Det har varit ännu en helg och jag har varit hos Bästisen. Jag har saknat henne, på sistone har hon varit borta mycket, hennes jobb tar henne hit och dit över hela världen och i Kina funkar inte Skype. Men nu är hon hemma igen och jag har haft en lantlivssöndag med en av de bästa människorna i världen, god mat, kaffe och chokladpaj med hallon to die for och helt enkelt… vänskap. Och skönhet, helt självklar. Så här års är det stället bland det skönaste livet ger.
Hon har varit borta länge som sagt, och dagliglivet där på landet har halkat lite efter. Inomhus står fortfarande sådden i små startkrukor och behöver planteras om eller ut, utomhus stod gräset högt och vedträden okluvna. Och vad passar väl bättre en underbart solig försommarsöndag än ett par extra händer och ett hederligt gammalt dagsverke? Hon tog gräsklipparen, jag vedklyven. Det var skönt att ta i ordentligt, baxa upp de tunga trädstammarna på klyven, svettas och – som Bästisen uttryckte det – känna sig lite som Hulken. Det är något nästan meditativt över det. Efter en stund slutar det vara lika tungt, kroppen hittar vägarna som gör det lättare, ekonomiserar, effektiviserar. Och i huvudet blir det nästan som en sång som blandar sig med den djupa, friska doften av färskt granträ. Kladdig kåda, vit sav blöder fram när träet klyvs, tillfredsställelse av att lyckas få loss en envis, djupt sittande kvist. Att plocka bort sniglar från undersidan av stockarna och slänga dem ut i gräset, vifta bort daggmaskar och spindlar, råka slänga en snigel på katten som misstänksamt stirrar ut i luften för att han inte förstår vad som hände, skratta en stund, njuta av solvärmen på ovan hud, fortsätta. Regelbundet och envist medan stockarna blir färre och vedtraven högre och högre.
Det ger ett så nödvändigt perspektiv, det här med jorden, handfastheten, nyttan. Att ägna sig åt något som ger ett behövligt resultat, som kommer att ersätta solvärmen under de kalla månaderna. Och skönheten, herregud, skönheten i det enkla, i att känna muskler arbeta, göra skillnad, göra gott. Att njuta både av den egna känslan och av att kunna hjälpa en vän, och sedan få en påse rabarber att ta med hem och koka sylt på. Eller göra paj med maräng, om man hellre vill? Det spelar ingen roll, det blir vad det blir. Och lön för mödan kan vara så oerhört enkel ibland, men likaväl en stark njutning.
Det förvånar mig fortfarande att det inte är svårt att känna sig hel längre. Att höra till, att delta, att trivas, att vara närvarande. Det är lätt att vara närvarande. Eller för att låna Tua Forsströms ord:
Vi försiggår på okända djup i otillräckligt ljus, men även det som syns är vackert.
… eftersom SJP är hos dig och inte hos mig ser jag det som min uppgift att sätta på mig mina mest högklackade, glittriga kopparfärgade paljettskor till prempa på filmen. Jojjo. Man ska ju mest sitta, va.
Och naprapaten, hon är lång och smal och senig och stark och förödande duktig på sitt jobb, det knakar och knäpper i kroppen så att det ekar inuti huvudet och ömmar både här och där, men jag är i tillräckligt bra form för att det inte ska göra särskilt ont utan mest vara skönt att bli av med spänningarna. Hon ger mig beröm, säger att jag har en väldigt fin kropp, och jag känner mig stolt där jag står med tuttarna free flowin’ och ett par rekorderliga, vita trosor. Jag både sitter och står fel, men det gör inte så mycket. Hon tar hand om mig, tar över mig en stund, ser till att lossa mina knutar.
