Gränsen är tunn men skarp mellan det som blev och det som inte blev.
Ändå.
Som i filmen “Sliding doors”, där skillnaden mellan två helt olika liv bestäms av om en kvinna hinner med tunnelbanan hem eller inte efter att ha fått sparken från sitt jobb. Gör hon det kommer hon hem lagom till att se sin pojkvän i sängen med älskarinnan, bryter med honom, startar eget företag, blir ihop med underbare John Hannah och dör i en trafikolycka. Gör hon det inte blir hon i stället rånad och är på sjukhuset medan pojkvännen hinner få ut älskarinnan ur huset, hon tar två skitjobb och försörjer pojkvännen som fortsätter bedra henne, blir gravid, upptäcker otroheten, överlever trafikolyckan men förlorar barnet, bryter äntligen med pojkvännen och träffar underbare John Hannah i sjukhushissen på väg hem.
På något sätt är det som att krumbuktandet hit och dit till slut, oavsett väg, ändå slutar med John Hannah. Men det var ju inte det jag skulle skriva om, egentligen inte, jag ville bara försöka beskriva en känsla av att vägarna går parallellt, kanske så parallellt att de är förvillande lika till slut.
Jag menar nog egentligen bara att gränserna ibland blir så synliga. Då och då dyker det upp något som visar hur lite det är som ska till ibland för att förändra ett helt liv, både det pågående och en hel framtid. Som suddar ut de skarpa väggarna mellan det som är och det som inte är, som visar hur lätt det hade kunnat vara något helt annat. Och jag antar att det alltid kommer att finnas påminnelser om det. Om det sköra läget mellan ja och nej, mellan att vara eller inte vara, och då är vi hos Hamlet och gamla välkända tänkta tankar. Ja, jag tänker på mig själv, var jag hade kunnat vara, och vem, och vem och var du hade kunnat vara parallellt, och vi hade inte ens behövt känna till varandra, den tanken är så underlig och ändå så sann.
Så jag står där, uppflugen på stegen och stryker spackel i väggens håligheter, och vet med sådan klar säkerhet att jag är en slump. Det gör mig inte mindre verklig där jag står, eller mindre emottagen i det som är, ett ja, jag är. Men jag är ändå en slump och den tanken svindlar.
Då hjälper det att tänka på John Hannah.
juni 22, 2010 at 7:26 e m
Nej någon slump är du då rakt inte. Det finns nämligen ingen slump. Det finns s k syncronisitet och meningsfulla sammanträffanden. Enligt C G Jung i alla fall, du vet psykiatrikern och psykologen i Zürich vid sekelskiftet och några decennier framåt.
Jag har funderat mycket på det men det verkar stämma. Och de här “sammanträffandena” klumpar ofta ihop sig till ett enda stort meningsfullt sammanträffande.
Kram!
juni 22, 2010 at 8:06 e m
“Jag har valt mina tillfälligheter med stor omsorg”. Säger Märta Tikkanen, enligt en vän till mig. Ja.
juni 23, 2010 at 11:10 f m
Underbart skrivet, jag blev alldeles yr av att läsa!
Tänker också sådär då och då och är tacksam för det som hände som gjorde att jag hamnade här…
juni 23, 2010 at 11:52 f m
I tidiga tonåren var jag alldeles fixerad vid vad som hade hänt om mamma hade fått köpa det första radhuset hon tittade på, där säljaren drog sig ur i sista stund, i stället för att vara tvungen att leta vidare och sedan hitta det där jag sedan bodde resten av barndomen.
Hade det där första köpet gått igenom skulle jag ha hamnat i en helt annan skola, fått helt andra vänner, kanske gjort helt andra val …
Man kan bli tokig för mindre. Så därför tänker jag inte på vad som hänt om den gamla tanten i styrelsen i min f.d. bostadsrättsförening inte satt sig emot den bokade styrelsemiddagen på Lilla Pakistan (“för stark mat!”) så att vi blev tvungna att byta till Tennstopet, där jag råkade få syn på en gammal bekant från universitetet.
Som jag är gift med nu, just för att vi träffades den dagen.
juni 23, 2010 at 1:23 e m
Jag älskar slumpen! Det är den som gör det jag håller på med så intressant. Om det inte vore för slumpen så skulle alla statistiska modeller – ja, vad skulle dom ha för sig egentligen. Dom skulle i alla fall vara helt obsoleta, eftersom vi ju skulle VETA hur allting kommer att bli om vi vet hur det är nu. Och då skulle det vara helt ointressant att försöka klura ut hur det rimligtvis KAN bli. Om man inte, förstås, drabbas av slumpen
juni 24, 2010 at 8:34 e m
Man kan ju inte låta bli att tänka på sånt där ibland. Det är fascinerande, hur saker blir som de blir. Och att tänka på John Hannah är alltid trevligt! (Fast det kan lätt leda till en liten tår i ögat, eftersom jag alltid kommer att tänka på när han läser den där Auden-dikten i “Four weddings” när hans älskade har dött.)
juni 25, 2010 at 7:29 e m
Skatan: Synkronicitet. Ja. Jo. Kanske. Men jag tror fortfarande på slumpen. Det händer så mycket underligt i livet som man knappt kunde föreställa sig.
m: JA. Jag tror på det. Att det handlar om att välja sina tillfälligheter. O, ja.
