I Blackeberg finns det en gata som heter Porthansvägen. Smaka på det. Porthans.

Är det ett gammelsvenskt ord för concierge?

Jag vill ha en porthans, känner jag. Han borde finnas. Jag ser honom för mig, sittande i sitt lilla vaktmästeri, en liten ganska rund man med bruna manchesterbyxor med uttöjda knän och vinröd pullover. Där har vi honom, ja. Han har snedgångna skor och kanske en liten hatt som hänger på en krok på väggen. Jag tror att han har en ganska buskig, grå mustasch och äggsmörgåsar i en fin gammal unikabox i metall som han har ett slitet läderskärp runt för säkerhets skull. Den gamla kaffebryggaren står och knarrar hela dagen, sprider doft på nedersta våningen och ibland har han kaffegrädde i en liten glasflaska. En Puckoflaska är det, när jag tittar närmare efter. Den lilla vita 80-tals-radion i fönstret har en aning brusigt ljud, men han tycker om det, han lyssnar bara på P1 och när man kommer ner i trapphuset kan man höra honom småprata med debattörerna i “Filosofiska rum”. Han harklar sig alltid minst en gång innan han pratar. Härom dagen när jag gick förbi satt han med ryggen mot luckan, böjd, jag hälsade och han vände sig om och i hans rundfingrade händer, tryckt mot den vinröda pullovern, en liten grårandig kattunge med kaffegrädde i morrhåren. Titta på den här lille, sade han och kliade försiktigt bakom det lena kattörat, han har legat och tryckt i buskarna i flera dagar, men nu fick jag upp han. Runda, snälla fingrar på liten mager kattkropp med stora öron. Den var inte gammal alls. Och så har han plötsligt en liten kompanjon där i vaktmästeriet, en liten grårandig vän som svarar när han pratar med honom och som han skämmer bort med tonfisk.

Han heter Bernt, porthansen. Ja, det gör han.