Ibland tänker jag att det egentligen är det enda man längtar efter som vuxen. Att någon för en liten stund ska ta hand om en, så att man slipper göra det själv. Ta över ansvaret för allt det där man fuckat upp. Kropp och själ, inre och yttre. Och det är så enormt skönt att bara få göra som man blir tillsagd och lägga över ansvaret i en människas kompetenta händer. Det är någonting också med det där vita, rena i ett behandlingsrum, att man själv är så gott som naken, hjälplös inför den andre. Det ger en känsla av att vara ett barn igen, ett barn som någon faktiskt tar hand om.
jag minns första gången jag gick på ma-uri-massage, med varma oljor och helande andning, när det var klart tvättade hon oljan av mig med varmt tvålvatten och en sliten handduk och jag fick plötsligt känslan av att återigen vara ett mycket litet barn plaskande i en badbalja, det kittlade mot den genomvärmda huden och jag kände mig som genomströmmad av ett lätt, violett ljus
Det är antagligen nakenheten som gör det, eller inte bara förstås, men det är lätt att börja prata med henne om det som rör sig på insidan av mig, hon mumlar och hummar och skrattar igenkännande medan hon bänder min kropp hit och dit. När vi är klara och jag ska gå kramar hon mig hejdå, som om vi känt varandra länge. Jag går därifrån med en värme strömmande utmed ryggraden, blockeringarna borta.
Småländskans naprapat heter förresten Patrik. Naprapatrik.
Dagiset utanför leker cirkus. De har en fröken som med stark utroparröst annonserar nummer efter nummer. Nyss var det världens starkaste man, ackompanjerat av ”Världens starkaste man” på cd, jag tyckte det lät som Electric Banana Band men jag vet inte. Nu är det hästar och de spelar något som låter som en dansbandslåt som verkar heta ”en cirkushäst”. De spelar mycket högt. Fröken ropar ”alla följer Therese!”
Sammanfattning av idag: stora tankar, lite gråt, oro, bli bortglömd av någon som borde ha mints en, missade telefonsamtal, förlorade pengar, framkomna pengar, icke framkomna pengar och fyra skickade paket. Viktiga beslut, rågkaka, köpt jäst för ett brioche-experiment, ett blåblommigt tyg, en gratis glass. Fina sneakers men lite skoskav.
Väger det ena någonsin upp det andra eller existerar bara alltid allting parallellt?
Imorgon går Småländskan och jag och ser Sex and the city II på bio. Trots att jag tänkte såhär om ettan. Men varför inte? Man kan njuta av karamellfärgade kläder och höga klackar om man bara struntar i att det inte finns någon som helst logik i varför en krönikör i en tidning har råd med dessa fantastiska designkreationer. Dessutom måste man nog strunta i det där med kvinnobilder och genus och trallallallatjolahoppsanhej, inte tänka på det, det blir kul med bio!
Dagen såhär långt: ett otippat jobb som behövde hastighetsförberedas och mailas vidare i morse. Jobbajobba. Sedan sju timmars oavbrutet sittande framför datorn med ett annat jobb inför morgondagens jätteviktiga möte. Nej, inte helt oavbrutet. Jag har gått på toaletten och sedan rest mig från den med sådan schwung att jag slog huvudet i handdukstorken. Stjärnor och lite tårar. Dessutom har jag faktiskt rest mig och kokat kaffe och som hastigast brett en macka vid två tillfällen. Sedan, ungefär lagom till att jag började känna mig hyfsat klar med jobbet så att det är möjligt att ens ha jätteviktigt möte, fick jag ett samtal om att vi flyttar mötet till fredag.
Med andra ord. Jag har hysterijobbat i onödan, har en jättebula framför fontanellen och är dödsens hungrig. Dessutom regnar det.
Kalasdag. Tur att jag har tvättstugan ikväll så att det händer nåt kul.
Mellan berg och himmel och med utsikt över till Ryssland ligger det en liten kyrka, eller snarare kapell. Nedanför ligger en liten kyrkogård, inhägnad med trästaket. Det finns inte många boningshus i närheten, det är inte lätt att ta sig hit längre. På vintrarna är det ingen som plogar. Åt andra hållet från bergen är det havet. Bara hav, oändligt, ut och vidare ut i himlen. Men här nere hos oss är det det jordiska.