Wettex: Tack!
Malinka: Ja, jösses. Precis så, ja. Att tittar man bakåt på det lilla, lilla som skapar oerhört viktiga och bestående saker i ens liv, så blir det svindlande. Jösses! (Och tack på dina vägnar till gamla tanten!)
Sociologen: Haha, ja. Det är ju helt sant. Det är kanske slumpen som skapar utveckling? Tror du inte det?
Dekorum: Ja, det är fascinerande som bara den. Om någon berättat för en för tio år sedan hur livet skulle se ut idag, hade i alla fall jag skrattat och sagt “knappast”. Men som sagt. Det är alltid trevligt att tänka på John Hannah. (Även om han för mig alltid blir lite fuffens som försteälskare på film, för efter “fyra bröllop” är han homo. Punkt.
)
juni 28, 2010 at 11:57 f m
Ja, på ett sätt tror jag det. Slumpen är det där som säger att vi aldrig kan lita på att vi vet vad som kommer att ske. Vi kan inte garantera oss ett visst utfall bara för att vi agerar på ett speciellt sätt. Det är det som gör att vi måste försöka, vi måste hoppas, vi måste önska. Och också lära oss att saker och ting inte alltid blir som vi tror, och att det faktiskt kan vara minst lika bra som det vi trodde.
juni 28, 2010 at 12:01 e m
…och apropå meningsfulla sammanträffanden… Jag tror att vi som människor alltid söker efter mening. Så i de oförutsägbara saker som sker skapar vi, i efterhand, mening. För att det är det vi behöver. Det betyder inte nödvändigtvis att det fanns en klar mening med det från början. Man skapar sin mening utifrån det som blev (och med det menar jag inte att det är en mening som är mindre värd, bara att causaliteten är omvänd: händelse–>mening inte mening–>händelse)
juni 28, 2010 at 12:05 e m
Fast i “Sliding Doors” är det ju precis tvärtom förstås. Det finns EN mening – Gwyneth Palthrow ska träffa John Hannah. Det finns ingen slump, eller rättare sagt, slumpen spelar ingen roll för resultatet blir det samma. I slutändan, även om det händer en massa saker där emelllan.
juni 28, 2010 at 12:05 e m
(sorry för kommentars-bombandet. Intressant ämne…)
juni 29, 2010 at 11:28 f m
Soc: Hahaha, jag älskar kommentarsbombning. Och jag tror som du, att man letar efter mening bakåt för att bekräfta att livet hela tiden leder vidare till “rätt” plats – när det man egentligen bara skulle kunna konstatera är att allt leder NÅGONSTANS. Inget är utan koppling till något annat, alltså är också det lilla, marginella, meningsbärande eller meningslöst hur man nu väljer att se det. Ett restaurangbyte leder till ett äktenskap, ett bloggande leder till ett långdistansförhållande, till exempel. Jag tror att det är en slump. Vi minns de här tillfälligheterna just för att de ledde fram till något viktigt i våra liv. Alla de där tillfälligheterna som inte gör det… ja, de glömmer vi. De är bara tillfälligheter.
juni 29, 2010 at 1:50 e m
Ja, precis. Precis så tror jag. Och för mig är det just det där, att välja att se det lilla som meningsbärande, i sig, inte för att det är del i en större plan utan för att det var någonting som hände just då, som ger frid.
Saker händer i livet, livet tar vändningar som överraskar och det är inte alltid de tillfällen man tror kommer bli livsavgörande som blir det. Kanske är det en helt vanlig dag som leder till det stora.
juli 22, 2010 at 10:12 f m
Suz: (ursäkta sen reaktion…) Ja, jag har också svårt att se honom som nåt annat än homo efter den filmen! Samma sak med Jude Law – efter att han spelade Bosie kan jag inte föreställa mig honom med en kvinna (trots att skvallerpressen har jobbat hårt för att få mig på andra tankar).
juli 28, 2010 at 2:46 e m
dekorum: Sen reaktion = eftertanke…
juli 31, 2010 at 9:15 f m
Dekorum: Jeg hadde det på samme viset med Jude Law, pluss at jeg ikke syns han var kjekk i det hele tatt – helt til jeg så filmen ‘Winter holiday’. Da ble han plutselig litt guy next door-kjekk og selv jeg ville gjerne inn og leke med ham og småpikene hans. Etter det er han omsider maskulin og approachable i mine øyne
Suz, sorry at jeg spammer litt. Dette har ingenting med inkvisisjonen gjøre, og lite med John Hannah også. Jeg bare måtte si det, likevel
juli 31, 2010 at 11:22 f m
Aha, Elisabeth! Jag kanske ska ta och se den filmen, bara för att se vad som händer.
juli 31, 2010 at 8:30 e m
Elisabeth: Spam on, babe!
Dekorum: Slå till, vetja…