jag vet
jag hör inte hemma här
jag kommer från en annan tid
när gatorna var gråa vatten
där skepnader av oss
ständigt sprang mot land
jag vänder mig om
jag minns caféborden där vi satt
varje natt verkade så ljum
och trogen min väg bort
hade jag lika långt till stjärnorna
som stjärnorna till mig
(Väg bort, ur ”Det förlorade ordet”)
Jag minns det faktiskt, första dikten jag läste av Bruno K Öijer, jag minns exakt var jag var, vad jag hade på mig och känslan, det där underligt välbekanta och ändå svindlande öppnande mot någonting större. Jag var nitton år och det var min första riktiga kärleksupplevelse med poesi. Visst hade jag läst dikt innan, jag hade försökt mig på alla de där man skulle känna igen sig i, Karin Boye, Edith Södergran, ledsna flickpoeter men nej, det var Bruno K som först sög in mig i det förståeligt abstrakta. Det var inte dikten ovan, nej, det var den meningslösa hettan, den som börjar spelar ingen roll vem av oss som dog. Jag läste den sittande på golvet med huvudet liggande i sidled mot en stol och plötsligt förstod jag någonting, någonting annat än det jag kunde säga högt.
Svindlande rymder av ord och blod, det var det det var, och min ilska fick plats i dem, och min litenhet och längtan och hisnande ömhet.
Bruno K Öijer, denne märklige estradör med sitt överdrivna, melodramatiska uttryck. Sitt enorma hår och rangliga mimik. Sina arga utspel och politiska inlägg. Trots att han fått en del spe har han blivit publikt populär, men utan att någonsin bli insmickrande. Han, bland andra poeter, tackade nej till att skriva dikt till kronprinsessbröllopet, och jag bara fnittrade när jag hörde det. Den dikten hade jag annars velat höra.
Jag är inte längre tonåring och Bruno håller på att bli gammal. Men han är fortfarande en av de poeter som rör mig mest. Det öppnar sig fortfarande något när jag läser.
en torr
livlös mark
och vad hade du väntat dej
här växer ingenting
bara tistlar sly och ogräs
om jag stannar till
och sätter mina tankar i jord
kommer någon att gå förbi nästa år
och se ut över ett fält
där blåklockor och prästkragar
sjunger för varandra
samma människa
kommer att sitta ute en natt
och rulla en cigarett under stjärnhimlen
lyfta sitt glas
mot den gnistrande minneslunden över alla
som levt på den här jorden
och för en kort stund
inte känna sig mindre ensam och övergiven
men mer betydelsefullt
mer värdefullt ensam och övergiven
God kväll, folkens! Doktorn ber om ursäkt för denna långa tid som gått sedan senaste frågerundan, men nu är ordningen återställd och doktorsglasögonen på där de ska vara, långt ner på nästippen i sann besserwisseranda. Utanför fönstret blåser det kallt, men både hjärtat och hjärnan går på värmande högvarv och om alla är beredda sätter vi strax igång dagens runda? Beredda, alltså? Då kör vi!
1. ”Spindelmannen ovanor”. Ja, dr Suz skulle väl säga att det är en ganska underlig ovana i sig, det där med att klä ut sig till en mänsklig spindel och studsa runt mellan hustak. Men jag skulle nog säga att Spindelmannens absolut mest uppenbara och irriterande ovana är att alltid försöka klämma minst ett par one-liners medan han piskar skiten ur skurkar. Onödigt överlägset.
2. ”om det luktar om mina gummistövlar vad”. Hm. Luktar det vad om dina stövlar? Luktar vaden annorlunda än resten av benet? Du är lite kryptisk här, med tanke på det inledande ”om”-et, är det påföljden av lukten du är ute efter? I så fall är det nog ingen fara. Det finns fortfarande ingen stinkpolis i Sverige (även om man ibland verkligen kunde önska det på t-banan.) Doktorn säger så här, bättre att det luktar vad än att det luktar fotsvett. Så vad du än gör (haha, farbrorshumor) – använd strumpor i stövlarna.
