I morgonens Metro fanns denna ohemula nyhet på framsidan:

Helt otroligt. Om “ny forskning” och tidningen säger att det är så, då måste det ju vara sant. Jag såg det framför mig. “Hej, Kalle.” “Aaaaa-OOOO-gaa!” “Skulle du kunna ge mig halvårsrapporten?” “Chitty-chitty-bang-bang!!” “Ok, Kalle, lägg av. Ge mig pappren bara.” “Flås flås.”

Hm. Det verkar ju jättekrångligt.

Sedan landade jag på en av mina arbetsplatser, där jag idag jobbade med inte mindre än 3 (trois, tres, tri, three) inte bara snygga utan dessutom trevliga män. Det är svårt att säga om jag “reagerade” eller inte, jag tyckte ju att det var rätt mysigt att hänga med killarna, men det jag lätt kan konstatera är att ingen av dem verkade få något slags problem med jobbet bara för att jag var där. Allt flöt på så himla fint, alla var supereffektiva.

Sedan insåg jag att det betyder en av tre möjliga saker.

1. Artikeln, och därmed den “nya forskningen”, stämmer inte.
2. Uppdelningen i hur “kvinnor” och “män” funkar utifrån ett psykologiskt-emotionellt perspektiv är bara b-UHULL-shit.
3. Jag är inte en snygg kvinna.

Jamen… dumma Metro.