Korsen av trä är gamla och texten knapphändigt inskuren. Bredvid finns det några mer moderna gravstenar, svart granit med vita duvor sittande på och texten i guld. På flera av dem står det Du glemmes ei. Och jag förstår inte varför vi ska påstå det, det är ju inte sant. Du kommer att glömmas, jag kommer att glömmas, livets villkor är att vi alla kommer att vara glömda en dag. Det är så det är och det är så det ska vara. Och det är inte ens sorgligt. Det är faktiskt inte det som är sorgligt. Att vi blir glömda betyder inte att vi aldrig fanns. Alla som har funnits fanns, vare sig någon minns dem eller ej.
Det är som med vågorna. Det finns inte två likadana, även om de befinner sig på samma plats, i samma hav, slår mot samma strand. Ändå är de olika långa, olika breda, slår olika långt och vilt eller mjukt. Deras liv är lika unikt som vårt. Vi glömmer dem givetvis ändå, men det tar inte ifrån dem vare sig liv eller skönhet eller berättigande. De är. Det går inte att bestrida. Sedan är de inte längre. Och det är väl just ändligheten som gör att skönheten är så glittrande påtaglig, samtidigt som det är något lugnande i att det alltid kommer någon efter. Alltid.
Vi sitter bredvid varann på en sten, ser vågorna slå och äter varsin Kvikklunsj. Jag är kall om händerna och han värmer dem i sina. Runt oss i sanden är det fullt av spår. Efter skor, efter nakna barnfötter, efter fåglar, efter någon som släpat något efter sig. Ljuset är otroligt vackert, stunden är nästan smärtsamt skön. Och jag tänker nästan ingenting, jag bara ser på vattnet, på sanden, stenarna och himlen, känner smaken av kexchoklad och jag känner att jag lever. Just nu lever jag, och han, och du, och alla runt oss. Det är nu vi kan älska, skratta, bråka, leva, se till att göra både oss och andra gott eller ont, vilket vi nu föredrar. Minns det, för en dag är vi alla glömda. Vi lämnar plats för andra. Och vid vattenkanten är alla spår av oss borta.
Källarmålningen har kommit in i pyntskedet. Det är mitt favoritskede. Så jag har slagit på stort och målat lite text på en dörr.
När jag var klar med målarpillandet gick jag runt och tuppade mig nöjt en rätt så lång stund. Faktum är att jag fortfarande inte är helt klar med tuppandet. Och nåde den som klagar på att texten inte är perfekt rak! Vi har inget vattenpass, så jag fick höfta, hävdar med bestämdhet att det är med flit och faller under kategorin ”shabby chic”. Sedan tuppar jag mig lite till.
(Och nej, färgerna stämmer inte alls. Dörren är vit och texten grafitgrå, men mobilkameran gillar sepia. Överlag gör den det.)
Antagligen är det för att jag sade till honom härom dagen att jag ibland på ett rent mänskligt nyfikenhetsplan undrar vad det har blivit av folk (både vänner och gamla skolkamrater och älskare) i kombination med att jag kort berättade om det där kollektivet jag bodde i för en ny bekant och av någon underlig anledning inte kunde minnas namnet på staden vi bodde i, freudianskt kanske, ja, ändå, det var helt omöjligt att minnas, men jag satte mig upp i sängen och utbrast stadsnamnet natten efter. Hur som helst. Antagligen var det dessa saker i kombination, för plötsligt tänker jag på människorna där, de andra spridda själarna jag ett tag delade liv med, dessa spridda skärvor till själar som samlades i ett halvgammalt hus på två våningar med två kök och tre toaletter.