3. ”stopp i pungkulan”. Det här är ju egentligen Tryggves område, men eftersom Tryggve och Magda verkar ha försvunnit spårlöst får jag ta över även de mer underlivsriktade spörsmålen. Och då skulle jag säga att det här är ett något udda utrop som inte används så ofta, men som har ungefär samma betydelse som ”kors i taket!” Skulle vara fint om det återinträdde i talspråket. Känn er fria att börja använda det.
4. ”virkade toalettpappers hattar”. Åh herregud. Nu måste ni sluta, alla virkentusiaster. Någonstans måste man faktiskt dra gränsen, och en hatt som upplöses i en slags allmän Lambi-gegga om det regnar, det är inte bra. Eller som det heter på min killes språk: ikke bra i det hele tatt! Köp en tyghatt! Eller sy en, om det är handarbetet du vill åt! Eller, here’s a shocker – virka i GARN…
5. ”vart kan man få tag i mumintroll dräkt?” Jag bortser från särskrivningen, lägger bara pannan i ett litet rynk och fnyser innan jag svarar: på SVT:s kostymförråd. Kan förstås vara lite svårt för den oinvigde att ta sig in i det vällarmade och välbevakade bygget, men gör ett försök vetja. Ta många bilder och skicka så att doktorn får se.
6. ”små händer kan hålla de och kånkar”. Ursäkta, men doktorn är principiellt mot barnarbete, väldigt mot. Visst kan små händer hålla och kånka, men… jag tycker nog ändå att det är bättre om stora händer sköter sånt. Om det inte är så att du är en vuxen som bara råkar ha minimala händer. Då ber jag om ursäkt och ska inte diskriminera småhänta, du får givetvis bära så mycket du klarar i pyttehänderna. Hehe, pyttehänder.
7. ”mjäll på pungen”. Suck. Var är Tryggve? I brist på honom frågade doktorn sin kollega dr Javola, som bara skakade på huvudet och sade kort och gott: nei. Så ingen hjälp att få där alltså. Kanske… vahetteredär schampot de gör så mycket reklam för… head & shoulders? De kanske har en variant som heter head, shoulders & scrotum? Om inte kanske du kan skriva till dem och be att de fixar ett?
* * *
Och som en sista liten kommentar till dig som upprepade gånger sökt på ”Suz tar en kuk” och ”Suz knullar” vill jag bara säga: helt korrekt uppfattat. ’Nuff said.
Sådär ja, nu låter det som att kollegan sysslar med något slags matforskningsprojekt i närheten som doktorn borde närvara vid, så jag hoppas att ni fått ut det ni behövde av denna lilla föreläsning. Jag lovar att det inte ska ta lika lång tid till nästa frågestund. Fortsatt trevlig kväll, vänner!
Alla vägar tar slut någonstans, igår åkte vi utmed en av dem till dess ände. Där vägen tog slut tog också världen slut och havet tog över. Vi stod ute på stenpiren och lät vattnet dansa för oss en stund. Sedan gick vi ner till det enda cafét i sommarbebyggelsen och åt enorma våfflor och drack kaffe. En gammal farbror satt och skrev ett mail på en nästan lika gammal laptop vid ett av borden. Till och med vid världens ände finns det internet.
Alla små samhällen som en gång har funnits ligger kvar någonstans. Små vindpinade hus med spår efter odlingar och kryddträdgårdar. Övervuxna stigar, sönderrostade verktyg. Någon har levt här, någon har levt nästan överallt. Vi gick förbi kyrkogården, många små vita kors, många döda barn. De har haft pestår en gång i tiden. En gång i tiden har det varit ett stort fiskeläge, hus från 1800-talet står kvar, vackra gamla slitna hus. Ingen bor här permanent. Man plogar inte vägen på vintern längre. Det är bara skuggor av ett samhälle kvar, skuggor av något som en gång varit livskraftigt och lika självklart som vi och nu.
Men vägen är vacker både dit och från. Naturen nästan overklig, den med.
På väg hem svävade en stor örn lågt över bilen en stund, så nära att jag kunde se gliporna mellan fjädrarna.
