet? Kan vi klä det med något mjukt på insidan? Och bredvid står syrénen i knopp.
Jag har massor av jobb att göra. Jag prokrastinerar en aning. I stället för att sätta mig med arbetet har jag designat och beställt visitkort. Eftersom min yrkesroll har utökats på sista tiden och jag dessutom blivit egenföretagare var det dags med en uppdaterad version. Jag sitter och tittar på kortet jag beställt, där står det under mitt företagsnamn och namn: ”skådespelare, översättare, regissör”. Det är stilrent, i grått och vitt. Jag vet att alla titlarna är sanna och att jag har fått slita för att det skulle bli sant, ändå tittar jag på det och tänker hur gick det här till? Hur lyckades jag med det här? Hur mycket kan jag egentligen? Kommer jag att göra någon besviken? Är jag kompetent nog för allt det här?
Och vet ni vad, det är jag faktiskt. Syrénen står i knopp och jag har äntligen slagit ut.
Eftersom jag är en vanemänniska tycker jag inte om min nya mailadress. Jag har haft samma sedan 1999, och att efter elva år skiljas åt på det här viset, mig och den oförskyllandes på grund av någon annans inblandning, det känns inte bra. Och jag är på en ny domän nu, administrerad av min bredbandsleverantör. Den är inte alls lika fin. Jag vill ha min gamla invanda, kära. Men man får ju inte alltid som man vill. Det är en av vuxenvärldens vidrigaste läxor. Att ibland måste man bara kapitulera.
Det har funnits en tid utan kapitulationer. Jag minns det. Hur det var att vara ung och politisk. Jag var det en gång. Både ung och politisk. Jag färgade håret svart eller i mörk aubergineton, klädde mig i gamla militärbyxor från överskottslagret och kängor, långärmade batikade t-shirtar under och en kortärmad t-shirt med rockbandtryck ovanpå och hade massor av armband och halsband av träpärlor i olika storlek. Jag hade palestinasjal. Jag hade en pojkvän med midjelångt blont hår. Eller pojkvän och pojkvän. Vi hånglade på musikföreningen och pratade egentligen väldigt lite med varann. Och jag skrev ilskna brev till olika företag om att de måste sluta med det ena eller andra och bifogade namnlistor som jag hade samlat in, jag satt med i kommittéer och styrelser och debatter och runt lägereldar och diskuterade svår litteratur och grälade ilsket med dem som inte förstod att världen behövde räddas. Jag kapitulerade aldrig. Världen behövde räddas, världen behövde mig.
Jag vet inte riktigt när det vände, när det var jag som började behöva räddning, som började behöva världen. När blev världen större än jag? Men jag vet att jag började kapitulera. Och det fortsatte jag med. Det gör fortfarande ont, den där lilla hopplösheten som träder in när jag ger upp något. Men ibland måste jag. Jag är inte så ung längre, även om jag fortfarande är politisk. Jag gör fortfarande det jag tycker att jag måste. Det är bara det att i det ingår det ibland att släppa taget.
1999. Det är elva år sedan. Då var jag 23 år. Jag hade slutat färga håret och slutat med de där t-shirtarna och kommittéerna flera år tidigare. Jag tror det var året jag fick min första mobiltelefon, eftersom mamma var rädd för att tappa bort mig bland alla överstrukna adresser. Det var året jag flyttade sju gånger innan jag till slut blev sambo med honom jag trodde jag skulle älska i resten av mitt liv. Herregud, så ung jag var. Herregud, så vuxen jag kände mig.
Jag tror det tog i alla fall ett par år till innan jag började kapitulera.
Jag åker tillbaka ner till våren nu. Med den gamla vanliga separationsklumpen i halsen. Herregud, vad jag hatar att skiljas åt.
På flygplatsen köper jag en timme internet för att betala ett par räkningar. Det går inte, jag kommer inte in på bankens sida. Men jag kommer in på min mail där jag tack vare 24 stycken ”mail delivery failure”-besked får veta att mitt mailkonto tydligen blivit kapat av en spamfirma som säljer elektronik. Nej, mina vänner och jobbkontakter, förlåt mig, men det är inte jag som försöker kränga datorer och dvd:er från Japan, det enda jag försöker göra är att se framåt. Japan är inget för mig. Jag försöker redan planera bort ett kortare avstånd.