Vi delade rum två och två, med mig bodde hon som gift sig med en amerikansk förälskelse för att han skulle få stanna i Sverige efter att besöksvisumet tog slut, han bodde inte med i kollektivet och vi pratade bara två gånger om ifall hon skulle kunna berätta för honom att kärleken också tagit slut, men jag hörde henne desto fler gånger gråta tystlåtet när det var dags att sova. Vägg i vägg med oss bodde de båda sextonåringarna, hopperskorna, hon som hoppat av skolan för att hon blev gravid och gjorde abort och hon som gick på kryckor eftersom hon hoppat från en balkong för att komma undan en expojkvän som höll på att hugga sig in i hennes lägenhet med brandyxa. Och vid andra väggar var de andra, som den magre tyske jonglören vars syster hade tatuerat en fjäril på sin klitoris, den vackre och snälle pojken jag inte kunde erkänna för mig själv att jag var förälskad i eftersom jag inte kunde se oss tillsammans, jag med mitt skräckslagna kontrollbehov och mina stränga livsregler och han med sina klorinblekt fläckiga jeans, tuppkam och ett skägg som han smält latex i. Han åt nästan bara filmjölk och hällakaka med ost på. Eller hon som såg ut som att hon borde jobba i en parfymdisk på Åhléns, kärnfriskt blond och fyllig med blänkande naglar och felfri hy, hon och han som bara hade tröjor med sitt favoritlagtryck hade sex på en av toaletterna regelbundet och vi andra låtsades att vi inte hörde det. Faktiskt låtsades vi att vi inte förstod.
Den tyske jonglören satte en halv majskolv i en skål med överbliven gröt och granskade den dag till dag för att få reda på hur en mögelprocess egentligen såg ut, hon som var gift med amerikanen gjorde egen vitlöksost av avrunnen yoghurt som luktade så starkt att allt man åt i det köket smakade vitlök, och den blonda av hopperskorna gick omkring i en överdimensionerad vit t-shirt med bleka, engelskt mjälla lår och barfotafötter, ett blåögt lite urtvättat utseende och det där långa mjuka håret som lätta fjädrar mot kinderna. Och jag, jag vågade inte erkänna att jag inte kunde laga ”riktig” mat utan mest hade kokat makaroner förut så jag försökte laga en köttgryta första gången det var min tur i matlaget, det blev det segaste och mest ofärdiga vi åt på ett bra tag. Men vi åt det.
Gud, jag måste le när jag skriver det här. Det låter så overkligt, trots att allt är helt sant. Bilderna, som ur en avantgarde film, men i vanlig färg, vanlig vardagston. Absurd, helt vanlig vardag för länge sedan. Jag undrar hur det gick med den tyske jonglören, om han fortfarande tränar med brinnande devilsticks flera timmar om dagen. Jag undrar om hans syster har känsla kvar i sin klitoris.
Dessa människor, dessa unga förvirrade själar, detta liv. Det går som det går med oss alla, livet tar över och skapar annat. Men minnena, skärvorna. Några av dem har jag träffat på. Hon jag delade rum med skilde sig från amerikanen och fick barn med en antroposof några år senare. Den mörka hopperskan mötte jag på T-centralen i Stockholm en dag och jag tror att hon hade börjat knarka, hon hade något spattigt över sig och stora pupiller. Och han den vackre snälle pojken med tuppkammen, han rakade av den, träffade sitt livs kärlek och är fyrbarnsfar idag.
Och jag, jag sitter med ett recept på lamm korma som jag och min kära ska laga tillsammans.
Vi firar med att sova länge trots ompa-ompa utanför fönstret, så åka över finska gränsen och tillbaka, och sedan ger vi oss ut och åker båt. Vi fiskar. Jag får upp mitt livs första fisk. Det är en uer. När man drar upp en uer dör den på det mest oläckra sätt – ögonen poppar ut samtidigt som rumpan sprängs. Jakob förklarar och visar, jag skrattar stötvis resten av kvällen samtidigt som jag är alldeles för mjukhjärtad för att döda fiskskrället och överlämnar det till honom och de väntande fiskmåsarna.
Från och med nu när livet känns trist behöver jag bara tänka på Jakob som härmar en uer vars rumpa sprängs. Oh, the joy.