Du lindar av olvon en midsommarkrans och hänger den om ditt hår, men det gör nog inte jag i år. Jag ser inte mycket kransblomster. Trots att olvonet växer just i de norra delarna av Skandinavien vet jag inte om jag kan hitta det. Jag vet inte ens riktigt hur olvon ser ut, så jag slår upp det på Wikipedia och får se att det är vitt, småblommigt, korgväxande. Vackert. Jag har alltid tyckt om småblommiga saker mer än stora.
Det är sol men kyligt i luften. Fjorton grader, står det på den stora digitala termometern vi kör förbi. Det är varmt nog för att räknas som sommar här. Midsommar. Här var det sankthans igår, men midsommarafton med sina trolska toner har de inte. Inga sju blommor under kudden, inga grodhopp runt stången, inga hednariter, ingen sill och potatis. Det gör inte så mycket, egentligen. Här finns midnattssol. Jag sitter lutad mot en saltslipad, grå trävägg nere vid havet och läser en bok medan han går nere vid stenarna, det blåser så mycket att jag måste hålla nere boksidorna med händerna. Håret blåser in i ögonen så att jag måste kisa. Men boken är bra. Och dagen är vacker, även om jag måste dra upp kapuschongen.
Jag har tänkt mycket på växt de senaste dagarna. På att lita på den och följa med. Att släppa gamla mönster och gammal oro, våga tilliten och tron. På det goda, växande. På förståelse, överseende, sårbarhet. Att ge med glädje och själv ta emot det man får. Att våga i sanning gå bredvid. Tänker jag på mognad? Kanske det kan kallas mognad, jag vet inte. Kanske är det bara nödvändigt. Jag får sådan lust att fråga er så här i midsommartid: vad är du beredd att göra för kärlek? Vem är du beredd att vara? Vem drömde du om med dina sju nattblommor under kudden, vad trodde du att kärlek var, och vad var den verkligen? Vem gav dig den, vad gav du själv?
Hans hand runt min fot, mina tår är som så ofta kalla och blekvita, han håller dem mjukt men fast och hans ena finger stryker mig utmed fotvalvet, ömt, långsamt, länge. Jag blundar kort där jag ligger, känner bara, den lilla mjuka strykningen, sedan tittar jag upp igen och tar in bilden, hud mot hud. Det är så litet och så stort. Jag känner en djup tacksamhet.
Gränsen är tunn men skarp mellan det som blev och det som inte blev.
Ändå.
Som i filmen ”Sliding doors”, där skillnaden mellan två helt olika liv bestäms av om en kvinna hinner med tunnelbanan hem eller inte efter att ha fått sparken från sitt jobb. Gör hon det kommer hon hem lagom till att se sin pojkvän i sängen med älskarinnan, bryter med honom, startar eget företag, blir ihop med underbare John Hannah och dör i en trafikolycka. Gör hon det inte blir hon i stället rånad och är på sjukhuset medan pojkvännen hinner få ut älskarinnan ur huset, hon tar två skitjobb och försörjer pojkvännen som fortsätter bedra henne, blir gravid, upptäcker otroheten, överlever trafikolyckan men förlorar barnet, bryter äntligen med pojkvännen och träffar underbare John Hannah i sjukhushissen på väg hem.
På något sätt är det som att krumbuktandet hit och dit till slut, oavsett väg, ändå slutar med John Hannah. Men det var ju inte det jag skulle skriva om, egentligen inte, jag ville bara försöka beskriva en känsla av att vägarna går parallellt, kanske så parallellt att de är förvillande lika till slut.
Jag menar nog egentligen bara att gränserna ibland blir så synliga. Då och då dyker det upp något som visar hur lite det är som ska till ibland för att förändra ett helt liv, både det pågående och en hel framtid. Som suddar ut de skarpa väggarna mellan det som är och det som inte är, som visar hur lätt det hade kunnat vara något helt annat. Och jag antar att det alltid kommer att finnas påminnelser om det. Om det sköra läget mellan ja och nej, mellan att vara eller inte vara, och då är vi hos Hamlet och gamla välkända tänkta tankar. Ja, jag tänker på mig själv, var jag hade kunnat vara, och vem, och vem och var du hade kunnat vara parallellt, och vi hade inte ens behövt känna till varandra, den tanken är så underlig och ändå så sann.
