Det har varit ännu en helg och jag har varit hos Bästisen. Jag har saknat henne, på sistone har hon varit borta mycket, hennes jobb tar henne hit och dit över hela världen och i Kina funkar inte Skype. Men nu är hon hemma igen och jag har haft en lantlivssöndag med en av de bästa människorna i världen, god mat, kaffe och chokladpaj med hallon to die for och helt enkelt… vänskap. Och skönhet, helt självklar. Så här års är det stället bland det skönaste livet ger.

Hon har varit borta länge som sagt, och dagliglivet där på landet har halkat lite efter. Inomhus står fortfarande sådden i små startkrukor och behöver planteras om eller ut, utomhus stod gräset högt och vedträden okluvna. Och vad passar väl bättre en underbart solig försommarsöndag än ett par extra händer och ett hederligt gammalt dagsverke? Hon tog gräsklipparen, jag vedklyven. Det var skönt att ta i ordentligt, baxa upp de tunga trädstammarna på klyven, svettas och – som Bästisen uttryckte det – känna sig lite som Hulken. Det är något nästan meditativt över det. Efter en stund slutar det vara lika tungt, kroppen hittar vägarna som gör det lättare, ekonomiserar, effektiviserar. Och i huvudet blir det nästan som en sång som blandar sig med den djupa, friska doften av färskt granträ. Kladdig kåda, vit sav blöder fram när träet klyvs, tillfredsställelse av att lyckas få loss en envis, djupt sittande kvist. Att plocka bort sniglar från undersidan av stockarna och slänga dem ut i gräset, vifta bort daggmaskar och spindlar, råka slänga en snigel på katten som misstänksamt stirrar ut i luften för att han inte förstår vad som hände, skratta en stund, njuta av solvärmen på ovan hud, fortsätta. Regelbundet och envist medan stockarna blir färre och vedtraven högre och högre.

Det ger ett så nödvändigt perspektiv, det här med jorden, handfastheten, nyttan. Att ägna sig åt något som ger ett behövligt resultat, som kommer att ersätta solvärmen under de kalla månaderna. Och skönheten, herregud, skönheten i det enkla, i att känna muskler arbeta, göra skillnad, göra gott. Att njuta både av den egna känslan och av att kunna hjälpa en vän, och sedan få en påse rabarber att ta med hem och koka sylt på. Eller göra paj med maräng, om man hellre vill? Det spelar ingen roll, det blir vad det blir. Och lön för mödan kan vara så oerhört enkel ibland, men likaväl en stark njutning.

Det förvånar mig fortfarande att det inte är svårt att känna sig hel längre. Att höra till, att delta, att trivas, att vara närvarande. Det är lätt att vara närvarande. Eller för att låna Tua Forsströms ord:

Vi försiggår på okända djup i otillräckligt ljus, men även det som syns är vackert.