Ni förstår, jag var åtta år och det är den första jag köpte själv. Eller första halvan av ett paket, jag köpte den och ”Bröderna Lejonhjärta”, och jag älskade dem båda, på olika sätt och av helt olika skäl men med en lika stark och varaktig kärlek. Jag har läst den många, många gånger, sidorna är gulnade och tummade och lite trasiga här och där. Dessutom finns det ganska specifika chokladfläckar i den eftersom jag, när jag var liten, älskade att äta choklad och läsa samtidigt. Jag hade en liten specialritual, jag låg nerkrupen med min bok i pappas säng som stod vid ett hett element, lade chokladbitar på elementet så att de smälte, skopade av den mjuka chokladgeggan med fingrarna och slickade i mig det medan jag läste. Många timmar har tillbringats så.
Den gavs ut första gången 1944, och Linklater skrev den under andra världskriget, där han först tjänstgjorde som marinofficer på Orkneyöarna och sedan vid krigsministeriet. Det är en fin tanke, att en högtstående officer parallellt med sin tjänst skrev en barnbok om två frimodiga systrar som upplever en massa härligt otroliga och spännande äventyr. Min svenska utgåva är översatt av Hugo Hultenberg och har illustrationer av Nicolas Bentley.
Om man som jag fortfarande älskar fantasivärldar kan man absolut läsa den här boken också som vuxen. Om man som jag dessutom älskar att göra olika röster och läsa högt så kan man med fördel göra det. Och har man, som jag, en man som lyssnar och skrattar både med munnen och ögonen så är det en vansinnigt trevlig söndagssysselsättning. Ja, det är det.
Jag har väskan full med märkliga idéer, kroppen full av längtan och hjärtat fullt av lyckligt lugn när jag kliver av planet, går in i ankomsthallen på Nordpolens flygplats och ska vänta i några timmar innan jag blir hämtad. Vi är ett gäng som kommer med Osloflyget och det blir det sedvanliga flygplatstumultet en stund när folk väntar in sina väskor, omfamnar väntande, ser till att allt är med och rinner ut genom dörrarna. Sedan blir det tyst och tomt. Tyst sånär som på surrandet från läskautomaten vid ena väggen. Helt tomt. Sånär som på mig.
Har ni någonsin varit helt ensamma på en flygplats?
Tre väggar av ogenomträngligt material, en glasruta ut mot den folktomma avgångshallen, ännu en glasruta på andra sidan den ut mot plattan där det just nu är tomt också på flygplan. Det enda man ser är bergen lite längre bort och himlen, den karga naturen som än så länge inte har några vårlika drag. Ingen mjukgrön slöja i träden, inga sprängfärdiga knoppar, inget… pollen. Jag kan andas. Jag sparkar av mig stövlarna, drar upp fötterna i soffan.
Så kommer det ett plan, ett litet, en vagn körs fram för att packa ur bagage, dörren till planet öppnas och en kvinna kliver ut. En enda kvinna. Hon kommer in i ankomsthallen där jag sitter, ser inte på mig medan hon väntar på att hennes väska som enda bagage ska rulla in. Hon väntar i tystnad, liksom jag. Så går bandet igång med ett hack och hennes svarta koffert kommer åkande i ensamt majestät. Hon tar den, försvinner ut, bandet slutar rulla och tystnaden sänker sig igen. Jag fnittrar till, kan inte låta bli att undra varför de går igenom proceduren med kärra och bagageband när det egentligen hade varit enklast för kvinnan att bara ta sin väska direkt ur det lilla planet och rulla iväg. Det är den där slags scen jag aldrig skulle ha kommit mig för att tänka ut, där verkligheten är så ljuvligt absurd.
Jag äter godis. Jag äter smörgås. Jag äter banan. Jag tittar på en dokumentär på SVT play om Annika Östberg. Jag ligger en stund i soffan och vilar. Går på toaletten och lämnar väskan vid soffan. Skyndar mig ut när jag tycker att jag hör något där ute och blir lite fnissig när jag märker att det bara var läskautomaten. Knäpper byxorna. Lägger mig igen. Slumrar till lite.
Sedan kommer han och rummet är plötsligt allt annat än tomt.
Värme under mina fingrar, hans fingrar i mitt hår, en varm bil. Det är nästan ingen snö kvar. Landskapet är mättade jordfärger, lilaskimrande grenar och en himmel full av skratt och tonårshångel.