Så jag står där, uppflugen på stegen och stryker spackel i väggens håligheter, och vet med sådan klar säkerhet att jag är en slump. Det gör mig inte mindre verklig där jag står, eller mindre emottagen i det som är, ett ja, jag är. Men jag är ändå en slump och den tanken svindlar.
När man äntligen resignerat och gått till läkaren eftersom urinvägsinfektionen inte tänker läka ut av sig själv, så får man penicillin. När man får penicillin så slår de som vanligt ut alla kroppens bakterier, de onda med de goda. När man inte har några goda bakterier i underlivet blir det gärna lite häjkon bäjkon där nere.
Dessa underliga snabba kast. Att utan att riktigt ha förstått det själv, plötsligt vara förflyttad någon helt annan stans. Där folk är ungefär som hemma, men där man inte kan vara med på det allmänna skrattet för att skämtet uttalas på ett språk man inte talar, och det är inte särskilt roligt översatt, men man ler lite ändå, för stämningen är trevlig och folk gör allt de kan för att välkomna och göra del av. Och allt är ju ändå så bekant, det funkar på samma sätt överallt, team and crew, picture and sound, dolly and grip, actor and director. Och det är kul. Konstigt men kul. Att vara influgen från Stockholm för att spela någons flickvän, och att när vi gjort klart hångelscenen följa med honom till en annan del av studion där han visar sin karaktärs arbetsplats, där det står ett foto av mig på skrivbordet. Eller snarare ett foto av hans karaktärs flickvän, min karaktär, som råkar vara identiskt med ett foto av mig? Jag vet inte. Det är väl bägge delar, ja.
Och så är det lunch och vi äter tysk fisk med potatis och citronsås och den glade regissören pratar om en strålande föreställning på Schaubühne och säger att jag måste höra av mig om jag kommer till Berlin så ska han visa mig runt, och den tyske kollegan som jag i den parallella låtsasvärlden är ihop med pratar om sin fru och deras bröllop och visar mig bilder på sin lille son som dagen till ära lyckats gå tio steg och vi dricker cocacola i solen, för vi äter utomhus och i Hamburg är det sommarvarmt så vi sitter i t-shirt och solstrålar strilar ner mellan löven och det är skönt mot min fortfarande bleka vinterhud.
Och sedan är det dags att åka hem och det känns lite som att jag inte vet om det verkligen hände eller inte, om filmandet eller fisken hände eller solen eller ens det där hotellrummet i två våningar med utsikt ut över stadens tak, eller promenaden utmed den där sjön mitt i, den som var så vacker uppifrån luften när planet gick ner för landning. När planet gick ner var det en klar kväll så det fanns inga moln som skymde, det var fri sikt ner över grönska och vatten och alla dessa främmande formationer byggda av människor som ska rymma andra människor, och i vissa fall gör distans saker och ting vackrare, det är något med det där uppifrånperspektivet. Men står man på samma plan som det man tittar på tror jag att det alltid är vackrast nära nära nära.
Jag åker hem nu, och jag är trött. En kväll. Rör mig, håll mig, smek mig varligt över håret. Jorda mig och låt mig landa i det som inte är belyst, sminkat eller placerat så att det ser bra ut. Möt mig i verkligheten, låt mig vara verklig, stanna där med mig. Vi har en kväll innan nästa tur upp i molnen.
Nej då, det är ingen fara med mig. Jag är bara i Hamburg och filmar lite. Sedan åker jag till Köpenhamn en sväng och filmar lite till med lite annat.
Men just nu – Gurlittstrasse, centrala Hamburg, hotellrum i etage. Det är ganska konstigt och i morgon ska jag hångla lite med en tysk jag aldrig har träffat förut. Hoppas han har borstat tänderna ordentligt.
Och nej, innan ni frågar. Det är alltså inte porrfilm jag spelar in, även om jag hör hur det låter när jag beskriver det. Ehe.
I Blackeberg finns det en gata som heter Porthansvägen. Smaka på det. Porthans.
Är det ett gammelsvenskt ord för concierge?
