Apropå syskon har jag en slags syster jag aldrig har träffat.

Nej, det är inte en metafor. Min pappa… ja, min mamma var hans fjärde fru. Den första kvinnan han gifte sig med, eller flickan, de var bara runt tjugo då, hade en liten dotter på ett par år. Pappa adopterade henne och hon fick hans efternamn. Mitt efternamn. Sedan skilde sig min pappa och flickans mamma efter bara några få år, de behöll inte kontakten, men flickan behöll tydligen hans namn. Mitt namn.

Jag fantiserade lite om henne som barn. Jag hade en slags syster som var gammal nog att vara min mamma, det var konstigt och spännande. En liksom-syster som var en tant. Jag brukade säga hennes namn tyst för mig själv ibland. Hon har ett fint namn, ett flickdiminutivt namn.

Som vuxen blev jag påmind om henne först när pappa dog. För vi var tre som skulle dela på det lilla han lämnade efter sig, inte två. Jag och min bror hade vår liksom-syster som ingen av oss någonsin träffat, som vi knappt ens tänkt på. Hon var runt femtio då, en gott vuxen kvinna, antagligen med egna barn, kanske barnbarn på väg, vem vet. Vi visste inte var hon fanns, bara att hon fanns. Advokaten hittade henne. Hon ville inte ha kontakt med oss, sina liksom-syskon. Hon kanske inte ens mindes sin liksom-pappa, vem vet. Så så blev det med det.

Ibland, nu som vuxen, fantiserar jag om att vi en dag ska gå förbi varandra på en gata. Att vi ska se varann utan att förstå vem den andre är, kanske le och nicka hövligt för att vi delar en trång trottoar. Och ingen av oss ska veta något, det ska vara en helt vanlig, kanske lite gråmulen dag när två liksom-systrar möts för första och sista gången.