X2000-tåget från Köpenhamn/Malmö via Linköping passerar Södertälje, rakt över bron, på ena sidan ser man Scanias parkering och på andra en kaj full med last. Suziluz råkar höra två kvinnor i sätena bakom:
- Åh, det är så vackert här.
- Jaa, helt otroooligt vackert.
På tunnelbanan idag satt jag mitt emot två äldre damer. Bägge hade kritvitt hår, den ena var lockig, den andra rakhårig. Bägge hade ljus, pergamentliknande hy med åldersfläckar, men bara den ena hade hudpåsar under ögonen. Det hade den andra sluppit. De var uppenbarligen på utflykt trots att bägge talade en utmärkt ren och välartikulerad rikssvenska à la bättre bemedlad Stockholmsdam. Piffigt klädda, den ena hade sammetskavaj, den andra skinnjacka. Och de pratade hela resan, utan att höra varann speciellt bra, så det blev mycket upprepande. Och hon i skinnjackan berättade glatt om resan för den andra. Glatt, och helt fel. Hon berättade att Gamla Stan byggts på 1500-talet, att man inte måste visa biljett på bussar och att sjön vid Liljeholmen heter Trehörningen. Och den andra damen hummade och nickade glatt. Jag korrigerade dem inte. De verkade ha så trevligt. Och egentligen är ju en trehörning samma sak som en trekant.
Förra sommaren satt jag bredvid två damer på en parkteaterföreställning i Vitabergsparken. Den ena åt korv. Den andra reste sig när det började regna, nickade mot försäljningsbåset och sade till sin lomhörda väninna jag ska gå och se om jag kan få mig en sådan där poncho och knatade iväg. Väninnan satt kvar och åt, sparkade av sig skorna och dinglade med fötterna. Så när den andra kom tillbaka frågade hon köpte du ingen korv? Och den andra sade förvånat Nej, jag skulle ju köpa en poncho? och höll upp påsen i sin handvarpå väninnan sade Jasså! Jag trodde det var korven som hette Poncho! och så fnittrade de länge och väl, som småflickor.
För några år sedan när Thebe och jag var och åt lunch såg vi två äldre damer sitta vid ett bord i närheten, fnissande och drickande varsitt glas vin en vanlig tisdag. Den ena hade stålgrått längre hår och den andra knallfärgat hennarött, bägge var nog i åttioårsåldern. Då och då skrattade de så att de var tvungna att torka lite tårar. Och Thebe och jag log mot varann och sade det där är ju vi om fyrtio år, ser du det? Kolla vad kul vi har!
Damerna på tunnelbanan är på utflykt och har roligt, och det spelar ingen som helst roll ifall de vet vad de pratar om eller inte. De har roligt bara. Jag plockar upp min mobiltelefon och sms:ar Thebe att jag saknar henne.
Såhär ser man ut när man spelar tuff kriminalpolisbrud. Det ser rätt trovärdigt ut på film. Och jag tycker alltid själv att det är roligt att jag blir så klyschigt polisig när jag spelar polis. Det blir en hel del app-app-app på mig bara av att jag får ett vapen i brallan.
Samtidigt får man skavsår på höftkammarna när man sitter ner eftersom den skottsäkra västen man har fått låna av riktiga polisen är lite för stor och sitter lite småkonstigt och man blir ganska orörlig och är väldigt ovan vid att vara allt det där. Dessutom inleder man med att första tagningen, när man ska trycka upp en stackare mot en vägg och vara tuff polisbrud som har stenkoll på läget, tappa polislegitimationen i backen. Halvtufft. Hrm.
Tur att ingen någonsin får se de där hoppsan-tagningarna, alltså. Och tur att ingen får se hur jag liksom satt fast i min orörliga skottsäkra väst i en soffa, när jag satte mig i en paus, så att två riktiga poliser med ett överseende leende fick lägga varsin hand på ryggen och liksom putta upp mig i stående igen. Tur, som sagt. Att det enda man ser på den färdiga filmen är en tuff polisbrud.