Jag vill ha en porthans, känner jag. Han borde finnas. Jag ser honom för mig, sittande i sitt lilla vaktmästeri, en liten ganska rund man med bruna manchesterbyxor med uttöjda knän och vinröd pullover. Där har vi honom, ja. Han har snedgångna skor och kanske en liten hatt som hänger på en krok på väggen. Jag tror att han har en ganska buskig, grå mustasch och äggsmörgåsar i en fin gammal unikabox i metall som han har ett slitet läderskärp runt för säkerhets skull. Den gamla kaffebryggaren står och knarrar hela dagen, sprider doft på nedersta våningen och ibland har han kaffegrädde i en liten glasflaska. En Puckoflaska är det, när jag tittar närmare efter. Den lilla vita 80-tals-radion i fönstret har en aning brusigt ljud, men han tycker om det, han lyssnar bara på P1 och när man kommer ner i trapphuset kan man höra honom småprata med debattörerna i ”Filosofiska rum”. Han harklar sig alltid minst en gång innan han pratar. Härom dagen när jag gick förbi satt han med ryggen mot luckan, böjd, jag hälsade och han vände sig om och i hans rundfingrade händer, tryckt mot den vinröda pullovern, en liten grårandig kattunge med kaffegrädde i morrhåren. Titta på den här lille, sade han och kliade försiktigt bakom det lena kattörat, han har legat och tryckt i buskarna i flera dagar, men nu fick jag upp han. Runda, snälla fingrar på liten mager kattkropp med stora öron. Den var inte gammal alls. Och så har han plötsligt en liten kompanjon där i vaktmästeriet, en liten grårandig vän som svarar när han pratar med honom och som han skämmer bort med tonfisk.
Jag får datumet jag frågar efter, pappret stämplat, säger tack och hej och lämnar det stora bygget. Tre alldeles för lättklädda studentskor springer förbi mig mot en öppen dörr, vita volanger överallt, de första två springer ganska lätt i ballerinor och den tredje klumpigt i höga kilklackskor. De är gjorda av svarta läderremmar och hennes lår ser ut som en mammas, hon är den där slags tonåring som liksom redan innehåller en medelålders kvinna. Klumpigt skumpar hennes mammalår förbi och när hon når dörren sträcker hon upp armarna i vädret och där står en man med grått skägg som fotograferar henne. Jag ser bara hennes baksida, med den där platta tantrumpan, men jag gissar att hennes ansikte är både lyckligt, lättat och ungt. Armar i luften, antagligen ett segervisst leende. På min mammas bokhylla står en bild av mig som student på en björklövad balkong, jag är alldeles för lättklädd med mössan käckt på svaj och en ros i händerna. Jag skrattar så stort att hela gomseglet syns. Jag minns att jag aldrig mer använde de högklackade vita pumpsen med ett silverband tvärs över tåhättan.
Jag postar kuvertet och kliver ner i tunnelbanan. Framför mig går en osannolik duo, en otroligt smal och lång flicka som kanske är högst tjugo år men säkert nästan 1.90 lång, hon ser ut att väga ungefär 34 kilo, och hon har randiga strumpbyxor som får henne att se ut som en slickepinne. Bredvid henne går en uråldrig man i likfärgade byxor och jacka, med fjunigt bakhuvud och darrande långsamma steg.
När jag köpt min födelsedagspresent till Bästisen och går utmed min egen gata hör jag ett par gräla genom ett öppet fönster. ”Vart ska du?”
”Jag går nu!”
”Nu? Vart då?”
”Vart som helst, jag avskyr det här!” Och jag blundar, känner doften av regnvåt jord. Bredvid min port har någon trampat ner tulpanerna. I porten bredvid står en vilstol i vit plast lutad mot cykelstället. Det ser ut som att man kan välja mellan att cykla eller bara sitta, att åka eller stanna.
Jag tänker framåt, planerar och hoppas och skriver anteckningar. Det värker i min högerhand. På köksbordet slokar den lilla sommarbuketten jag plockade i helgen. På balkongen har sockerärtorna börjat gro.
Igår kom Bästisen förbi med en massa rabarber. Så idag har jag kokat, saftat och syltat.
Saften är en klassisk lite syrlig variant med rabarber, citron och ganska lite socker, sylten är lite mer hitte-på med rabarber, citron, ganska mycket socker, ingefära, en nypa muskot och kokad med ett par kanelstänger. Det blev en ganska spännande, sötkryddig variant. Nu sitter jag och njuter av dagens värv och de blänkande flaskorna på diskbänken. Jag älskar att koka sylt och saft, älskar dofterna som sprider sig i köket och ut i resten av lägenheten.
Åh, nu börjar min favorittid på året, när överflödet finns överallt och det bara är att öppna armarna och ta emot!
Hon sjunger en duett med Christian och irriterar sig på att Christian alltid kommer in på fel ställe trots att Henrik till och med markerar tydligt i kompet var Christian ska in, det hjälper inte, han missar alltid och så får de bryta och börja om. Irritationen växer, hon suckar och himlar med ögonen när Christian återigen missar på exakt samma ställe, hon orkar inte försöka förklara samma sak en gång till och hur jävla svårt ska det vara att lyssna och räkna egentligen, när han bakom elpianot plötsligt men ändå märkligt befriat från något påträngande erbjuder sig att sjunga med, att hjälpa Christian in. Henrik spelar elpiano och hon har inte funderat särskilt mycket mer på det, han går ju bara första året och dessutom är han med i en av frikyrkorna i staden. Han är trevlig, så mycket har hon noterat, men han är bara ett barn. Själv har hon fyllt arton för flera månader sedan och hennes pojkvän är snart tjugoett, hon har börjat äta p-piller så hon är inget barn längre, inget barn alls. De har inte mycket mer gemensamt än att de råkar gå på samma skola. Han heter Henrik och han spelar elpiano, det är allt. Christian nickar fåraktigt till förslaget, hon säger ja med en liten sur pust och så börjar de om, introt, och så missar Christian igen men i stället flyter Henriks röst in på exakt rätt ställe, exakt, hans röst är mjuk och ren och hon vänder sig om mot elpianot och känner att hon ler ett förtjust och förvånat leende mot den tunna, blåögda lilla pojksparven där bak och han ler tillbaka och
och och och
så är det hennes tur att komma in och deras röster lindar sig mjukt om varann och stämmer alldeles exakt och Christian är liksom inte längre med i bild utan hon sjunger med Henrik och de släpper inte varandras munnar med blicken och det har aldrig låtit så bra förut, hon har aldrig låtit så bra förut, det bara stämmer. Var är Christian, vad är det som händer, var kom den här sången ifrån?
De går ut från replokalen bredvid varandra, Henrik frågar henne om hon vill ha skjuts hem och pekar på den lätta mc:n, hon känner ett sting av genans – en sextonårings åk – och samtidigt så vill hon, hon vill få åka med lite till. Han har skinnjacka och handskar och han ger henne sin hjälm, åker själv utan, det ljusa håret fladdrar och hon ser sin egen andedräkt imma igen visiret. De åker längs gatan och hon håller sina händer på hans bröst, vinden viner mot fingrarna och hon känner plötsligt ett litet styng i det egna bröstet, en sorg över att han inte är äldre, att han bara är ett barn även om han känns så lugn och mjuk. Hon är inte längre ett barn, hon äter p-piller och har en nästan tre år äldre pojkvän som hon är kär i, hon är ju det, kär, kär, hon är kär hon är ju det
men hon önskar att inte hjälmen låg emellan kinden och skinnjackan
hon önskar, vad är det egentligen hon önskar
Han släpper av henne vid hennes port, hon undrar om någon ser dem men tackar lite generat för skjutsen innan hon tar av sig hjälmen och sträcker den mot honom. Han tar den inte genast, utan lutar sig fram och ger hennes kind en liten puss. Du är så himla bra, Maja. Hon vet inte riktigt vad hon ska svara, han ler och sätter på sig hjälmen. Vi ses nästa torsdag, säger han och fäller ner visiret. Hon står kvar och tittar efter honom när den klarblå mc:n försvinner.
Tjugotre år senare.
Han sitter kvar vid köksbordet med de stora ögonen fortfarande blanka av tårar, de stora fötterna slingrade om varann under bordet och de långa aparmarna liksom nerrunna i knät. Hon frågar om han vill ha en kopp te, han skakar lite på huvudet så att den bruna luggen faller ner över ögonen och stryker den åt sidan med en hjärtskärande gest. Hon kan inte låta bli att torka honom över kinderna med tummarna och han låter henne göra det, ser henne i ögonen med sina egna tunga av sextonåringens mycket äkta första hjärtesorg. Hon sade att hon är kär i Viggo, säger han lågt och förtvivlan skär rösten i smala strimlor. Hur kan hon vara det när jag älskar henne? Mamma?
Hon stryker honom över kinden, över håret, över kinden igen och tänker att hon inte har någon tröst att ge hur mycket hon än önskar det. Hon suckar och säger det enda som är sant. Hon kommer att minnas dig. Det kanske inte känns som så mycket just nu, men hon kommer att minnas dig, vännen. Det kan jag lova.
Tante Jul har skickat mig en utmaning att berätta 7 saker om mig själv som ni inte redan vet, och sanna ska de vara dessutom. Hihi. Ja, annars kunde det här ha blivit en ganska intressant utmaning. ”Berätta 7 helt påhittade saker om dig själv”. Men nej, jag ska hålla mig till regelverket. Tror jag. Hehe. Så, ok, here goes:
1. Jag blev av med oskulden först som artonåring. Det var väldigt sent i lilla staden jag vuxit upp i. Men det var fint, jag var kär i killen, ville verkligen efter månader av grovhångel och fick ett bra minne.
2. Jag har en liten fin tatuering. Jag var tonåring när den gjordes och jag har aldrig ångrat den. Tvärtom.
3. Jag har opererat bort närsynthet med laser. Den läskigaste biten var när de spände upp ögonlocken med en sådan där clockwork-orange-grej och lade på en sugkoppsring i ögat för att fixera det. Då ville jag gå hem.
4. Jag blir helt manisk med projekt och vill att de ska bli klara genast, älskar att slutföra saker. Och i största allmänhet gillar jag att sätta igång projekt också eftersom jag ser fram emot att de ska bli klara. Älskar helt enkelt att GÖRA saker, göra skillnad. Dessutom är jag oftast väldigt nöjd med mig själv efteråt och går och tittar på vad det nu är jag har gjort med jämna mellanrum och gottar mig.
5. När jag gick på gymnasiet hade jag en period en förfalskningsservice. Jag gjorde falskleg åt kompisar på beställning och tog betalt. Jag var väldigt bra på det. Slutade först när en person jag aldrig ens hört talas om ringde och bad mig göra det, då insåg jag att jag var farligt ute.
6. Jag gillar inte att ta medicin. Är till och med skeptisk till huvudvärkstabletter, men jag måste ta dem ett par dagar varje månad för att stå ut med min PMS. Helst vill jag friskna till au naturel, annars, när något inte är som det ska.
7. Innan jag dör ska jag lära mig spela fiol. Jag ärvde min pappas när han dog och den ligger och samlar damm på bokhyllan tills jag får modet att börja.
Jaaa… vad säger man? Tro’t den som vill, helt enkelt. Det ingår egentligen i utmaningen att skicka den vidare, men jag vet inte till vem… så vi kan väl säga så här – ta den den som vill och bara länka till mig så att jag får se det?
Men det gick fint ändå. Efter en dag där jag varit extremt effektiv och ordnat både det ena och det andra, satte jag mig med en bok nere vid vattnet och läste en stund, ignorerade de två engelsktalande männen som ogenerat ögnade mig innan jag klev ner och klev i. Det var inte särskilt kallt. Två småflickor i baddräkter med volang badade glatt. Kvällssolen glittrade ner över vattenytan, och flickornas pappa stod som en staty i motljuset längre ut. Skönhet, starkt doftande, vattnet luktar redan sommarsjö.
Hemma igen äter jag en rabarberstronk rå, doppar den i strösocker och tuggar på det trådiga, syrliga, söta. Jag har inte gjort det sedan jag var barn. Det är väldigt gott.
